Bertil Lintner

Upp till kamp – mot sekularismen i Bangladesh!

Militanta grupper fått en helt ny roll i det bangladeshiska samhället. Regeringen stöder ”kriget mot terrorismen” men bland många människor växer det religiöst färgade hatet mot västvärlden.

”Det finns inga internationella terrorister i Bangladesh.” Det hävdar landets regering som ytterst ogärna vill framstå som ett värd- eller transitland för islamiska fundamentalister.
Men det finns många länkar mellan Bangladeshs islamiska extremister och internationella terrorgrupper. Landets ekonomiska och politiska kris ger en bördig grogrund för religiös fundamentalism. Det finns belägg för det hävdar Bertil Lintner.

Efter flera kritiska rapporter i internationell press om islamiska fundamentalisters växande roll i Bangladesh – både som inhemsk politisk faktor och som ”värd” för terrorister som behöver gömma sig efter USAs attacker mot Afghanistan – har regeringen i Dhaka reagerat på ett sätt som kanske var helt förutsägbart: ett totalt förnekande av alla sådana aktiviteter.
Bangladesh är ett av världens fattigaste länder och helt beroende av utländskt bistånd, främst från västvärlden, och det är viktigt att inte äventyra detta genom att framstå som en fristad för terrorister. Men samtidigt går det inte att neka till att det under det senaste åren skett förändringar i Bangladesh som lagt grunden till en statsbildning där islam börjar bli en viktigare profil än bengalisk nationalism.

Religiösa partier sitter med i koalitionsregeringen

Sedan oktober 2001 styrs landet av en koalitionsregering som inkluderar två ministrar från det religiösa partiet Jamaat-e-Islami. Ännu mer radikala grupper börjar dyka upp både i städerna och på landsbygden och dessa får ett ständigt tillskott av unga medlemmar som skolats i Bangla-deshs tiotusentals madrasas (koranskolor).
I brist på statsunderstödd undervisning spelar de islamiska skolorna en allt större roll och en generation med unga människor växer upp med nya värderingar och attityder. Och längst ner i det bergiga området i sydost, på gränsen till Burma, rapporterar lokalbefolkningen om islamiska militanter från Bangladesh och länder i Central- och Västasien som upprättat hemliga läger där man bedriver både Koranstudier och vapenträning.

När den dåvarande östra halvan av Pakistan bröt med den västra efter ett blodigt inbördeskrig 1971, och blev det självständiga Bangladesh, var det i opposition mot tanken att samtliga muslimska området i det forna Brittiska Indien borde utgöra en stat. Awamiförbundet, som ledde kampen för självständighet, hade sina rötter i en rörelse centrerad kring det bengaliska språket och bengalisk nationalism. Det självständiga Bangladesh blev i många avseenden den första – och enda – nationalstaten i Sydasien: ett dominerande folk, ett språk och en religion med få nationella och religiösa minoriteter.
Den största, de bengaliska hinduerna som i början på sjuttiotalet utgjorde 13,5 procent av befolkningen, hade förföljts av de pakistanska myndigheterna, men kände sig inte hotade av den nya, bengaliska statsbildningen.
Men trots allt fanns där ett religiöst element, annars kunde det forna Östpakistan ha slutit sig till Indien och gått samman med den överväldigande hinduiska delstaten Västbengalen, hem för samma folk och språk.

Uppenbar politisk-religiös klyfta

Vikten av det islam växte när klyftan mellan Awamiförbundet och den bangladeshiska militären blev uppenbar bara några år efter självständigheten. Bangladeshs förste premiärminister, Sheikh Mujib ur-Rahman, mördades i augusti 1975 och den nye starke mannen, general Zia ur-Rahman – arméchef sedan 1975 och president två år senare – var den förste ledaren, som började utnyttja islam som en politisk plattform mot Awami-förbundets sekulära politik.

I det här sammanhanget bör det påpekas att den bengaliska termen för ”sekularism”, dharma mirapekshata, egentligen betyder ”religiös neutralitet”, vilket ger det en viss nyansförskjutning från hur begreppet oftast har tolkats och använts i Västvärlden.
1977 avskaffade Zia sekularismen som en av de fyra grundstenarna för Bangladeshs konstitution. De andra tre var demokrati, nationalism och socialism – även om något socialistiskt system aldrig infördes. Han introducerade också koranläsning på möten med sitt nya parti, det Bangladeshiska nationalistpartiet, BNP, och styrde landet bort från vänskap med Indien och Sovjetunionen – vilket hade varit Awamiförbundets politik – till närmare samarbete med Pakistan, Saudi-Arabien och Kina. En ny form av nationalism baserad på religiös sammanhållning började ta form.

Växte sig ännu starkare under Ershad

Den nya tolkningen av bangladeshisk nationalism, och bekvämlighetsäktenskapet mellan den bangladeshiska militären och de islamiska krafterna, inte bara överlevde mordet på Zia 1981 utan växte sig ännu starkare under generallöjtnant Hossain Muhammad Ershad, som styrde landet från 1982 till 1990.
Ershad gjorde islam till statsreligion och fredag i stället för söndag blev veckans helgdag. Jamaat, vars ledare hade stött Pakistan under frihetskriget och efter självständigheten flytt till Karachi och Lahore, började också bli mer högljutt och inflytelserikt. Ershad behövde partiet som motvikt till de sekulära krafterna i landet, som opponerade sig mot hans styre. Under Zia hade Jamaat återvänt med sina fundamentalistiska idéer. Under Ershad blev partiet en politisk faktor att räkna med.

Med Jamaat kom också den pakistanska säkerhetstjänsten ISI (Inter-Services Intel-ligence), som inledde ett nära samarbete med sin bangladeshiska motsvarighet, the Directorate General of Forces Intelli-gence, DGFI. Pakistan hade aldrig helt kommit över förlusten av landets östra halva och även om en återförening var en politisk omöjlighet ville man hålla det indiska inflytandet till ett absolut minimum. Och det viktigaste bandet som Pakistan hade gemensamt med Bangladesh var självfallet islam.

Tvingades avgå efter våldsamma demonstrationer 1990

Ershad tvingades avgå 1990 efter omfattande – och stundtals våldsamma – demonstrationer i huvudstaden Dhaka och andra orter. Men detta ledde inte till en återgång till de ursprungliga, sekulära idéerna på vilka Bangladesh grundats. Zias änka och ny ledare för BNP, Khaleda Zia, blev premiärminister efter ett allmänt val i februari 1991. De islamiska krafterna kunde konsolidera sina ställningar, en process som dock delvis stannade av när Awamiförbundet, lett av Sheikh Mujibs dotter, Sheikh Hasina Wajed, vann valet 1996.

Men fem år senare var BNP tillbaka vid makten, den här gången som pelaren i en fyrparti-allians tillsammans med Jamaat, det mindre men ännu radikalare islamiska partiet Islami Oikyo Jote (IOJ), samt en fraktion av Jatyio-partiet, som inte har någon speciell islamisk profil.
Den BNP-ledda alliansen hade lyckats utnyttja det växande missnöjet med Awamiförbundet, som många uppfattade som korrumperat. I juni 2001 hade den Berlin-baserade organisationen Transparency International utpekat Bangladesh som världens mest korrumperade land. Förväntningarna var höga när Khaleda Zias nya regering tog över i oktober, men den visade sig snart inte vara bättre än dess företrädare.

BNP-alliansens valseger var också tämligen ihålig. På grund av ett system med enmansvalkretsar – ett arv från den brittiska kolonialmakten – lyckades BNP få 191 platser och dess tre allierade 23 av de 300 platserna i parlamentet eftersom de fyra medlemmarna i alliansen inte ställde upp mot varandra.
Detta missgynnade Awamiförbundet, fortfarande det största partiet. Men trots att det fick 40 procent av rösterna blev det bara 62 platser i parlamentet, vilket nu (november 2002) är nere i 58 efter att fyra blivit vakanta.

Islamiska krafterna vädrar åter morgonluft

Det är inte bara korruptionen och maktmissbruket som spridit sig under den nya regeringen. De islamiska krafterna har också börjat vädra morgonluft. Jamaat fick 17 platser i parlamentet och för första gången två ministrar i regeringen. IOJ vann två mandat men fick ingen ministerpost. Bara det att partiet ingick i fyrparti-alliansen var dock ett stort steg framåt för fundamentalisterna. Partiets ordförande Azizul Huq ingår i det högsta rådet för Harkat-ul-Jihad-al-Islami (HUJI), Bangladeshs största fundamentalistiska grupp, som bildades 1992 med finansiellt stöd från Usama bin Ladin.

När den terrormisstänkte bin Ladin den 23 februari 1998 utfärdade sin beryktade krigsförklaring mot USA var en av undertecknarna Fazl ul-Rahman, ”ledare för Jihad-rörelsen i Bangladesh”. Detta är inte en separat organisation, men ett nätverk där HUJI är det viktigaste komponenten. De andra undertecknarna för det heliga kriget, jihad, mot USA var Ayman al-Zawahiri och Rifai Ahmad Taha alias Abu-Yasir från Egypten och Sheikh Mir Hamzah från Pakistan. Den 21 maj 2002 lade det amerikanska utrikesdepartementet HUJI till listan över terroristorganisationer med internationella förbindelser.

Bangladeshiska källor uppskattar antalet medlemmar i HUJI till 15 000. Dess största rekryteringsbas är landets tiotusentals madrasas, som nu finns i praktiskt taget varje stad och större by i landet. Enligt Mumtaz Ahmad, professor vid Hampton-universitetet i Virginia, USA, studerar inte mindre än 3,34 miljoner unga bangladeshier vid dessa skolor, ett betydligt högre elev-antal än till och med det i Pakistan.

Madrasas spelar en viktig roll i ett fattigt land

I ett fattigt land där de statsunderstödda skolorna är otillräckliga och där de flesta föräldrar inte har råd att skicka sina barn till privatskolor, fyller madrasas en viktig funktion. Men bristen på offentlig kontroll över undervisningen där gör att de lätt kan missbrukas av religiösa extremister, vilket den bangladeshiske journalisten Salahuddin Babar påpekar:
”De elever som utbildats på madrasas är inte utrustade för normalt yrkesliv. De blir fanatiker snarare än moderna muslimer”. Och de är alltför unga för att minnas frihetskriget 1971 och de sekulära ideal som Bangladeshs grundare stod för. Islam, eller snarare en mycket snäv och ultrakonservativ tolkning av islam, är den nya förebilden.”

Denna förändring i attityder har fått återverkningar på relationerna mellan Bangladeshs muslimska majoritet och de minoriteter som fortfarande finns kvar. Antalet hinduer har sjunkit till 9 procent efter att många flyttat till Indien, och de som bor kvar lever ofta ett liv i skräck,i synnerhet efter att den nya koalitionen tagit över. The Society for Environment and Human Development (SEHD), en lokal enskild organisation, skriver i en färsk rapport: ”Skrämselkampanjerna mot minoriteterna, som började redan innan valet (i oktober 2001), har bara blivit värre efteråt”.

Mordförsök mot nationalpoeten

Amnesty International rapporterade i december 2001 att hinduiska tempel skändats, hinduiska byar attackerats och mängder av hinduiska kvinnor våldtagits.
Omvärlden blev först medveten om de islamiska extremisternas aktiviteter 1993 när den feministiska författarinnan Taslima Nasrin tvingades fly Bangladesh efter flera mordhot. Extremisterna vände sig mot hennes kritiska skriverier om vissa aspekter av islam, som hon ansåg urmodiga. Extremisterna utlovade en belöning på
50 000 kronor till den som dödade henne. Hon lever nu i exil i Frankrike.
Nasrins frispråkiga, feministiska författarskap var kanske svår att acceptera även för många moderata bangladeshiska muslimer, men alla var chockerade när tre religiösa exremister i början på 1999 försökte mörda Shams ur-Rahman, en välkänd bengalisk poet och symbol för Bangladeshs sekulära traditioner. Ett år senare knivskars en bangladeshisk journalist, som arbetade på en TV-dokumentär om hinduernas situation. I juli 2000 försökte islamiska extremister också mörda Sheikh Hasina. I november året därpå dödades Gopal Krishna Muhuri, den 60 år gamle rektorn för Nazirhat College i Chittagong och en välkänd sekulär profil.

Uppenbara länkar till al-Qaida

Länkarna mellan Bangladeshs islamistiskka extremister och internationella terrorgrupper blev uppenbara i augusti 2002, då det amerikanska kabel-TV bolaget CNN visade över 60 videoband, som man hade kommit över i Afghanistan. Banden kom från bin Ladins terrornätverk al-Qaida och visade träning av militanter på läger i Afghanistan liksom material från andra delar av världen. Ett av banden var märkt ”Burma” och sades visa rebeller från den muslimska rohingya-minoriteten i Arakan-staten i västra Burma. De exercerade med vapen och marscherade med gevär genom en djungel. Men medan gruppen som vi-deobandet visade, the Rohingya Solidarity Organisation (RSO), säger sig strida för självstyre för sitt folk så var bandet filmat i sydöstra Bangladesh, inte i Burma.

Rohingya-folket, som talar samma språk som befolkningen i Chittagong-området i Bangladesh är en liten, förtryckt minoritet som vid flera tillfällen blivit utsatt för övergrepp från den burmesiska militärregimens sida. 1978 flydde flera hundratusen rohingyas till Bangladesh efter en officiellt organiserad kampanj mot dem inne i Burma.
Den krisen löstes efter ett omfattande FN-ingripande, men 1991-92 var det dags igen. Återigen strömmade hundratusentals rohingyas över gränsen till Bangla-desh. FN ingrep också den gången och de flesta rohingyas har nu återvänt hem. Men 20 000 bor fortfarande kvar i flyktingläger söder om den lilla staden Cox’s Bazar. Dessutom bor minst 100 000 utanför dessa FN-övervakade läger. De vistas i Bangladesh illegalt, drivna från sina hem och utan större framtidsutsikter.

Välgörenhet från Saudiarabien

Privata välgörenhetsorganisationer från främst Saudiarabien började dyka upp i trakten kring Cox’s Bazar redan efter den första flyktingkrisen 1978. Rabitat al Alam al Islami byggde ett sjukhus och en madrasa i Ukhia söder om Cox’s Bazar, som snabbt blev samlingspunkt för skilda islamistiska grupper i området. RSO, som bildades på åttiotalet av rohingya-aktivister i Bangladeshs gränsområden, etablerade nära kontakter med Jamaat och dess ungdomsorganisation Islami Chhatra Shibir (ICS). RSO etablerade också träningsläger i bergen kring Ukhia, där inte bara dess egna militanter utan också ICS:s aktivister lärde sig att använda vapen och bomber. Mest rörde det sig om studenter från universitetet i Chittagong, och det är detta som de kontroversiella CNN-banden visar. Det filmades i ett läger intill Rabitats sjukhus i Ukhia i början på nittiotalet.

Flera unga aktivister från detta och and-ra läger i området – både rohingyas och bangladeshier – reste som frivilliga till Afghanistan när kriget mot Sovjetunionen fortfarande pågick. Instruktörer från den afghanske krigsherren Gulbuddin Hekmatyars organisation Hizb-e-Islami kom också över till sydöstra Bangladesh för att träna de lokala militanterna där. Rabitat fortsatte sin humanitära verksamhet och efter flyktingkrisen 1992 etablerade sig en annan saudiarabisk ”välgörenhetsorganisation” i gränsområdet med det officiella syftet att också hjälpa rohingya-folket: al-Haramain, som senare knöts till al-Qaida.

Talibanflyktingar hålls gömda i sydödra Bangladesh

Både HUJI och RSO sände ”volontärer” till al-Qaida i Afghanistan, när nätverket etablerat sig där i slutet på 1990-talet. Det var inte svårt att locka statslösa, utsatta rohingya-ungdomar med pengar och en möjlighet att bryta sig loss från den ovissa tillvaron i gränsområdena. Rohingyarekryter fick 5 250 kronor när de anslöt sig till al-Qaida och sedan 1 750 per månad när de tjänstgjorde i Afghanistan. Om de dog i fält utlovades familjerna 17 500 kronor i ”ersättning”. Det är inte helt klart hur många rohingyas och andra som antog detta erbjudande, men antalet var betydande. Å andra sidan fick de de farligaste uppdragen i Afghanistan. De rensade minor och användes som bärare i krigszoner i nordöst, där den så kallade Norra alliansen stred mot den dåvarande taliban-regimen i Kabul.

Sedan CNN-bandet filmades för cirka tio år sedan har det lägret och andra i området tagits över av HUJI. Snart kom ett tillskott av likasinnade militanter och krigsveteraner från Afghanistan. Efter talibanregimens fall i slutet på 2001 flydde många talibaner och al-Qaida-medlemmar till Pakistan, där de inte var speciellt välkomna. Pervez Musharraf hade upprättat goda förbindelser med USA och tillåtit Pakistan att bli bas för attacker mot mål i Afghanistan. Han rensade också upp inom underrättelsetjänsten ISI, som fram till dess samarbetat med både talibanerna och al-Qaida. De beväpnade ”flyktingar” som kom från Afghanistan var inte välkomna. Allt tyder på att ISI kontaktade sin bangladeshiska motsvarighet DGFI och man kom överens om att skicka åtminstone en del av dem till Bangladesh, där de skulle kunna hålla sig gömda tills vidare.

Generande avslöjanden om M/V Mecca

Sent på kvällen den 21 december 2001 anlände ett fartyg, M/V Mecca till Chittagong. Det kom från Karachi och ombord fanns flera både talibaner och militanter från al-Qaida. De gick i land med sina vapen och skickades med buss och lastbil ner till gränsen mot Burma. En lokal människo-rättsaktivist i området skickade ut ett e-mail till utländska journalister han litade på med uppgifter om de nyanlända militanterna. Det rörde sig om flera hundra militanter, av vilka de flesta ”inte talar bengaliska”. Lokala bybor hade hotats med döden, om de yppade något om vad som försiggick i området. Men det hela läckte ut i alla fall den 24 september 2002. Av av som tycks vara en ”olyckshändelse” grep polisen i Dhaka fyra personer från Jemen, Algeriet, Libyen respektive Sudan. De bedrev vapenträning i en madrassa i Dhaka – och de kom från ”välgörenhetsorganisation” al-Haramain. Och de kunde knytas till M/V Meccas ankomst i Chittagong i december 2001.

Avslöjandena, som publicerades i bland annat Asien-utgåvan av den amerikanska tidskriften TIME den 21 oktober 2002, blev ytterst generande för den bangladeshiska regeringen, som nekade till allt. Anmärkningsvärt nog fick den stöd från USA:s Dhaka-ambassadör, Mary Ann Peters, som påstod att det inte fanns några som helst bevis för att artikeln i TIME var sann.
Det är svårt att säga om hennes försäkran bottnade i dålig underrättelseverksamhet från USA:s sida, eller om hon bara försökte vara diplomatisk för att inte alienera den bangladeshiska regeringen, som Washington trots allt ser som en av sina främsta allierade inom den muslimska världen.

Svårt för Awamiförbundet återvinna popularitet

Det senare är nog det troligaste, men frågan är om den inställningen verkligen hjälper till att lösa Bangladeshs problem. Även om det bangladeshiska samhället som helhet fortfarande måste ses som sekulärt – och den stora majoriteten bangladeshier har säkert inte mycket till övers för de religiösa extremisterna – så har de militanta grupperna fått en helt ny roll i samhället. De attraherar ungdomen, de sprider religiös intolerans. De kanske fortfarande är små, men de är ytterst våldsamma och brutala.
I takt med att det bangladeshiska samhället förändras är det troligt att inte bara smågrupperna men också Jamaats betydelse kommer att öka. Trots att valet i oktober 2001 gick bra för Awamiförbundet vad det gäller antalet röster kommer det att få svårt att återvinna sin tidigare popularitet och relevans.
Å andra sidan har BNP inte visat sig vara något trovärdigt alternativ. Jamaat spelar redan nu rollen som vådet ”tredje alternativet” till den bestående, korrumperade ordningen.

Växer Jamaat ytterligare i styrka kommer det också att ge dragkraft åt de mer extrema grupperna. Och som Indonesien – ett annat land som fram till helt nyligen sågs som en moderat muslimsk stat – har visat kan en ekonomisk eller politisk kris bli en bördig grogrund för militanter för vilka religiös extremism är liktydigt med nationell stolthet, alternativet till vanstyre, social osäkerhet och korrumperad, världslig politik.
Bangladesh år 2002 är ett helt annat land med helt andra framtidsutsikter än vad fallet var när frihetskämparna med Indiens hjälp bröt sig loss från Pakistan för drygt trettio år sedan.
Bertil Lintner

BERTIL LINTNER

Artikelförfattaren är korrespondent för Far Eastern Economic Review, Hongkong och Svenska Dagbladet, Stockholm