Pär Jansson

Killar är bäst på bio –
homosexuella i Indien stannar helst kvar i garderoben

Ashok Raw Kavi är ledare för den indiska gayrörelsen. Han ger ut tidningen Baombay Dost som fungerar som en livlina för många av Indiens homosexuella. Här har han besök av Vivek Annan, en av landets få öppet homosexuella.

Manlig vänskap står högt i kurs i Indien. Filmer och umgängesliv har starka homoerotiska inslag men manlig homosexualitet anses skamlig och osynliggörs. Något som i ännu högre grad gäller för kvinnor som är gay.

När jag en eftermiddag satt på strandpromenaden Marine Drive i Mumbai för att se på solnedgången över Arabiska sjön kom en ung kille fram till mig och ville prata. Trots att han hade problem att uttrycka sig på engelska var det ett ämne som han absolut ville diskutera: nämligen sex. Jag var en representant för det dekadenta västerlandet och han hade läst att många män i väst ”gjorde det med män”, som han uttryckte det. Han ansåg att homosexualitet var en västerländsk perversion som Indien var befriat från.

Dagen innan hade jag träffat Ashok Raw Kawi, ledaren för gayrörelsen i Indien, som berättade att det troligtvis finns miljoner homosexuella i Indien. Många söker sig till just Mumbai för att stadens storlek ger dem skydd och anonymitet. Min samtalspartner trodde inte på dessa uppgifter. Han hade inte hört talas om någon som gjorde det med män. Men däremot hade han läst i flera tidningar att det var mycket vanligt i väst. Jag försökte förklara att det säkert var lika vanligt i Indien som i väst. Han tvivlade. Det var egentligen inte så konstigt att min samtalspartner inte kände till att det finns homosexuella i Indien eftersom de flesta lever ett dubbelliv.

Klarar inte sociala trycket från föräldrarna

De tvingas in i äktenskap med det motsatta könet mot sin vilja. Fortfarande är det så att det är föräldrarna som bestämmer med vem barnen skall gifta sig med. Homosexuella vill naturligtvis leva med den de älskar, men de flesta klarar inte av det sociala trycket från föräldrarna utan gifter sig därför att släkten kräver en arvinge och att släktnamnet förs vidare. Men även homosexuella går med på giftermål eftersom de vill ha barn som kan försörja dem på äldre dagar. Indien har nämligen inget socialt skyddsnät förutom familjen.

Eftersom de flesta äktenskap är arrangerade förekommer det ofta ingen kärlek mellan makarna vilket gör det lättare för homosexuella män att gifta sig med en kvinna. Även de som öppet erkänner sin homosexualitet inför föräldrarna tvingas ofta in i äktenskap. De pojkar som fortsätter att framhärda att de älskar män skickas till psykologer. Söner blir slagna av fäder för att de skall ta sitt förnuft tillfånga och bli sexuellt attraherade av det motsatta könet.
Föräldrar uppfattar homosexualitet som ett ungdomligt påhitt som de hämtat från väst och TV-kanaler som MTV. I indisk kultur kan man göra nästan vad som helst så länge som det inte drar skam över familjen. Att ha barn utanför äktenskapet är inte accepterat och leder nästan alltid till abort eller att barnet adopteras bort.

Djupast vänskap med andra män

Indier ogillar att pojkar och flickor har ett förhållande före äktenskapet. Det är vanligare att man umgås med personer av samma kön på fritiden. Därför har homosexuella lättare att hitta en sexpartner än ogifta heterosexuella. Homosexuella kan röra sig fritt tillsammans utan att väcka misstänksamhet.
Indier tar det för givet att man tillbringar större delen av fritiden tillsammans med personer av samma kön. Det är inte ovanligt att se män,också sådana som inte är homosexuella, hålla varandra i handen då de promenerar.
I intervjuer säger män ofta att den djupaste vänskapen har de till andra män. Denna vänskap kallas för yaraana eller dost. De indiska filmerna handlar ofta om vänskap mellan två vänner. Kvinnliga stjärnor finns bara med för att minska den homoerotiska spänningen. Den verkliga handlingen är mellan de två manliga hjältarna. Kvinnor är för giftermål, män för vänskap och kärlek, verkar filmerna säga. Vissa av dessa kompisfilmer har blivit kult bland indiska homosexuella.

Även Ashok Raw Kavi, som var med om att starta gayrörelsen i Indien, skickades till läkare som skulle behandla hans homosexualitet som om det var ett konstigt beteende som kunde botas. Läkaren konstaterade dock att han inte kunde göra något åt hans läggning. Ashok berättar att han homosexuella identitet kändes naturlig för honom innan den sociala kontrollen tryckte ner den:
– Som hindu känner jag ingen skuld för att jag är homosexuell, till skillnad från i väst där homosexuella måste konfronteras med den judisk-kristna uppfattningen att homosexualitet är syndfullt. I öst är det mer en fråga om skam, att vi skämmer ut familjen. Österländska samhällen är öppnare. Vi är mer i harmoni med vår sexualitet.

Levt öppet i tjugo år efter att han ”kom ut”

Det var i ett ashram som Ashok Raw Kavi kom underfund med sig själv och skillnaden mellan skuld och skam. Han sade sig vara evigt tacksam till munkarna i Ramakrishna Mission för att accepterandet av hans homosexualitet blev så smärtfri som den blev. En dag sade Ashok till en av munkarna i ashramet att han trodde att han var homosexuell. En av munkarna svarade honom:
”Du kanske är det. Även om du är det, vad har det för betydelse. Män har älskat varandra sedan mänsklighetens begynnelse. Du är inte en person med horn. Slåss för de saker som du anser är riktiga. Men kom ihåg att vad som anses vara bra för dig skall vara bra för alla som tänker som du. Det kan inte enbart vara rätt för dig, och din rätt till lycka måste betyda minsta möjliga sorg för människor omkring dig.”

Ashok Raw Kavi verkar trött på frågan om de homosexuella i Indien skall komma ut eller inte, då jag träffar honom på Humsafar, den hjälporganisation för homosexuella som Ashok var med om att starta. Själv har Ashok levt öppet som homosexuell i närmare tjugo år. Han anser att det finns viktigare saker att diskutera. Humsafar erbjuder homosexuella fria hiv-tester. Det har visat sig att 30 procent av dem som tagit proverna har hiv. Det som oroar Ashok är inte om homosexuella skall våga komma ut eller ej, utan om det kommer att finnas några homosexuella kvar i Indien i framtiden. Han befarar att alla sakta håller på att dö i aids.
– Lösningen? frågar Ashok sig själv retoriskt. Jag vet faktiskt inte vad som kommer att hända om fem år. Trots att vår organisation når ut till många finns det så mycket skam och hemligheter att många inte vill erkänna sin homosexualitet. Många kommer att dö.

Lagstiftningen kvar från kolonialtiden

En annan viktig fråga för gayrörelsen är avskaffandet av brottsbalkens paragraf 377, som gör det till ett brott att ha sex med en person av samma kön. ”Var och en som frivilligt har köttsligt sexuellt umgänge som är mot naturens lagar med man, kvinna eller djur, skall straffas med livstids fängelse”, står det i lagen. Paragrafen är en gammal kvarleva från den brittiska kolonialtiden, över hundra år gammal. I England har man tagit bort paragrafen, men inte i Indien. Även om få fall tas upp i domstol använder polisen lagen till att trakassera och pressa homosexuella på pengar.
– Det är även en fråga om mänskliga rättigheter. Vad en medborgare gör i det privata, bakom lykta dörrar, har inte staten med att göra och skall inte leda till rättegång i domstol, säger Ashok och menar att lagen gör oskyldiga män till brottslingar.

Lagen gör att homosexuella inte vågar bo ihop och ha ett regelbundet förhållande. De har i stället sex på offentliga platser, med personer de inte känner och inte kan fråga om de skall ha skyddat sex. Ofta återkommer Ashok till att Indiens homosexuella inte kan samarbeta, mycket beroende på att många gömmer sig och inte vågar träda fram. Dessutom gör de stora klass- och kastskillnaderna och religionsmotsättningar att det är svårt att ena de homosexuella.
– Det finns ett självhat bland homosexuella som gör det svårt för oss att arbeta tillsammans för att stoppa den stora faran aids. Vi homosexuella är inte rationella. Vi slåss för att det skall vara lättare att leva som gay i Indien och på samma gång måste vi ta en annas strid, den att homosexuella dör av aids.

För att ge de homosexuella en röst startade Ashok tidningen Bombay Dost. Magasinet var från början ett stencilerat informationsblad, men har efter hand vuxit till något mycket större. Bombay Dost har enligt Ashok blivit en livlina för många som inte hade någon annan att vända sig till. Tidningen får hundratals brev varje vecka från homosexuella som känner sig annorlunda och tror att de är ensamma att ha denna känsla. Ashok beskriver dessa män som svanar som simmar i en dröm och väntar på det magiska ögonblicket som skall väcka dem till liv. Tidningen fick naturligtvis kritik när den startades och anklagades för att vara omoralisk och visa pornografiska bilder av nakna män.

Tacksam över att bo i Mumbai

Ashok säger sig vara evigt tacksam över att han växt upp i Mumbai. Staden ger anonymitet och en fristad till dem som flyr från familjens frågor om när det är dags att gifta sig. Men även om Mumbai på många sätt är mera liberalt är det svårt för homosexuella att leva ensamma utan att utsättas för nyfikna frågor. Ashok är 54 år och lever fortfarande med sin mor.
– Det är svårt att lämna barndomshemmet i Indien utan att ha gift sig. Att leva ett singelliv är problematiskt. Trots min ålder kommer min mor alltid att behandla mig som ett barn.

Eftersom Indien inte har något socialt skyddsnät är varje individ beroende av släkten. Därför är Ashok orolig för vad som skall hända när hans mor dör eller om han blir sjuk. Vem kommer då att ta hand om honom? Vem kommer att stödja honom då han blir äldre? Även om två homosexuella bor ihop har de en osäker framtid. Förutom att vad de gör i sängkammaren är olagligt finns det inga lagar som säger att en sambo kan ärva. Även om den ena parten i sitt testamente skriver att hans sambo skall ärva går släkt och blodsband före och de kan i domstol motsätta sig testamentet, och kommer troligtvis att vinna.

Lesbiska kvinnor dubbelt förtryckta

Tejal Shah, taleskvinna för organisationen Stree Sangam, som arbetar för lesbiska kvinnors rättigheter, säger att lesbiska kvinnor i Indien är dubbelt förtryckta eftersom Indien är ett patriarkalt samhälle. Likväl som homosexuella män tvingas lesbiska kvinnor in i äktenskap mot sin vilja.
Homosexuella män som gifter sig avstår från att ha en sexuell relation med hustrun. För en gift kvinna som är lesbisk blir varje natt en mardröm då mannen tränger sig på och kräver vad han anser vara sin äktenskapliga rättighet. Självmord är därför vanliga bland lesbiska. De kvinnor som har ekonomiska möjligheter flyttar till städer som Mumbai. Där kan de hitta vänner med samma läggning att ty sig till.

Men även i Mumbai är det svårt för kvinnor att leva ensamma. Liksom männen flyttar kvinnor endast från föräldrarna då de gifter sig, och liksom homosexuella män måste lesbiska kvinnor maskera sina förhållanden. Tejal Shah kom ut sakteliga och hennes föräldrar har nu accepterat att hon är lesbisk. Hon kunde göra det därför att hon är ekonomiskt oberoende. Hon jobbar som dokumentärfilmare. Utan denna ekonomiska frihet är det svårt att leva som lesbisk i Indien.
För några år sedan blev filmen Fire uppmärksammad i Indien därför att den innehöll scener där två kvinnor tydde sig till
varandra. Konservativa hinduer blev upprörda och förklarade att lesbisk kärlek var emot hinduisk kultur. Sanningen är att många av hinduismens mytologiska figurer var homoerotiska. I Kamasutra omnämns manliga betjänter som utför oralsex på sina mästare. Tejal Shah och hennes väninnor var dock lite tveksamma till filmen Fire eftersom den bara spädde på den stereotypa bilden att kvinnor blir lesbiska därför att de är besvikna på män.

Poetens sexuella läggning accepterad av hustrun

Poeten och journalisten Rakesh håller sin sexuella läggning hemlig. Det är bara de närmaste vännerna som vet att han är gay. Och som så många andra homosexuella män är han gift, därför att trycket från familjen var överväldigande. Att inte gifta sig och föra familjenamnet vidare var otänkbart. Få klarar av trycket och väljer därför att ingå äktenskap och leva ett dubbelliv. Rakeshs hustru har efter de första åren av besvikelse och frustration accepterat att Rakesh egentligen vill leva med en man och de har kommit överens om ett sätt att leva ihop, men inte som man och hustru.

Rakesh har bott många år utomlands, en vanlig tillflyktsort för rika homosexuella.
– Det finns ingen homosexuell kultur eller tradition att öppet leva ihop med andra män i Indien. Därför flyr de som har råd utomland, säger Rakesh då jag träffar honom i hans bostad i en av Mumbais mest fashionabla kvarter. Utsikten över staden från hans lägenhet på 18:e våningen är magnifik. I fjärran skymtar hotellet Taj Mahal. Rakesh anser att det är mycket svårt att vara öppet homosexuell i Indien. Bland vänner och släktingar kan man tala om att den och den personen är feminin eller flickaktig, men att gå rakt på sak och säga att han kanske är homosexuell är otänkbart. Rakesh har bott större delen av sitt liv i Mumbai, men tycker inte att staden är liberalare än andra indiska städer.

Toleransen finns i Mumbai – men bara på ytan

Mumbai är bara tolerant på ytan, för även i Mumbai är det svårt för en man att komma ut, utan skydd från vänner eller familj. Det kan också vara direkt farligt eftersom de kan bli attackerade av män som känner att deras manlighet hotas av gaykulturen. Impulser från väst har ökat kravet på homosexuella att de skall komma ut och öppet erkänna sin läggning. Men detta har ofta bara lett till verbala och fysiska trakasserier och gjort att homosexuella har krupit ännu längre in i garderoben. Därför föredrar de flesta som Rakesh att hålla sin läggning hemlig, rädda för att bli behandlade som paria.

Förr var det vanligt att män gick till parker och stranden Chowpatty i Mumbai där det fanns unga massörer, maliswalas, från delstaten Uttar Pradesh som mot betalning gjorde sexuella tjänster åt män. Men det i Mumbai starka hindufundamentalistiska partiet Shiv Sena stoppade dessa aktiviteter och nu finns det strålkastare som belyser stranden nattetid.
– Att träffa någon i Mumbai bygger helt på kontakter. Att besöka parker eller stränder är farligt i en stad där skillnaden mellan fattig och rik är så stor. Det är genom de homosexuellas nätverk som du träffar någon, säger Rakesh.

Vill leva ett helt autonomt liv

Raj Rao vill leva ett helt autonomt liv som gay. Han vill att homosexualitet skall stå över kast, klass och religion. Raj Rao säger att hans inställning till hur homosexuella skall leva är för radikal för det indiska samhället och den har gjort att han blivit isolerad, även från de homosexuella kretsarna i Indien.
Vi träffas på restaurangen Samrat i stadsdelen Churchgate. Raj Rao beställer handi biriani åt oss, kryddat ris i lerkruka. Han uppmanar kyparen att dela upp rätten i två delar och ta bort alla starka kryddor i den ena. Han studerade ett tag i England och till skillnad från många andra indier blev han förtjust i det brittiska köket och föredrar numera milda rätter.
– Det går så många rykten om att kryddor skall vara bra för libidot, att exempelvis lök skulle öka sexualdriften. Jag tycker helt enkelt inte om att maten bränner i munnen och magen, säger Raj Rao.

När hans okryddade och min kryddade handi biriani anländer till vårt bord börjar kyparen naturligtvis servera den mildare varianten på min tallrik, i tron att det är västerlänningen som inte tål starka kryddor. Vi rättar till misstaget. När kyparen lämnat vårt bord förklarar Raj Rao vad han menade med att leva ett helt autonomt liv som gay:
– Skulle jag och kyparen bli förälskade skulle det stå över allt annat, vi skulle inte tänka på varandras bakgrund. Homosexualiteten skulle vara det som förenade oss.

Homosexuella ur överklassen utnyttjar fattiga pojkar

Raj Rao anser att Indien är ett starkt klassamhälle och att många homosexuella från överklassen utnyttjar fattiga pojkar för sina lustar, att ett kolonialt tänkesätt fortfarande finns kvar hos medelklassen. Han säger att många homosexuella är mycket konservativa och tänker först och främst på klass, kast och religion när de träffar en pojkvän. Raj Rao vill att homosexualiteten skall stå över allt detta.
– Indiens homosexuella är så fasta i samhällets normer att de inte kan bryta sig loss och leva som homosexuella gör i USA och Västeuropa. Jag vill leva fullt ut som en homosexuell. Men min pojkvän vill inte bo ihop med mig och vill inte att vi ses tillsammans offentligt.

Raj Rao är professor i litteratur vid universitetet i Pune. Han har skrivit flera noveller och dikter om hur det är att vara homosexuell, så han tillhör den lilla skara indiska män som kommit ut. En av hans dikter blev grunden till en film om hur det är att vara gay i Mumbai: Bomgay. Filmen har inte visats offentligt i Indien utan enbart på privata visningar och på gayfestivaler runt om i världen.

Lättare i intellektuella kretsar

Raj Rao säger att han aldrig haft några problem med arbetskamrater eller grannar, men erkänner att han kanske är privilegierad som umgås i liberala intellektuella kretsar. De skulle vara svårare att vara öppet gay och jobba på kontor eller fabrik.
När Raj Rao kom ut 1991 var fadern redan död, vilket gjorde saken lättare, med tanke på faderns stora makt i indiska familjer, och modern har tyst accepterat att sonen vill leva sitt eget liv och inte tänker gifta sig med en kvinna.
– Indien har ingen verbal kultur. Vi talar inte om känsliga saker. Det rör sig mera om tysta överenskommelser. Jag kan exempelvis inte bjuda in min pojkvän till min mor för då skulle hon känna sig besvärad, men hon skulle aldrig säga det öppet.

Raj Rao har kontakt med flera homosexuella grupper från små städer runt om i delstaten Maharashtra. De är gifta och har barn utan att deras fruar känner till att de är gay. I dessa städer finns det massörer som lindrar krämpor. Men det är också känt att för en extra summa kan man få mer än massage. Det är vanligt att massörer gör hembesök. Ingen ställer frågor vad massören gör med fadern bakom stängda dörrar i sängkammaren. Dessa homosexuella män har inga behov av att komma ut för de har en trygghet i familjen och träffar sin älskare vid behov. Enligt Raj Rao har många av dessa män som lever ett dubbelliv sagt till honom att de är lyckliga.
– Feminister är upprörda när de får höra detta. De menar att dessa män lurar sina fruar. Men männen anser att det inte är fråga om otrohet eftersom de har förhållanden med en person av samma kön. Och jag tror att fruarna är mer förstående om maken har en manlig älskare eftersom de då inte känner sig hotade.

Starkt tvång att föra familjenamnet vidare

Vivek Annan beskriver det som en process över en längre period då han kom underfund med sin egen läggning och hur han ville leva sitt liv.
– När jag var 16 år insåg jag att jag var gay, att jag inte ville gifta mig med en kvinna. Jag förklarade för mina föräldrar att de inte skulle leta efter en kvinna åt mig, sade Vivek som jobbar som dokumentärfilmare.
Men hans far ville att han skulle föra familjenamnet vidare.
– Jag sade okey, men då måste det bli på ditt samvete om äktenskapet blir en katastrof, sade jag till min far. Efter det har han låtit mig leva det liv jag vill.

Vivek menar att den eviga frågan om de homosexuella skall komma ut eller ej, bryta med familjen eller falla till föga och gifta sig, plågar de homosexuella och sliter på dem mentalt. Många han träffat lider av depressioner och ständigt huvudvärk och
andra psykosomatiska sjukdomar. Dessa män lever i en ständig oro över att bli avslöjade av frun, familjen, barnen eller arbetskamraterna.
– Det är ett klaustrofobiskt liv de lever. Jag lever inte med denna fruktan att bli avslöjad för jag står för vem jag är och jag vet vem jag är, sade Vivek.

Genom att säga nej till ett arrangerat äktenskap anser Vivek att han besparat många människor smärta och besvikelse. De som gift sig har fruar, släktingar och ibland även barn att stå till svars inför om de vill bryta upp och leva ett homosexuellt liv. Det är många personer att såra.
– Jag hade en väninna som var intresserad av mig. Jag förklarade för henne att jag var gay. Det var en fråga som jag och hon redde ut, inget som drabbade två släkter.

PÄR JANSSON