KOLKATA KOLKATA

Kolkata är en fantastisk stad, den mest fascinerande i Indien. En stad som med sin mångfald och
kontrastrikedom slår det mesta. Trots gigantiska problem, som man delar med andra överbefolkade
storstäder i Tredje världen, är Kolkata en angenäm plats att besöka. Så angenäm att jag t o m gift mig i
staden, och mina barn älskar att resa dit gång på gång.
Jo, jag vet hur ni reagerar. Jag måste vara galen som kan se något vackert i en sådan fattig, nedgången och
hemsk stad som Kolkata – reseskildrarnas och romanförfattarnas sinnebild för Helvetet på Jorden.
Myterna byggs ständigt på av journalister som under kaotiskt korta besök bara ser det elände de förväntar
sig att se, och av författare som Dominique Lapierre (Glädjens stad) och Günter Grass (Räcka ut
tungan) för vilka nöden gett råmaterial till litterärt skapande.

Men mitt Kolkata är inte detsamma som deras. Visst är fattigdomen stor, ingenstans i staden undgår man
att se slumområden, visst är det skitigt på gatorna, trafiken förfärlig och miljöproblemen enorma. Men
det är inte det som dominerar och präglar staden. De flesta människor bor i vanliga hyreshus, lever ett
rikt socialt liv och färdas med tåg, buss, spårvagn eller tunnelbana till sina jobb. Allt fler familjer äger bil,
och i så gott som varenda lägenhet tittar man numera på Zee TV, Jain TV, Star TV, MTV eller någon
annan kabelkanal förutom statskanalen Doordarshan, på indisktillverkade färgteveapparater.
Jag har själv bott i Kolkata under perioder i sammanlagt över två år tillsammans med min familj. Och då
inte i något skyddat reservat utan i en helt vanlig stadsdel, Paik Para i norra Kolkata, den genuinaste
delen av staden. Och jag älskar det intensiva gatulivet och lugnet i de smala gränderna, den skamfilade
arkitektoniska skönheten i dess byggnader, dess öppna och vidsynta, politiskt och kulturellt aktiva
människor, den oerhörda livskraften. Få städer är i sanning så levande som Kolkata, även om det nu
råkar vara så att staden hamnat i periferin på Indien-kartan och den ekonomiska och politiska makten
numera ligger i Mumbai och Delhi.

Kolkata som i dag är delstaten Västbengalens huvudstad har aldrig varit en rent indisk stad. När
engelsmannen Job Charnock år 1690 på Ostindiska Kompaniets uppdrag anlade en handelsstation invid
floden Hooghlys strand låg här endast tre byar, Sutanuti, Govindpur och Kalikata. Den sistnämnda
belägen kring Kalitemplet i söder kan ha gett namn åt britternas stad som växte snabbt under 1700-talet
och blev till huvudstad i Brittiska Indien.
I mötet mellan två kulturer, den europeiska och den indiska/bengaliska, skapades det unika med
Kolkata, det som än i dag präglar stadens utseende såväl som dess intellektuella och kulturella liv. Det
som gör att Kolkata är lätt att ta till sig som västerlänning samtidigt som nöden och bristerna uppenbarar
sig tydligare här än i andra indiska städer.
När gatusystemet, i stort sett intakt från 1700-talets slut, spårvagnarna, paradbyggnaderna och kyrkorna i
centrum så starkt påminner om Europa blir kontrasterna mot handdragna rikshas, utesovare på
trottoarerna, förfallet och smutsen svårare att förlika sig med - trots att problemen inte är större här än i
t ex Mumbai.

Men det var inte bara arkitektur och stadsplanering som blandades i britternas indiska huvudstad fram till
1912. Idéer smälte samman i mötet mellan Öst och Väst och gav upphov till den bengaliska renässansen i
mitten av 1800-talet med fritänkare som Raja Rammohan Roy, religiösa reformatorer som Ramakrishna
och Vivekananda och författare och målare av vilka nobelpristagaren Rabindranath Tagore blivit mest
känd. Senare växte sig motståndet mot britternas herravälde sig starkast just här, bland unga indier som
lärt känna liberalism och marxism vid de universitet som engelsmännen låtit uppföra i Kolkata.
Frihetshjälten Subhas Chandra Bose – som till skillnad mot Mahatma Gandhi förespråkade väpnad kamp
för att nå självständighet – var borgmästare i Kolkata på 1930-talet innan han ställde sig i spetsen för den
40.000 man starka Indian National Army som i andra världskrigets slutskede förgäves kämpade på
japansk sida mot britterna på Burmafronten.
I dag, 2001, sitter ännu – sedan 24 år tillbaka en folkvald marxistisk delstatsregering fast förankrad i Västbengalen.
Marxister till namnet men numera förespråkande en liberal ekonomisk utveckling, utländska
investerare erbjuds goda villkor. Regeringen residerar i Ostindiska Kompaniets forna högkvarter,
Writer´s Building.

När staden 1990 sedan firade de forna kolonialherrarnas grundläggande av Kolkata 300 år tidigare
inleddes de årslånga jubileumsfestligheterna med att delstatens ledande politiker, den kommunistiske
veteranen Jyoti Basu tillsammans med en rad kända kulturpersonligheter for med hästdragen spårvagn
genom Kolkatas gator till Rajabazar. De hästdragna spårvagnarna som sattes i trafik 1873 har visserligen
inte använts sedan spårvägen elektrifierades vid sekelskiftet men de finns kvar.
Det är något typiskt med Kolkata. Oförgängligheten. Det som en gång funnits i Kolkata lever vidare sida
vid sida med allting nytt. Rikshor och skraltiga spårvagnar sida vid sida med bussar, pendeltåg och en
exemplariskt välskött tunnelbana, palats från 1700-talet sida vid sida med kontorshus från 1950-talet.
Med överstelöjnant Mark Woods stadskarta från 1784 i handen hittar man utmärkt än i dag i norra
Kolkatas vindlande gränder. Så lite har staden förändrats bortsett från att den naturligtvis vuxit oerhört. I
dagligt tal används t o m de gamla koloniala gatunamnen, fastän många av dem i nationalistiskt nit
ändrats till nya indiska namn efter självständigheten 1947 – till besökarens förvirring. Men det utgör
något av charmen med Kolkata.

Lars Eklund

Åter till Paikpara, familjen Eklunds hemsida