Inger Wiklund

Smycken och smink –
både plikt och privilegium
för indiska kvinnor

Mehndi: Händerna dekoreras med konstrika sirliga mänster i henna, en procedur som kan ta flera timmar. Sedan ska hennan torka i minst ett par timmar innan den tvättas bort och efterlämnar ett rött avtryck..

Shringar betyder utsmyckning och är en omistlig del av indiskt kvinnoliv. Det omsorgsfulla arbetet med att göra sig fin betyder mycket i en tillvaro som för många kvinnor innebär hårt arbete och självförnekelse. Men shringar är också en plikt. Nygifta kvinnor bör demonstrera sin ingång i äktenskapet med så mycket smycken och vackra kläder som möjligt.

Sextonåriga Asha är nygift och kom för inte länge sedan till sitt nya hem hos man och svärföräldrar i ett traditionellt lerhus med rött tegeltak i en by i Bihar. Varje dag, efter att ha sopat och smetat ny kodynga över golvet, diskat och lagat maten, tar hon sitt bad och sätter sig ned för att göra shringar, det vill säga smycka och klä upp sig. Det är den lyckligaste stunden på dagen för Asha, då hon kan ägna sig helt åt sig själv, och hon tar god tid på sig. Svärmor ser sur ut och mumlar missbelåtet, men som nygift ung brud är det Ashas rättighet såväl som skyldighet att göra sig vacker.

Tjugofem färggranna polyestersaris

Det är inte så att Asha ska gå bort någonstans. Tvärtom kommer hon sällan utanför husmurarna, och inga andra än hennes man, svägerskor och svärföräldrar kommer att se all hennes shringar, men Asha njuter ändå av att plocka och leka med allt nipper hon fått med sig i hemgift eller som bröllopsgåva. Hon har tjugofem färggranna polyestersaris i en plåtlåda, flera sariblusar med guldband, paljetter och pärlbroderier och en plastask full med billig kosmetika och krimskrams.
Efter sitt dagliga bad tar hon fram den lilla spegeln och kammen som ingick i hemgiften, gnider in hårat med en generös slatt parfyrmerad hårolja, flätar in en slinga svart löshår för att få flätan att se längre och tjockare ut, och kröner det hela med ett stort hårspänne på huvudet och ett rött nylonband i slutet av flätan.

Hon stryker kräm i ansiktet och pudrar det fullt med ett tjockt lager vit talk i förhoppningen att det ska få henne att se mer ljushyad, det vill säga vackrare, ut. Mittbenan fyller hon med sindur, det orange eller röda färgämnet cinnober som är det främsta kännetecknet på en indisk gift kvinna, och mellan ögonbrynen i pannan sätter hon fast en bindi, i Sverige ofta felaktigt kallad ”kastmärke”. Bindin målades förr med kumkum, rött pulver, men nuförtiden kan man köpa färdiga kartor med självhäftande bindis i alla tänkbara former och färger. Asha väljer en blå droppformad bindi med glitter på, som matchar hennes blå sari. Slutligen drar hon med pekfingret en tjock linje hemmagjord kajal, lampsot, runt ögonen, och målar finger- och tånaglar med lite billigt nagellack för tre rupier flaskan. Om det är någon högtid på gång kanske hon dessutom målar fötterna runtom med lackröd alta, och färgar händerna med henna.

Låter som en ung brud ska

Alla smycken hon äger har hon redan på sig och hon tar sällan av dem. En liten guldpärla i näsan och ett par guldtoppar i öronen, en tung silverkedja runt halsen, ett par lagom tjocka payals, silverlänkar med bjällror, runt anklarna och bichias, silverringar på tårna. Tåringar är ett tecken på en gift kvinna, precis som churis, armringar.
Asha har ett dussin guldglänsande röda armringar av glas på varje hand. Så fort hon rör sig klirrar och pinglar det i glasringarna och ankelkedjorna. Hon låter med andra ord precis som en ung brud ska låta.
Shringar betyder utsmyckning, dekorering ”make-up”, och är en omistlig del av indisk kvinnokultur. Medeltida indiska poeter kunde skriva långa dikter som inte handlade om annat än en skön kvinnas shringar, detaljrikt skildrad från topp till tå.
Indiska kvinnor förväntas självklart vara fåfänga och ägna den lilla fritid de har åt att göra shringar, avundsjukt granska andra kvinnors shringar, eller terrorisera sina män med ständiga krav på fler saris, nya armringar och mer hårolja.

Bröllop rena shringarfesterna

Varje tillfälle att klä upp sig tas tillvara. Bröllop är rena shringarfesterna, då kvinnorna kan frossa i sina allra bästa saris och glänsa ikapp under flera dagar. Rikare överklass-indiskor kråmar sig i kreationer värda tiotusentals rupier. Marknadsutflykter och biobesök är andra förevändningar att göra sig fin, och när det är val köar bykvinnorna utanför röstlokalerna uppklädda till tänderna.
Faktum är att shringar lyser upp tillvaron i vad för de flesta indiska kvinnor är trista monotona liv fyllda av hårt arbete och självförnekan. Deras omgivningar må vara fula och torftiga, fattiga, smutsiga och förfallna, men själva kan de åtminstone hålla sig vackra, rena och väldoftande.

Men shringar är inte bara nöje och rekreation. Det är en plikt och ett privilegium, och är intimt förknippat med ett annat ytterst känsloladdat kulturbegrepp: suhag, vilket betyder ungefär ”gift tillstånd”. En gift kvinna kallas suhagin, och det är oftast när en indiska blir bortgift som hon får sina första saris, sina första äkta smycken och rätten att pryda sig med en gift kvinnas utsmyckning: sindur i mittbenan, röd bindi i pannan, dussintals churis runt handlederna, mangalsutra runt halsen och silverringar på tårna.
Att vara gift betraktas som en indisk kvinnas största lycka och det är hennes plikt att demonstrera detta med så mycket och så fin shringar som möjligt. Ingen har mer shringar än en nygift ung brud, som under första tiden av sitt äktenskap stapplar omkring nedtyngd av smycken och guldfransade slöjor och ideligen snubblar på sina glittrande saris som hon ännu inte lärt sig gå i.

Änka måste krossa sina glasringar

En änka, å andra sidan, förlorar helt rätten att göra shringar. Det är ett privilegium förbehållet gifta kvinnor eller flickor som går och väntar på att bli gifta. Så det första en indiska gör, eller förväntas göra, när hennes man dör, är att torka bort sinduren i håret och dramatiskt krossa glasringarna runt armarna. I mången scen ur melodramatiska hindifilmer kan man se nyblivna änkor drämma sina händer mot golv och möbler så att glassplittret yr och blodet droppar från skärsår i handlederna. Fast riktigt så våldsamt går det kanske inte till i verkligheten, och de stränga livsreglerna för änkor har mildrats i modern tid. Det är till exempel sällan någon längre kräver att en änka ska raka av sig håret eller sluta kamma sig. Men icke desto mindre fordras det av en änka att hon ska klä sig endast i enkla, trista saris, och avhålla sig från smink och smycken. En änka kan inte göra shringar.

Så att vi västerländska kvinnor kan se ut som vi gör är en gåta för indierna. Menlösa och tråkiga med stripigt ooljat hår, färglösa kläder, osynligt smink och obefintliga smycken; precis som änkor. Vi, för vår del, kan finna det svårt att förstå hur man kan spendera tiotusentals rupier på barocka guldsmycken när det finns så mycket annat, mer konstruktivt, en mindre bemedlad indisk familj skulle kunna göra för de pengarna.

Gnetat och sparat i 20 år

Hari Shrivastav, till exempel, har gnetat och sparat i tjugo år, ända sedan hans dotter Shyamli föddes, för att kunna bekosta en anständig bröllopsshringar åt henne. Till skillnad från Asha i byn i Bihar tillhör Shyamli en familj ur medelklassen i en vanlig indisk landsortsstad, och hennes far kan kosta på henne en något mer sofistikerad utstyrsel än Ashas.
Så på sin bröllopsdag kläs Shyamli i en tung handvävd guldbrokad-sari från Benares, en så kallad Banarasi-sari och bär för första gången de guldsmycken för nästan 100 000 rupier som ätit upp större delen av hennes föräldrars besparingar: ett enormt halsband med matchande örhängen och flera breda armringar i olika utföranden.
Dagen före bröllopet har hon suttit alldeles stilla i flera timmar medan två väninnor täckt hennes händer och fötter med konstrika, sirliga hennamönster, så kallade mehndi. Shyamlis beauty box är fullpackad med dyr modern kosmetika, läppstift, mascara, ögonskuggor, puder och eyeliners som en byflicka som Asha knappt skulle veta hur man använder, och hennes resväskor sväller av andra importerade shringar-nymodigheter såsom bysthållare, schampoon, nattlinnen och högklackade skor.

Men mest av allt sväller de ändå av traditionella saris. Sidensaris, bomullssaris och syntetiska saris. Enfärgade och mönstrade, maskintryckta och broderade, dyra handvävda och billiga massproducerade saris. Shyamli har aldrig använt en sari i hela sitt liv, men efter bröllopet är det det enda hon får ha på sig, även om hon slipper att göra ghunghat, alltså att dra ner sarin över ansiktet, som Asha måste göra för alla som står över henne i familjehierarkin.
Sarin är med andra ord kvinnoplagget framför andra i Indien. Medan alltfler indiska män har gått över till västerländska kläder, skjorta och byxor, håller indiskorna lojalt fast vid sina saris. För de som aldrig sett en sari kan den i grova drag beskrivas som ett fem till nio meter långt tygstycke, oftast med en rikt dekorerad slutände kallad anchal eller pallu, som draperas runt kroppen ovanpå en underkjol och en kort snäv blus.

Varken tidlös eller klasslös

Men trots sin skenbara likformighet är sarin varken tidlös eller klasslös. Den ser till exempel olika ut och draperas på olika sätt i skilda delar av Indien. Bengalerna tycker bäst om handvävda bomullssaris, så kallade tat-saris, med breda vackra bårder, medan sydindierna föredrar saris av siden. I Maharashtra dras sarin upp mellan benen som på en manlig dhoti, och bengaliska matronor veckar inte sarin över magen, som alla andra gör, utan virar den i stället flera varv runt överkroppen. Nordindiska kvinnor draperar den vackert arbetade änden av sarin, pallun, fram över bröstet, medan stadskvinnor och andra som vill framstå som mer sofistikerade, slänger pallun över vänsteraxeln och låter den hänga ner över ryggen.

Inte heller står sarin över modets växlingar. Under 1990-talet började trendiga modeskapare visa upp sina kollektioner av dyra designersaris och sista skriket i mönster, material och färger växlar från säsong till säsong. En sari kan fort bli omodern. När saris av polyester och nylon först kom till Indien på 1950-talet var de ett exklusivt mode för rika överklassindiskor, medan bomullssaris sågs ned på som bondiga och grova, passande endast för bybor och annat fattigt folk ur lägre klasser och kaster. Nu, 50 år senare, är den uslaste lilla bybutik fullstaplad med massproducerade syntetsaris och vanliga kvinnor klär sig sällan i något annat. Syntetiska saris är billiga, lättskötta, strykfria och näst intill outslitliga. Att de också är ytterst lättantändliga och kan få en kvinna att flamma upp som en fackla på sekunder om en bit av hennes sari råkar fatta eld vid köksspisen, är en annan historia.

Bomullssari också lyxartikel

Bomullssaris, å andra sidan, har stigit flerfaldigt i pris, håller förstås inte hälften så länge som polyester och ska helst strykas och stärkas för att se presentabla ut. I likhet med sidensaris har de blivit en lyxartikel för bättre ställda indiskor. En sidensari kostar sällan under tusen rupier, måste vårdas ömt och får bara kemtvättas. Finast av alla sidensaris är de sydindiska Kanchipuram-sarierna och Banarasi-sarierna från Varanasi i Nordindien. Minst en Banarasi-sari bör ingå i en komplett brudutstyrsel. De flesta bykvinnor har aldrig sett en sidensari i hela sitt liv, men kan de hosta upp 400 rupier så kan de köpa sig en färggrann imiterad Banarasi av förföriskt glänsande syntetmaterial.

Sarin är förstås inte den enda indiska kvinnoklädseln. Muslimska kvinnor, ogifta flickor, många ”frigjorda” stadskvinnor och kvinnorna i Punjab och Himachal Pradesh klär sig i den tredelade dräkt som av utlänningar kallas ”Punjabi suit”, men indierna själva kallar salwar kamiz. Den består av ett par salwar: vida lösa byxor som snörs ihop med ett snöre i midjan, en kamiz (av franskans chemise): en knälång tunika, och en dupatta: slöja att drapera över huvudet eller bröstet. En sari må vara hur elegant och vacker som helst, men man kan inte komma ifrån att den är tämligen obekväm, svår att gå i och obehagligt åtsittande i den indiska hettan, så alltfler moderna indiskor föredrar den luftiga salwardräkten som det bara tar en minut att ta på sig, till skillnad från en sari som det kan ta en halvtimme att drapera om alla veck ska ligga perfakt.

Populär dräkt bland stenrika

En annan dräkt, Lahanga-Chunni, är vanlig i Rajasthan och Gujarat, och består av en lång vid kjol – lahanga, en kort åtsittande blus som ofta lämnar magen bar – choli, och slöja – chunni. Överdådigt guld- och pärlbroderade lahanga-dräkter för tusentals rupier har blivit populära som brudklädsel bland de stenrika.
Det är också de rika som har råd att behänga sina döttrar med de extravaganta guldsmycken som bör ingå i varje kvinnas shringar och dessutom fungerar som en sorts trygghetsförsäkring. Guld har blivit dyrt och gamla gummor talar nostalgiskt om sin ungdom, då guld var billigt och unga brudar kom till sina nya hem nedtyngda av kilovis med guld. Nu får vanligt folk vara glada om de kan utrusta sina döttrar med en liten näspärla och ett par örhängen.

Men det hindrar inte att man kan gå gata upp och gata ned med plyshiga guldsmedsaffärer, för indierna är några av världens största guldkonsumenter och efterfrågan på guldsmycken är så stor att den inhemska tillgången inte räcker till utan tonvis med guld måste importeras – en icke föraktlig börda på Indiens ekonomi. Ingen kvinnas shringar är komplett utan guld, ju mer desto bättre, Och i brist på guld får man ta till silver, mässing, eller guldfärgat nickel. Det ska gnistra och glimma om en kvinna i Indien.

För oss pragmatiska svenskar med våra små guldhjärtan, tunna kedjor och minimala örhängen, kan det vara svårt att förstå hur oerhört känsloladdat och nästan magiskt skimrande guld är för indierna. Och uppfinningsrikedomen vad gäller formen på smycken och kroppsdelar att pryda med dem är imponerande. En mantika fästs sålunda i håret och hänger ned i pannan. En nathuni är en näsring, ibland med en kedja som löper över kinden till ena örat. Runda örhängen kallas bali och tunga bjällerförsedda halvklotsformade hängen heter jhumka.

Halvt kilo silver runt varje fot

Churi är de tunna armringarna medan kangan står för tjocka breda. Händerna kan smyckas med en märklig konstruktion bestående av fem fingerringar och ett armband förbundna sinsemellan med kedjor, och bykvinnor bär sin förmögenhet runt midjan i form av ett flera kilo tungt silverbälte. Unga brudar kan släpa på ett halvt kilo silver runt varje fot, flera centimeter breda bjällerförsedda payals (ankelkedjor) och silverringar på tårna, bichias, är ett måste för gifta kvinnor.
Shringarindustrin är med andra ord stor och blomstrande. Minst 50 av alla affärer i en ordinär indisk stad eller by verkar vara tillägnade olika shringarhjälpmedel, från sariaffärer till guldsmeder till butiker staplade från golv till tak med glittrande armringar i regnbågens alla färger.

Hylla på hylla med ”fairness creams”, krämer och blekmedel som lovar att bleka oattraktiv brun hud till den så hett åtrådda ljusa nyans som utmärker en sant vacker kvinna. Högar med paljettbroderade sariblusar, rader av koketta små sandaler och förföriskt upplysta vitrinskåp fulla med guldfärgade nickelsmycken. Små krämare med litet kapital knuffar runt cykelhjulsförsedda kärror travade med kammar, fickspeglar, hårspännen, bindis, nagellack och läppstift.
Miljoner indier får sitt levebröd som tillverkare eller försäljare av skönhetsprodukter. Ta bara Varanasi, vars största industri är produktionen av de redan nämnda Banarasi-sarierna, eller Ferozabad, centrum för tillverkningen av glasarmringar (en industri även ökänd för sina många barnarbetare). Tusentals bykvinnor tjänar sina fickpengar på att sitta hemma och klistra kartor med självhäftande pannprickar eller pilla fast små glaspärlor i högar med näsringar.

Skrubbade sig med lera

Och som om traditionell kosmetika inte vore nog har liberaliseringen av ekonomin under 1990-talet fått oanade följder för shringartraditionen i form av en våg av nya skönhetsmedel, och nya behov... Tvål och schampoo, till exempel. I Ashas by skrubbade sig alla till för inte så länge sedan rena med lera. Tvål var för dyrt och schampoo hade ingen hört talas om. Nu finns det tjogtals med billiga tvålmärken att välja på, och även om en schampooflaska för hundra rupier kan vara för dyr, finns det så billiga engångsförpackningar med schampoo som Asha köper när hon vill vara riktigt fin.
Då tar hon också på sig en bh, som är en annan nymodighet som gjort succé bland indiskorna. Röda, rosa, svarta och blommiga hänger de i långa rader från marknadsstånden. För att inte tala om förra årets bestseller: tajta sariblusar i elastisk plysch.

Till och med det traditionella skönhetsidealet har fått kapitulera för nya, importerade uppfattningar om hur en vacker kvinna ska se ut. Hon ska givetvis fortfarande vara ljushyad, det kan man inte komma ifrån, men storbystade, höftbreda, småknubbiga apsaras med ögonen svarta av kajal och munnen röd av tuggad pan, har börjat ge plats för slanka långbenta fotomodeller i högklackat och vågat kortkort. Inte så konstigt kanske att Indien de senaste åren producerat en lång rad av internationella skönhetsmissar. I stället för att drömma om en rik svärson av god familj och med ett fint arbete, drömmer nu mamma och pappa att deras dotter ska bli en ny Miss Universum!

INGER WIKLUND, text och foto

Artikelförfattaren är bosatt i Varanasi