Staffan Lindberg

25 år med SYDASIEN

En solig lördag i juni 1976 träffades vi som startade tidskriften Sydasien på ett möte i Lund.
Det var den dagen som kung Carl Gustaf och Silvia gifte sig och bröllopet visades förstås i TV. Innan Sydasien-mötet var jag hemma och hälsade på min mamma. När jag skulle resa mig upp för att gå sa hon:
– Staffan, du stannar väl och tittar på bröllopet.
– Nej mamma, det kan jag faktiskt inte. Jag har faktiskt viktigare saker för mig i dag.
Vi hade lånat ett rum på Smålands nation. Inte helt fel, eftersom Smålands hade uppstått ur U-gruppen i Lund, som en del av oss hade startat och varit mycket aktiva i. Förutom jag själv var där Göran Djurfeldt, Thomas Bibin, Stig Hansén, Mats Hilte och Ola Hansson.
Vi hade dessutom en gäst från Holland som berättade om en tidskrift om Sydasien som gavs ut i Holland.

Den viktigaste orsaken för att starta tidskriften var förstås Indira Gandhis utlysning av undantagstillstånd i Indien i juni 1975, fängslandet av oppositionspolitiker och det auktoritära styre som hon drev tillsammans med sin son Sanjay Gandhi. Tvångssteriliseringen av landets fattiga befolkning, stödd av Sida, upplevde vi som särskilt upprörande.

Från stencil till tidskrift

Vi var naturligtvis barn av vår tid. Tidskriften kallades bulletin med kända förebilder. Organisationen var kommittéer i Stockholm, Lund och Göteborg. Vi antog en plattform om politiskt oberoende i Sverige såväl som i Sydasien. Sedan var väl de flesta av oss vänster på något sätt men spridningen av åsikter var ändå stor.
Viktigare var kanske att vi alla vara engagerade i utvecklingen i Sydasien, världens fattigaste kontinent. Många hade rest och studerat, andra hade läst massor.

Så i början var bulletinen enkel. Enkla texter i två spalter, hophäftade med ett färgstarkt omslag och med rätt risiga bilder. Det blev dock snabbt bättre: vi fick texter och rubriker satta på självhäftande papper från tryckeriet.
Utrustade med ljusbord, saxar, linjaler, vitt lack, linjaler, suddgummi, mm gav i oss iväg till en trevlig sommarstuga över en helg. Det var underbart, kamratskapet, all öl vi drack, de sena nätterna. Vem minns till exempel inte Edvard Perssons gamla mossbelupna sommarstuga vid Västersjön på Hallandsåsen, eller Thomas och Stinas sommarstuga i Vassbotten i norra Bohuslän med kommunal bastu inrymt i ett stort tält!

Tråkigast var efterarbetet. När tidskriften var tryckt returnerades allt material till oss och vi fick skicka tillbaka bilderna till skribenter och fotografer. Belöningen för medverkan bestod i ett antal friex av tidskriften. I enstaka fall, framförallt för bra fotografier, kunde vi betala ut ett honorar på 500 kronor om vi visste att fotografen inte hade fasta inkomster.

Tre redaktioner, tre stilar

Arbetet med att göra tidningen och layouten växlade mellan de tre redaktionerna i Stockholm, Lund och Göteborg. Det kom dock hela tiden material från de övriga redaktionerna. Vi började också få ett allt större nätverk av författare, forskare och andra intresserade som skickade in intressanta artiklar och bilder.
Men det märktes att det var tre redaktioner. Stil, språkbruk och innehåll växlade mellan det ”akademiska” Lund, det ”maoistiska” Stockholm och det mer allmänt ”revolutionära” Göteborg. Jag minns speciellt två strider som rasade. En handlade om mat. Var det rätt eller fel att publicera matrecept i bulletinen. Hade vi verkligen inte viktigare saker för oss än att lära ut hur man lagade chapati eller blomkålscurry?

Den andra striden stod om inriktningen av kommittéarbetet. Tidskriftsjobbet var det ingen som ifrågasatte. Somliga menade dock att vi borde ha mer social gemenskap Det var kanske fram för allt de sydasiater som kommit med i kommittéerna. Andra tyckte att jobbet med tidskriften räckte, det fanns ju något som hette familj, en del hade fått barn, osv.
Kanske var det därför vi startade studiecirklarna. Både enkla och mer avancerade, så kallade universitetsstudiecirklar, organiserades runt 1978, och pågick under antal år. Det var kul att träffa alla dessa studenter och andra som var engagerade och ville lära sig mer. En del blev sedan med i redaktionsarbetet i flera år.

Afghanistan och Sri Lanka

Sovjetunionens intåg i Afghanistan hälsades med blandade känslor. Det fanns en viss risk för alltför okritiska kommentarer från vissa redaktionsmedlemmar. Det blev dock snabbt uppenbart att ockupationen var ett nytt Vietnam och vi fick snabbt igång en stab av skickliga författare och journalister som allsidigt och kritiskt beskrev den faktiska utvecklingen.

Den blodiga konflikten mellan singhaleser och tamiler kunde också ha försvagat tidskriften. Okritiska sympatisörer med den extrema tamil-nationalismen har ofta velt skriva i tidskriften. Men balansen har på något sätt upprätthållits trots uppretade brev om motsatsen från ambassadörer och exilgrupper. Förtjänsten är framförallt Thomas Bibins, som med sin sakkunskap sett till att Sydasien verkligen kunnat balansera materialet. Nu när freden äntligen är i sikte känns det som om vi hela tiden klarat denna balansgång. Det skulle vara intressant att ställa samman alla de artiklar vi publicerat under årens lopp och se om denna känsla håller fullt ut.

Forskning och journalistik

En viktig faktor bakom utvecklingen av tidskriften var den unika kombinationen av forskare och journalister som samarbetade i de olika redaktionerna. Vi kunde därför erbjuda nya och initierade reportage och analyser av utvecklingen i hela Sydasien. Journalister insatta i Sydasiens kultur och politik skrev sedan om dessa reportage och analyser så att de blev läsbara för en bredare allmänhet.
Så här i efterhand minns jag flera tillfällen då uppretade forskare ringt och tyckt att deras text hade förvanskats till oigenkännlighet. det blev till att lirka och förklara. De flesta fann sig dock i denna omilda behandling.

Vi hade också tillgång till skickliga fotografer som reste runt i Sydasien och plåtade för oss.
Sydasien är i dag en avancerad specialtidskrift om vad som händer i Sydasien. Den används i skolarbetet, den läses av journalister, politiker, ämbetsmän och av en intresserad allmänhet. Den finns på de flesta stadsbibliotek.
Till detta kommer webb-upplagan av tidskriften, som dels innehåller specialartiklar från varje nummer, dels också informationer och länkar på svenska. Av Skolverket utnämnt till bästa webb-sajt för Sydasien-intresserade.

Vad som blivit mindre bra

Vi har haft massor med bra artiklar om politik, kultur och religion. Även miljöbevakningen har med åren blivit bättre, liksom uppmärksamheten kring barns och kvinnors situation.

Mindre bra är vår bevakning av den ekonomiska utvecklingen i Sydasien. Det håller ju på att ske en ekonomisk revolution, framförallt i Indien, som kan göra Sydasien till en ledande ekonomi i världen inom ett par generationer. Det har hittills inte stått mycket i tidskriften om detta.

En annan sak är bevakningen av de olika länderna. Pakistan har tidigare varit starkt försummat, liksom en del delstater i Indien, av vilka flera var för sig är lika stora som de andra länderna i Sydasien. Men det är svårt med balansen. I varje nummer bör det nog stå lite om varje större land och då blir det trångt.

Datateknik slog ut gemenskap

Någon gång på 1980-talet kom pc:n med avancerade layoutprogram som till exempel Pagemaker. Det blev slutet för sommarstugeepoken. Nu måste vi ha tillgång till datorer, minne, skrivare, med mera. I Lund höll vi till på Tidskriftsverkstan. Det blev sena, stressiga kvällar i stället för trivasamma helger.
Men först måste vi gå på kurs. Jag minns hur krångligt det var innan man kom på alla greppen. Våra datalärare verkade inte förstå hur vi kunde vara så obildbara på detta område. Det hela blev inte bättre av att det gick flera månader mellan varje redaktionsinsats. Man hann liksom glömma en hel del av datatekniken mellan varven.
Därmed försvann en del av den sammanhållande sociala kraften i vårt projekt. Kvar blev experterna på datateknik, layout och journalistik.

Som tur var hade Lars Eklund ställt upp som fast redaktör sedan början av 1980-talet. Han kom att bli den sammanhållande kraften.
De tre redaktionerna som turades om göra tidskriften är alltså nu ett minne blott. Familj, karriär och andra intressen har tunnat ut leden. Tidskriften görs i dag av ett fåtal entusiaster.
Men kvar finns det stora nätverk av skribenter och fotografer som byggts under de 25 åren. Det finns massor av material att publicera inför varje nummer.
Nu när ett mera akademiskt nätverk i form av SASNET, Nätverket för sydasienstudier i Sverige, håller på att byggas upp, kan vi bygga vidare på alla dessa kontakter och relationer.
Framtiden för Sydasien borde därmed vara tryggad. Ändå hänger det på ett litet antal entusiaster om tidskriften ska fortsätta att komma ut.

STAFFAN LINDBERG