Jan Fleischmann

Anette studerar till odissidanserska
med stipendium från indiska staten

Anette Claesson dansar i Jagganath-templet i Delhi.

Smidig som en bengalisk tiger rör sig Anette Claesson på det heta tempelgolvet i mångmiljonstaden New Delhi.
Anette studerar den uråldriga indiska dansformen odissi som existerade redan år 200 före Kristus. Hon går i lära hos en indisk dansguru, uppträder ibland med orientalisk dans på femstjärniga indiska hotell, men har också uppträtt i Sverige, bland annat på ReOrient-festivalen i Stockholm 2001 och på Krokstrand-festivalen i Bohuslän.
Anette kom första gången till Indien 1997 då hon tilldelades ett kulturstipendium från Sverige för att resa till delstaten Kerala och där studera traditionell maskeringsteknik. Hon kom att forska kring den speciella dansritualen Theyyam och dansformen kathakali.

Sex dagar i veckan

På resan till Kerala träffade hon dansläraren Hare Krishna Behera som utbildar odissidanserskor i New Delhi. Han kom senare att bli Anettes mentor och tar i dag emot henne för specialträning sex dagar i veckan.
Anette har egentligen sina rötter i teaterbranschen, och har utbildat sig till maskör på Dramatiska institutet i Stockholm.

– Men jag ville utveckla mitt konstnärskap och kände att Indien var rätta platsen med dess uttrycksfulla dans och traditionella konstarter. Här är man mycket bättre på att förmedla den inre känslan genom den fysiska utstuderande rörelsen, vilket ger en total och större upplevelse för åskådaren.

Anette sökte därför och erhöll ett stipendium från Indian Council for Cultural Relations, ICCR, Indiens motsvarighet till Statens Kulturråd. Stipendiet uppgår till 1 000 svenska kronor i månaden och utgår under tre års tid.
Framför spegeln i enrummaren förvandlar sig den 35-åriga göteborgskan till en äkta tempeldanserska. Bostaden ligger i ett avskilt bostadskomplex i centrala New Delhi, med militärer patrullerande på gatan. Detta till följd av myndigheternas skärpta beredskap efter terroristattacken mot det indiska parlamentet i december 2001.

Hon ska strax ge sig iväg till kvällens föreställning när hon till sin förfäran upptäcker att hårdekorationen tillverkad av kork har möglat.
– Nej, utbrister Anette. Men sånt får man tyvärr räkna med.
Hon tar en autoriksha till Odissitemplet tillägnat guden Jagannath i stadsdelen Haus Khaz i södra New Delhi. Chauffören lägger sig bakom en gammal buss som spyr ut avgaser. Anette sveper en själ över ansiktet för att skydda sig mot utsläppen.
Väl framme väcker hennes ankomst stor uppmärksamhet, när hon kliver ur fordonet iklädd sin blågula sidenkostrym.
Det är väldigt hett inne på tempelområdet. Flera gånger tvingas Anette bättra på sin ansiktsmålning som rinner av värmen.

Spricka i foten

Dansen är intensiv och energikrävande. Det kan vara lätt att skada sig när dansaren stampar hårt i marken om man inte intar rätt kroppsposition. Anette har fått en spricka i foten och känner därför ibland av värk i låren och ryggen.
Till skillnad mot en balettdansös behöver inte en indisk dansare underkasta sig speciell diet. I Indien har ännu inte det västerländska kvinnoidealet med enormt slank midja slagit igenom. Anette är dock vegetarian och hennes favoriträtt är dosa, rispannkakan från Kerala.
Stipendiet från ICCR räcker dessvärre inte långt för att leva i Indiens huvudstad med dess höga kostnadsnivå. Där för är det nödvändigt för henne att uppträda på skilda håll, exempelvis i Jaipur och Mussorie. Ekonomiskt stöd från svenska företag etablerade i Indien har också gjort det möjligt för henne att organisera föreställningar med odissi-dans, liksom att i New Delhi ställa ut sina fotografier av Theyyam-ritualen.
I vintras deltog Anette i en dansuppvisning för den svenske ambassadören Johan Nordenfelt vid en kombinerad japansk, indisk och svensk kulturafton i New Delhi, ett evenemang som uppmärksamades i indisk TV.

Dansträning tar upp en betydande del av Anettes fritid, och därtill tar hon också lektioner i yoga tre gånger i veckan. Dessutom tränar hon ögonmusklerna och lär sig ansiktsuttryck från en mästare i kathakali, och hon övar Kalbeliya, en rajasthansk folkdans som betyder ormtjusaren.
– I framtiden planerar jag att omväxlande bo i Indien och i Sverige, och kanske också andra länder om möjlighet finns att uppträda där. Jag skulle också gärna vilja arbeta tillsammans med andra konstnärer i väst, och hoppas kunna kombinera fortsatta studier med att undervisa och hålla workshops och föreläsningar. Att enbart försörja mig på att dansa Odissi-dans är förmodligen inte möjligt, avslutar Anette.

JAN FLEISCHMANN,
text och foto