Kristina Myrvold

Värdigt slut för gudomliga ord – Sikhernas Granth Sahib kremeras reglementsenligt

I spetsen för processionen går ”de fem älskade” som alltid ska närvara då den heliga skriften förflyttas.

Goindwal är i dag ett liten stad intill floden Beas, drygt 35 km från Amritsar, i den västra delen av indiska delstaten Punjab. Tidigare var orten färjeplats för handelstrafiken över floden och kom under den senare delen av 1500-talet att vara sikhernas huvudsäte. Den tredje sikhiska gurun, Amar Das (1479-1574), grundlade staden och flyttade sin tron dit efter tillträdet som guru år 1552.
Fram till sin död förvandlade han Goindwal till ett betydande sikhiskt pilgrimscentrum med bland annat en helig brunn, vars vatten än i dag anses rena från synder.
I samtida historieskrivning är staden kanske främst känd för ett livligt omdebatterat manuskript, vilket sammanställdes under Amar Das ledning, Goindwal pothis.

Många forskare anser att texten utgjorde ett viktigt underlag till sikhernas heliga skrift, Guru Granth Sahib, sammanställd i början av 1600-talet. Medan diskussionen om textens autencitet fortsätter har Goindwal under de senaste åren utvecklats till ett nationellt centrum för en helt annan texthantering. Sedan drygt fem år tillbaka bränns vid pilgrimscentret gamla och oanvändbara upplagor av sikhernas heliga skrift i en ny kremeringsritual kallad ”eld-offret”.

Inte vilken text som helst

För sikher är Guru Granth Sahib inte bara en text som innehåller 1 430 sidor av religiös poesi. Den är deras evigt andliga och världsliga vägledare, deras guru, som innefattar och förkroppsligar det gudomligt uppenbarade ordet.
En av de mer väsentliga händelserna i sikhismens historia var när den sista mänskliga gurun, Gobind Singh (1666-1708), vid sin dödsbädd proklamerade texten till sin efterträdare för all tid. Efter en successionsföljd av tio mänskliga mästare över en period på mer än tvåhundra år fick texten högsta auktoritet i den sikhiska kommuniteten.

I vår tid står Guru Granth Sahib i centrum för sikhernas religiösa liv. Det är en skrift de aktivt läser, tolkar, grundar föreställningar och värderingar på. I dess närvaro utförs varje sikhisk ritual och ceremoni. De sjunger, läser, reciterar, ser, berör och lyssnar till dess hymner och har utvecklat olika metoder att recitera hela texten. De framför böner och offrar mat till skriften och skyddar den med kläder anpassat efter årstiden.
Ett sikhiskt tempel, gurudwara, är i den mest belysande definitionen en plats där Guru Granth Sahib är närvarande. Varje morgon installeras skriften på en upphöjd tron och varje kväll förs den ceremoniellt till ett särskilt sovrum för vila. Genom ett värdigt beteende och rituella handlingar har sikherna skapat en egen dygnsrytm och liv för deras guru. Guru Granth Sahib är inte en text man i all enkelhet bara köper hem för läsning. Nej, den ska installeras ceremoniellt i hemmet eller templet.

Bokaffärerna i Amritsar, vilka i dag har monopol på försäljningen, kan till och med kräva köparen på en garanti att denne ska respektera skriftens krav med allt vad det innebär av ceremonier. När skriften blir nött i kanterna och sliten ska den inte heller längre brukas, utan betraktas som gammal.
Sedan 1800-talets senare del trycks skrifterna och nutida massproduktion har drivit fram frågan vad sikherna ska göra med alla gamla exemplar.

Reagerade mot respektlös återanvändning

Det går att antaga att det tidigare har funnits och i dag fortfarande praktiseras olika former av rituell hantering av gamla och oanvändbara religiösa texter bland sikher. Exempelvis under mitt eget fältarbete hos sikher i Varanasi framkom att de tidigare brände gamla skrifter i tunnor innanför tempelområdet för att sedan offra askan till floden Ganges.
Förutom att ge gurun en värdig bortgång så försäkrades att skriftens blad inte respektlöst återanvändes. Sedvänjan upphörde under 1990-talet då kommuniteten fick information om en mer organiserad skriftkremering i Punjab.

Även i Paonta Sahib i nordvästra Uttar Pradesh lär det finnas ceremonier för skriftbränning där bland annat de som ska utföra dessa isoleras i 40 dagar för rituell rening.
Dessa lokala sedvänjor finns inte dokumenterade och möjligen kommer de att bli mindre vanliga på grund av försök till en ökad centralstyrd organisering av sikhernas religiösa liv.
I dag sänder sikherna i Varanasi alla gamla skrifter med speciella bussar eller tågvagnar som tillhör eller har hyrts av Shiromani Gurudwara Parbandhak Committee (SGPC), sikhernas främsta religiösa organisation i Amritsar. Den slutliga destinationen för alla dessa texter är Goindwal.

Sevadars utför arbetet på frivillig basis

Det sikhiska pilgrimscentret i Goindwal står under kontroll av SGPC och det är uppenbart att det tidigare har förekommit någon form av skriftbränning även där. Lokala sevadars, det vill säga personer som utför social tjänst och arbetar på frivillig basis för tempel och den sikhiska kommuniteten, berättade under mina besök att man allt sedan början av 1900-talet rivit bladen ur skrifterna och bränt dem över öppen eld, medan pärmarna använts i elden för templets allmänna kök.
Det var kritiken mot denna till synes respektlösa hantering som skapade en plattform för en helt ny religiös entreprenör. År 1988 startade en sikhisk företagare från Ludhiana (Punjab), Narinder Singh, ett religiöst centrum i sin hemstad med syfte att insamla skrifter och under ritualiserade ceremonier respektfullt kremera dem.

Narinder Singh, som numera vördnadsfullt tituleras Baba ji, förde samman olika vedertagna sikhiska rituella handlingar och symbolbruk till en ny ceremoni som kom att kallas ”eldoffret” (agn bhet). Med eget kapital byggde han upp en specialkonstruerad kremeringkammare för skrifter under benämningen ”det vördade likbålet ” (angita sahib ji). Förvaringshall för texter, tempel och allmänt kök uppfördes och dessutom framställde han särskilda bussar för transportering av skrifter.

Hans projekt blev slagkraftigt liksom hans argument. Sikherna, vars guru var skriften, hade obeaktat hanterat gamla och förstörda skrifter respektlöst. Det här var inte svårt att inse i eftertankens sken. Vid hans nya centrum i Ludhiana kunde Baba ji förevisa ett rituellt praktexempel och började även under början av 1990-talet göra påtryckningar på SGPC för att få inrätta ceremonin i Goindwal. Som grund för hans projekt låg en skarp kritik mot den befintliga skrifthanteringen under kontroll av SGPC.

Boningen för den respekterade

Först 1997 lämnades ansvaret över till honom efter sex års förhandlingar. Redan samma år konstruerades två nya kremeringskamrar alldeles intill templet i Goindwal.
Två år senare hade Baba ji med hjälp av frivilliga sevadars byggt upp ”Boningen för den respekterade Guru Granth Sahib”, ett kombinerat tempel och förvaringshall med drygt hundra himmelssängar där alla insamlade skrifter skulle få en respektfull vila innan den sista ritualen.

I samarbete med SGPC och lokala sikhiska tempel samlar numera Babaji in sikhiska skrifter från hela Indien. Enligt egen statistik är det i genomsnitt omkring 800 kremerade skrifter i Goindwal och 150 i Ludhiana varje månad. Till detta kommer ett ännu större antal gutkas, det vill säga mindre böcker som innehåller speciella hymner från Guru Granth Sahib.
Det är dock inte alla skrifter eller böcker som kremeras. När texterna anländer till Goindwal och Ludhiana kontrolleras de av fyra-fem sevadars sida för sida två gånger. Om de inte kan hitta några fel byter de bara ut pärmarna på texterna och skänker dem till något sikhiskt tempel, organisation eller privatpersoner. En felfri skrift behandlas som levande varför kontrollen är ytterst väsentlig.
Även historiska och handskrivna texter bevaras för att senare sändas till SGPC:s referensbibliotek i Amritsar. Baba ji påstår att den äldsta handskrivna text som påträffas är daterad till början av 1700-talet, det vill säga tillbaka till Gobind Singhs tid. De andra av senare datum som däremot är oläsbara eller på något vis skadade, kläds i så kallad hedersskrud (saropa), sveps in i tyg och placeras på himmelssängar för vila inför kremeringen.

Askan måste svalna helt

Baba ji har rekonsturerat en både praktisk och rituellt genomtänkt ceremoni för både Ludhiana och Goindwal. Den första och tredje söndagen i varje månad kremeras skrifter i Ludhiana, den andra och fjärde i Goindwal. Om någon månad innehåller en femte söndag kremeras inget den dagen. Valet av tidsperiod är ingen slump. När Guru Granth Sahib offras genom elden ska 13 dagar passera innan dess aska förflyttas. Det är viktigt att bladen och pärmen har blivit helt nedbrända och askan svalnat naturligt.
När människor dör är det oftast 13 dagar mellan kremeringen och den minnesceremoni (sradh) som utförs för den avlidnes frid. Det är en tid av sorg som ofta innefattar lokalt varierande rituella handlingar och reningsföreskrifter.

Precis som sikhiska familjer arrangerar kontinuerlig läsning av hela Guru Granth Sahib när en anhörig går bort påbörjar också Babaji en läsning av hela skriften där läsningen anpassas så att dess avslutning inträffar på den trettonde dagen. Det är också på den trettonde dagen som skriftens aska omsorgsfullt ska återgå till ett av jordens element – vatten. Baba ji och sevadars pendlar därför mellan Ludhiana och Goindwal varannan helg, där de i gryningen på lördagsmorgonen för askan till floden Beas i Goindwal eller en kanal i centrala Ludhiana för att dagen efter genomföra en ny kremering på samma plats.

”De fem älskade” måste alltid närvara

Mindre böcker innehållande vissa hymner från skriften inbegrips inte i denna periodiska regel, vilket sammanhänger med att det är endast skriften i sin helhet av 1 430 sidor i en enda volym som behandlas som guru. Böcker med hymner kan kremeras närhelst det ges tid och utrymme.
”Eldoffret” är en fyra-fem timmar lång ceremoni som numera lockar hundratals sevadars och nyfikna betraktare. Baba ji är själv huvudaktör i ceremonin även om sevadars deltar i alla moment. Under hela ceremonin ansvarar en del av kvinnorna för sikhisk musik och sång för att skapa en atmosfär av kärlek och respekt för skriftens ord. Vid varje tillfälle blir också fem män utvalda för att symbolisera ”de fem älskade” (panj pyare), det vill säga de fem första som blev initierade i den sikhiska gemenskapen (khalsa) år 1699. Det har blivit en allmänt vedertagen tradition att ”de fem älskade” alltid ska närvara och leda alla former av förflyttning av Guru Granth Sahib. Andra delar av ceremonin är uppdelade lika mellan män och kvinnor.

Baba ji inleder varje ceremoni med att ta en gudomlig order från Guru Granth Sahib och i dess närvaro framföra den sikhiska bönen (ardas) i templet för gudomlig sanktion av kremeringen som följer. Därefter ska alla skrifterna i förvaringshallen flyttas till ”det vördade likbålet”– kremeringskammaren.
Den är ceremonins mittpunkt och betraktas som rituellt ren. På väggarna har den gallerbäddar av järn vilka täcks med tyg innan de svepta skrifterna placeras på dem. De som går in i kammaren måste vara initierade khalsa – sikher, tvätta fötter och händer innan, samt använda träsandaler så att inte fötterna berör golvet. Vid tröskeln till kammaren visar de närvarande respekt genom att kasta sig till marken. Baba ji har arrangerat själva förflyttningen av skrifterna till en mer ritualiserad procession. Han inleder den med ytterligare en bön i förvaringshallen varefter alla utropar den sikhiska ovationen – ”var hälsad den enda sanna och eviga”.

Bärs i hedersskrud på huvudet

Varje skrift bärs i sin hedersskrud på en vit kudde på huvudet av sevadars. Både i Goindwal och Ludhiana går ”de fem älskade” i spetsen av processionståget efterföljda av ett 10-20 sevadars bärande skrifterna. Dessutom har ett lika stort antal sevadars till uppgift att fläkta skrifterna med påfågelsfjädrar.
Eftersom det som regel är flera hundra skrifter som ska kremeras vid samma tillfälle och varje sevadar endast bär en skrift i taget indelas de i mindre grupper av män och kvinnor som bär i omgångar. Under hela processionen sjunger alla det sanna namnet, underbare guru. När varje processionsgrupp når kremeringskammaren utropar alla igen den sikhiska ovationen innan Baba ji och speciellt utvalda sevadars tar emot skrifterna och placerar dem på järnbäddarna.
Där klär de av hedersskrudarna och smörjer varje skrift med skirat smör (ghee) och täcker dem sedan med dukar. När alla skrifter har placerats i kammaren samlas alla utanför för en slutlig bön ledd av Baba ji. Medan han tänder elden och offrar den till varje skrift upprepar alla utanför den sikhiska hyllningen högljutt i en rad serier. Detta pågår tills skrifterna brinner och Baba ji stänger dörren.

Bairagi kirtan är den stämningsfyllda musik som framförs i sikhiska tempel under minneshögtider för avlidna medlemmar. Det är musikaliskt framförda hymner från Guru Granth Sahib som i sorgen ska frammana begrundan och insikt om dödens frigörelse från det världsliga. Under drygt en timme framförs musiken av de som sittande samlats utanför dörren till kammaren där skrifterna förgörs av elden.

Dörren öppnas till ”det vördade likbålet”

Baba ji samlar slutligen alla i templet för att inför Guru Granth Sahib framföra en hyllning till de medverkande och en bön för ceremonin som genomförts, varefter alla delar en sedvanlig måltid från det allmänna köket.
Klockan fyra på morgonen 13 dagar senare öppnas dörren till ”det vördade likbålet”. Innan dess får ingen gå in i kammaren. Med träpinnar samlar nu Baba ji och sevadars ihop askan från skrifterna i stora plastpåsar. Järnbäddarna tvättas och skrapas med vatten och mjölk. Även påsarna med aska bärs på huvudet av sevadars till traktorer och bilar för att föras till floden eller kanalen. För att inte askan ska spridas hur som helsthar Baba ji framställt ett ledningsrör som placeras i vattendragets mitt. Askan nedsänks genom att Baba ji häller påse efter påse i röret, medan de samlade sjunger.

Även sikhernas skrift ingår i världens ständiga kretslopp med födelse och död. Guru Granth Sahib innehåller det eviga och odödliga gudomliga ordet i materiell form som också gör ordet tillgängligt för människan. I Amritsars tryckpressar skapas nya skrifter som i Goindwal och Ludhiana fullbordar en livsgärning då de offras genom elden och upplöses. Det är i huvuddrag vad sikhernas nya rituella skriftkremering handlar om.

Viktigt socialt arbete

En viktig bidragande orsak till att Baba ji och hans verksamhet vunnit framgång är att den betraktas som en form av social tjänst, en väsentlig, ofta underskattad, del av sikhernas religiösa liv. Kremeringsce-remonin kallas i sig för en ”social tjänst till gurun och gemenskapen av sikher”. Baba ji har vunnit anhängare eftersom han anses förkroppsliga innebörden av social tjänst och är en moralisk förebild. En bonde från Goindwal berättade att efter han efter mötet med Baba ji slutade att späda ut mjölken med vatten innan han sålde den på marknaden.

I Goindwal har också Baba ji gett ansvaret för kremeringsplatsen till en kvinna, Satinder Kaur. Efter två dödfödda barn i sitt äktenskap lämnade maken henne för en annan kvinna. Socialt utstött av familjen och utan möjlighet till försörjning började hon arbeta i det allmänna köket vid templet i Goindwal tills hon träffade Baba ji som gav henne en betydelsefull position. I dag organiserar hon också två andra mycket viktiga arbeten – den kvinnliga sånggruppen och sömnaden av alla kläder och dukar till skrifterna. Dagligen kommer ett femtiotal personer till Goindwal för frivilligt arbete. Baba ji planerar att öppna flera kremeringscentra i bland annat Jalan-dhar och Haryana. Trots detta har SGPC ännu inte godkänt hans verksamhet i Ludhiana.

KRISTINA MYRVOLD, text och foto