Pär Lindqvist

NGO = Business ? Om mikrokrediter och aid-business

Bangladesh är ett av världens mest tättbefolkade länder. Det är också ganska tätt med lokala Bengaliska NGO:er, ca 25 000, vilket torde ge landet en särställning i världen vad gäller inhemska organisationer.

Många av dessa organisationer startades tidigt, redan på 1970-talet, några år efter befrielsekriget. De startades av socialt engagerade progressiva bengaler ur den vänsterintellektuella medelklassen på universitet och högskolor i landet. I början arbetade man främst med akuthjälp efter kriget och den allvarliga översvämning som följde. Men man var också besviken över den politiska utvecklingen efter självständigheten och ville göra något för samhället och då främst för de allra fattigaste.

Gruppteater och kulturprogram

Under slutet av 70-talet och större delen av 80-talet arbetade man mycket med sociala frågor, social mobilisering, medvetandeträning och socialt stärkande arbete i grupper med de allra fattigaste, marginaliserade och utslagna i samhället. Mycket av arbetet baserades på gruppteater och kulturprogram där folket själva agerade sina problem för andra inom sin samhällsklass och diskuterade hur man gemensamt kunde bli starkare och kräva sin rätt mot en allians av utsugande överklass, stora markägare samt korrumperade lokala politiker och polis.
Man försökte också bygga upp alternativa system och strukturer där man tog tillvara och utvecklade lokal kunskap och lokala tekniker tillsammans med folket t ex genom kooperativ på bynivå. Många grupper nådde en relativt hög grad av medvetande, social utveckling och självbestämmande även om de var relativt spridda och man inte kunde tala om en allmän folklig resning, ännu.

Paradigmskifte på 1980-talet

Under 80-talet sker dock ett paradigm skifte internationellt där nyliberala ideer får allt större genomslag, nu är det ekonomiska lösningar, frihandel och marknadsekonomi som skall lösa fattigdomsproblemet. Mikrokrediter ses av givarsamfundet som universallösningen och NGO:ernas ekonomiska självständighet samt oberoende av stöd utifrån betonas.
Kreditutlåning och tillhandahållande av service mot betalning uppmuntras och skrivs i många fall in som ett krav för att få stöd. Delvis på grund av det globala paradigmskiftet och den ivriga uppmuntran av givarsamfundet, sker en förändring inom NGO-rörelsen i Bangladesh. Man börjar anse att social mobilisering och stärkt socialt medvetande bland grupperna inte räcker.

Förändringen sker för långsamt och de fattigas akuta situation med brist på livsmedel och monetära tillgångar förändras inte nämnvärt över tiden. Social mobilisering och kollektivt samhällsförändrande arbete minskar i popularitet och fokus glider gradvis över mot lösningar av enskilda individers materiella och ekonomiska situation med hjälp av serviceinriktade program och kreditutlåning.

Boom av nystartade organisationer på 90-talet

I takt med givarnas krav och uppmuntran om ekonomisk självständighet och tidsbegränsad projektfinansiering börjar allt fler NGO:er inse att mikrokreditutlåning med serviceavgifter och ränteintäkter på 15-20, ibland upp till 30%, är ett sätt för organisationen att överleva och växa sig större och starkare. Under 90-talet sker en boom av nystartade NGOer i Bangladesh.
Många har sett det som en relativt lönsam affärside att syssla med mikrokreditsutlåning och tillhandahålla tjänster som man dels får stöd för utifrån men som relativt ofta också kostar pengar för de fattiga att ta del av, t ex latriner och bevattningsanläggningar.

Organisationens överlevnad och ekonomiska tillväxt blir överordnad fattigdomsbekämpning och samhällsutveckling. NGO-rörelsen ekonomifieras och börjar mer och mer likna stora företag som med en mängd egna projekt och bolag sysslar med allt från att tillverka och sälja latriner till skolor, hantverks fabriker, universitet, mejerier, marknadsföring och försäljning av ekologiska produkter, mobiltelefoni, etc. Detta sker med biståndspengar som bas och är dessutom befriat från inkomstskatt eftersom man är registrerad som en frivilligorganisation, något som det privata näringslivet och framförallt inhemska små och medelstora företag kritiserat starkt.

Alternativ för arbetslös högutbildad medelklass

Att starta en NGO ses som ett reellt alternativ för en arbetslös högutbildad medelklass att få jobb och är förvånansvärt ofta det huvudsakliga skälet varför man har startat NGO:n.
Den här utvecklingen har inneburit ett stort svek mot de fattiga och deras grupper i landet men har även fått stora negativa följder för socialt arbete och samhällsutvecklingen i stort i Bangladesh.
Istället för att fortsätta stödja mobiliseringsarbete och stärka de fattigas nyvunna ställning i samhället har man övergått till program som erbjuder service och mikrokrediter, oftast bara till vissa enskilda medlemmar. Detta har gett upphov till en mängd konflikter och slitningar inom gruppen; vissa gruppmedlemmar har blivit relativt sett ganska välbärgade medan majoriteten är kvar i extrem fattigdom.

Allra fattigaste anses inte kreditvärdiga

De allra fattigaste – landlösa, daglönare och andra marginaliserade grupper – anses inte heller kreditvärdiga ens för mikrokrediter och utestängs på så vis från de flesta NGO:ers och givares program. Många fältarbetare som jag har pratat med är djupt besvikna över den här utvecklingen. De anser att deras roll har reducerats till att handha lån och driva in fordringar och att man varken har tid över eller resurser för tekniskt stöd, uppföljningar och socialt arbete.
Det är inte ovanligt att fältarbetarna har ett beting på en viss summa per år som de måste låna ut för att organisationen skall överleva och för att deras lön skall bibehållas. Mikrokrediter pushas ut bland NGO:ns medlemmar, ofta utan ekonomisk förstudie eller marknadsundersökning och med bristfällig uppföljning samt tekniskt stöd.

Beroendeställningen till NGO:n ökar

Den som själv har startat ett mindre företag vet att detta är ganska viktiga bitar om det inte skall sluta i ekonomiskt fiasko och konkurs. Många är också de fattiga som hamnar i en ond cirkel där man måste ta nya mikrokrediter eller låna av lokala pengautlånare, oftast till skyhög ränta, för att kunna betala av gamla lån när den verksamhet man först fick lån för inte gav de inkomster man räknat med. Beroendeställningen till NGOn ökar och man befinner sig ganska snart i en förtvivlad situation av ökad belåning där enda alternativet är att sälja av de få tillgångar man har och sjunka ner i extrem fattigdom.
Mikrokrediter är dessutom mycket kortfristiga lån till låga belopp varför de sällan täcker mer än familjens löpande utgifter inom t ex jordbruket, det är således knappast tal om nystartande av företag som skulle kunna generera arbetstillfällen på landsbygden. I de fall större satsningar sker, t ex inom hantverk, ekologiska grönsaker eller mejerinäring kontrakteras grupperna av NGOn för råvaror och arbetskraft medan organisationen sedan själv sköter slutprocessning och försäljning samt tar hand om vinsten.

Svek mot folket att stödja dessa företag

Att stödja dessa företag i utvecklingsbranchen som växer sig större och starkare med biståndsmedel på de fattigas bekostnad anser jag vara ett stort svek mot folket och de NGO:er som ärligt och engagerat arbetar för och med de fattigaste för ett hållbart och rättvist samhälle. För det finns naturligtvis lysande undantag, företrädesvis ganska små och lokala NGO:er som arbetar för och med det de alltid har trott på.
De är i minoritet och blir ofta motarbetade av den lokala makteliten, politiker och NGO-sektorn som alla ser dem som ett hot mot sin gamla eller nyvunna ställning i samhället. Sammantaget har de också ofta svårt att få stöd utifrån, dels på grund av att dom arbetar i isolerade och avlägsna områden och inte satsar på lättillgängliga kontor i huvudstaden, dels följer deras program inte rådande biståndsparadigm och givarnas mallar.
Deras verksamhet är långsiktig och alla program är en integrerad del av helheten utan något speciellt slutdatum. Detta passar dåligt in i rådande LFA-ramar och programstöd där ett delprogram oftast stödjs i 2-3 år för att sedan avslutas med tydliga indikatorer och resultat. Hur ser egentligen en indikator för ökat lokalt medvetande och stärkt social ställning för en hel samhällsklass ut? Går det överhuvudtaget att mäta och är det relevant över, säg en 3-5 årsperiod? Dessa organisationer har heller sällan någon plan för den egna organisationens ekonomiska självständighet utan anser att det är gruppernas självständighet som skall byggas upp - inte NGOns.

Arbetar med folket för en reell förändring

Det är när man besöker dessa organisationer och deras grupper som man förstår vilken kamp människan är kapabel till. Under ständiga hot från politiska och religiösa eliter och med mycket små resurser arbetar här NGO:n tillsammans med folket för en reell förändring av de strukturer som håller fattiga människor nere i förtryck, inte bara ekonomiskt utan framförallt mentalt och socialt. Det är först när grupperna själva får ta över ägandet och initiativet för sin egen utveckling som man inser att man kan ställa krav på lokala makteliter, korrupta politiker samt även NGOer och kräva sina mänskliga och sociala såväl som ekonomiska rättigheter. Det är också först då som en verklig förändring av utvecklingen kan ske mot ett mera rättvist och hållbart samhälle.

PÄR LINDQVIST

Svalorna Bangladesh