Anders Davidson

Gammalt vin i nya läglar

Den viktiga vägen Kabul-Kandahar-Herat, en 120 mil lång sträcka, renoveras för två miljarder kronor.
Europeiska unionen hotar att dra in visst bistånd om inte kvinnornas rättigheter tillgodoses bättre.
I Kabul möts flera tusen protesterande studenter av skarpskjutande kravallpolis. Minst en student dödades. Oroligheterna fortsatte med demonstranterna skanderande: Död åt stundetmördarna! Så normaliseras Afghanistan.

Åter står Afghanistan för produktionen av merparten av världens råopium. Enligt FN-organisationen UNDCP för hela 70 procent. Både Norra Alliansen och pashtunska anti-talibanska grupper uppges vara djupt involverade i hanteringen. I Kabuls television är åter indiska filmer i synnerhet och sjungande kvinnor i allmänhet förbjudna.
Talibanernas ökända religiösa polis – ”Departementet för lasternas bekämpande och sedlighetens bevarande” – har återupprättats. Beslutet fattades av Högsta domstolen ledd av justitieministern. Ännu har den inte ett eget ministerium men krafter inom regeringen verkar för det. Domaren Marzeya Basil avskedades i slutet av oktober eftersom bilder som valsat runt i världspressen visat att hon inte bar slöja vid ett möte med George W Bush och hans fru.
Den afghanska Högsta domstolens vicepresident Fazal Ahmad Manawi uppmanade afghanska kvinnor att följa islamisk klädsed både i hemlandet och på resa utomlands.
Den nya regeringen har lättat på flera av talibanernas mer strikta påbud, men liberaliseringen välkomnas inte av alla. I regeringen ingår grupper av mujahedin som själva påbjöd strikta regler för kvinnornas klädsel före talibanernas maktövertagande.
Etcetera, etcetera.

Det nya Afghanistan påfallande likt det gamla

Det nya Afghanistan är påfallande likt det ”gamla”, trots USAs ansträngningar att rensa upp och införa lag och ordning. Bombkriget blev till hårt kritiserade matbombningar, jakten på al-Qaida blev till störtandet av talibanregimen, kriget mot terrorismen blev till krig för de afghanska kvinnornas befrielse.
Motiven känns igen från den förra supermaktsinterventionen i Afghanistan: den sovjetiska invasionen julen 1979. Vi lämnar de verkliga motiven därhän. (Telegramskörden från Afghanistan påminner också de om telegrammen under det första året av sovjetisk ockupation: de amerikanska baserna beskjuts med raketer och amerikanska styrkor hamnar i timslånga eldstrider med ”motståndsgrupper”. Precis som då sätts rätten till skolgång för flickor i fråga och raketgevär används för att attackera skolorna.)

I stället konstaterar vi att vilka USAs mål i Afghanistan än är så är Pakistans stöd helt avgörande.
Där har president Pervez Musharraf tagit ett fastare grepp om makten. Från kuppgeneral och internationell paria till USA:s strategiska vän, ett snabbt rollbyte efter scenförändringen den 11 september 2001. Ändå har generalen anledning att oroas. Hans ”oförbehållsamma samarbete i kampen mot terrorismen” med USA har skärpt de inhemska islamisternas opposition, också delar av militären och underrättelsetjänsten är missnöjd (se Rana Rizvis artikel i SYDASIEN 4/02).
Kashmirfrågan och därmed relationen till Indien är förstås central för hans överlevnad men även utvecklingen i grannlandet Afghanistan hotar hans ställning. Den pakistanske presidenten skulle gärna se Afghanistan pacificerat, men det är osäkert om hans allierade USA förmår stabilisera situationen.

Allt svårare situation för de amerikanska styrkorna

Enligt nyhetsbyrån Associated Press har USA sedan markkrigets inledning haft 9 000 man i Afghanistan. De amerikanska styrkor i regionen som på ett eller annat sätt deltagit i det afghanska kriget har uppgått till 60 000 man. Svårigheterna för de utländska styrkorna att stabilisera situationen i Afghanistan tycks tillta. Motståndet mot USAs styrkor tycks ha spritt sig. Det är i dag inte begränsat till några enstaka kvarvarande grupper av talibaner eller övervintrande al-Qaida-anhängare. Oppositionen växer även bland USA:s närmaste allierade.

President George W Bushs beslutsfattare står inför två alternativ: antingen förstärka den militära närvaron för att stödja den nuvarande afghanska regeringen eller söka efter ”mer kreativa lösningar, som en formell balkanisering av landet.”
En variant av en välkänd strategi: söndra och härska men också en följd av den nuvarande taktiken.

Med morot (dollar-mutor) och piska (B52-diplomati) försöker USA köpa lojalitet från regionala och lokala krigsherrar. Oftast innebär det att den som stödjer Karzai-regimen kan räkna med USA-stöd, ibland innebär det dock stöd till krigsherrar i dag i väpnad opposition till Karzai. Den växande oppositionen vidgar gapet mellan en skakig centralmakt i Kabul och provinserna.
Kandahars Karzai-trogna guvernör Gul Agha Sherzai har föreslagit att USA ska söka tillstånd för räder mot misstänkta taliban-tillhåll och al-Qaida nästen och att en särskild insatstyrka ska skapas i södra delen av landet för sådana operationer. Talesmän för Karzai-regimen har hänvisat till att det skulle underminera centralmakten och avvisat guvernörens propåer. Även Herats guvernör tadjiken Ismail Khan som i östra delen av landet upprättat sitt styre har trots stöd från USA varit kritisk till USA:s agerande. Nu anklagas också han för att personligen ha beordrat flera övergrepp mot oppositionella.

Grova anklagelser mot Dostum

Liknande anklagelser har tidigare riktats mot den uzbekiske krigsherren Rashid Dostum, ansvarig för Karzai-regimens program att avväpna de lokala krigsherrarna bland annat, också misstänkt ansvarig för massakern på kanske 1 000 till 3 000 krigsfångar i höstas. Nu utökas listan över grova anklagelser med att vittnen till de misstänkta krigsförbrytelserna har fängslats och torterats.
CIA:s försök att likvidera Gulbuddin Hekmatyar visar USA:s oro att han ska kunna samla anti-amerikanska grupper i Afghanistan (och kanske också i Pakistans pashtunska områden).

Ännu en pashtunsk ledare från kriget mot Sovjet, Pir Gailani, har konstaterat att situationen är ohållbar: ”Så snart de [pashtunerna] öppnar munnen för att uttrycka sitt missnöje med regeringen, stämplas de som al-Qaida eller talibaner. Det är mycket farligt för det gör att alla pashtuner ilsknar till.”
Under Loya jirgan i juni sägs USA ha motarbetat den gamle kungen Zahir Shahs önskan att kandidera till presidentposten. Misstankarna väcktes av att Vita husets sändebud Zalmay Khalilzad redan före jirgan sa att kungen inte kandiderade. (USA:s biträdande utrikesminister för sydasienangelägenheter Christina Rocca sa i somras att USA:s inflytande över Zahir Shahs beslut överdrivits. Kongressledamoten Dana Rohrabacher invände att USA inte alls understött demokrati i Afghanistan: ”Vi har stött Karzais ansträngningar att komma till makten.”

Diplomatiska ränker undergräver förtroendet

En version går ut på att USA stoppade kungen efter påtryckningar från Norra Alliansens starka trojka Fahim–Abdullah–Qanooni.) Inte bara de diplomatiska ränkerna och militära operationerna, som innebär civila dödsoffer och förödmjukande husundersökningar, utmanar afghanerna. Utanför presidentpalatset hamnade Karzais amerikanska livvakt bara ett tuppfjät från en shot out med försvarsminister Fahims livvakt. Incidenten föranledde buttra kommentarer från Fahim om vems land det egentligen är. I Khost ska amerikanska soldater under ett gräl ha skjutit sin afghanske tolk.

Två händelser i början av september visade särskilt tydligt att USA inte är situationen vuxen: den ena var explosionen i Kabul, den andra attentatet mot president Hamid Karzai i Kandahar. Inte ens städerna är säkra. Och Washington tvingades att ersätta den afghanske presidentens livvakt. Ett erkännande av Karzais svaghet och bristande av stöd.
I Islamabad smids planerna inför den stund då USA:s roll minskar. Det förekommer uppgifter om att talibanledare fortfarande skyddas av avdelningar inom den pakistanska säkerhetstjänsten ISI (Inter-Services Intelligence). I östra Afghanistan ska USA-styrkorna ha avslöjat vapenlager med relativt ny utrustning som förmodas komma från Pakistan. De intensivare attackerna kan förebåda motoffensiven, ett nytt Jihad för Afghanistans befrielse.

Balkanisering tänkbar utveckling

Kommer det att fortsätta befinner sig snart USA och ISAF i en situation där de stödjer en i stora delar av Afghanistan djupt impopulär regim. Historien upprepar sig: Där Sovjet fick sitt Vietnam får då USA sitt Afghanistan.
Men det är långt ifrån som fars.
Utvägen kan vara försök att balkanisera, det vill säga splittra, landet. Då kan man befara att den 7 oktober 2001 öppnade George W Bush Pandoras ask. Då har världens ledande militärmakt dragit elände över afghanerna och över hela regionen.

ANDERS DAVIDSON