Iqbal Khattak

Vinnare och Förlorare
för det amerikanska kriget
i Afghanistan

Iqbal Khattaks föreläsning på Afghanistan-möte i Stockholm den 15 februari 2002

Iqbal Khattak är byråchef för Daily Times och Friday Times i Peshawar. Han är också representant för Reporteurs sans Frontières (Reportrar utan gränser) i Pakistan.
Han var inbjuden av Föreningen Afghanistansolidaritet och Reportrar utan gränser.
Mera att läsa om och av Khattak: http://asianaffairs.com/sept2002/interview.htm, www.dailytimes.com.pk, www.thefridaytimes.

”Först av allt, är det ett nöje att vara tillsammans med en sådan underbar publik. Jag är verkligen tacksam mot arrangörerna av detta betydelsefulla seminarium om Afghanistan. Jag tror att detta seminarium kan vara det första av sitt slag till att få veta om den mycket eftersökta freden verkligen har skänkts till Afghanistan och att USA verkligen har uppnått sina mål. I egenskap av journalist representerar jag ingen annan sida än den bistra verklighet som råder i det post-talibanska Afghanistan idag. Mod att se bekymren i vitögat är det som professionell journalistik handlar om.

Jag är här för att sprida litet ljus över Afghanistan något som det internationella samfundet och stormakterna glömde efter det ryska tillbakadragandet 1989. Vi insåg till slut när de tragiska händelserna inträffade i USA den 9/11 hur allvarligt misstaget vi begick vid den tiden var och vilket pris vi nu betalar för detta uppsåtliga och undvikbara brott.

Innan jag går in på detaljer i det amerikanska kriget mot terror i Afghanistan, vill jag säga att Afghanistan i stället för att bli enat blir det i ökande grad mer delat och rör sig i riktning mot en mer kaotisk situation. Etnisk rensning, allvarliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, sönderfallande pressfrihetssituation och förvärrade problem med lag och ordning garanterades bara av dem som stödjer USA och Washington som stödjer dem. Det hela sker under närvaro av 8 000 militär personal från USA, omkring 5 000 FN-sanktionerad ISAF-styrka och Förenta nationerna själv och lag råder ingenstans. Är viljan hos fredens fiender starkare än det internationella samfundets förpliktelse att normalisera Afghanistan? Så är inte alls fallet. Det enda problemet är att vi inte är uppriktiga mot saken när det gäller att skänka fred åt Afghanistan och ge folket i det landet en bestående möjlighet att leva i fred.
Ämnet för mitt föredrag är ”Vinnare och Förlorare i det Amerikanska Kriget i Afghanistan”.

Det är ett vanligt talesätt att i krig finns inga vinnare, bara förlorare. Men ett krig skapar både vinnare och förlorare beroende på hur man definierar vinnarna och förlorarna. Det pågående amerikanska kriget i Afghanistan har både vinnare och förlorare. De verkliga vinnarna i det aktuella kriget är ledarna som hör till en liten etnisk grupp och givetvis krigsherrarna. Förenta Staternas regering är, beroende på avsikten hos president George W Bushs administration, både vinnaren och förloraren. Emellertid är det största förlorarna det afghanska folket i första hand.
Innan jag går in på detaljerna rörande vinnarna och förlorarna, vill jag ta er två decennier tillbaka för att ni skall förstå hur hela konflikten i Afghanistan började.

Eftersom en analys av detta avsnitt gör det möjligt för oss att förstå att afghanerna är förlorare i denna konflikt, inte efter den 9/11 utan sedan 27 april 1978 när den så kallade Saur-revolutionen uppenbarade sig. Även om afghanerna besegrade den (f.d.) röda armén, vann internationellt rykte som stora krigare, erhöll de inte på slutet den frihet de kämpade för och det samhälle de önskade att leva i.

Den politiska krisen och militära konflikten i Afghanistan började efter de Sovjetstödda kommunisternas maktövertagande i april 1978. Omgående koncentrerade sig Förenta Staterna på den nya utvecklingen och den förre presidenten i USA, Jimmy Carters administration tog olika initiativ till att involvera (f.d.) Sovjetunionen militärt i Afghanistan. Enligt president Carters nationella säkerhetsrådgivare, Brzezinski, började CIA hjälpa Mujahideen i hemlighet 1979, med vetskapen att det troligen skulle dra in Sovjetunionen i en militär intervention i Afghanistan. Den franska nyhetsbyrån AFP citerade herr Brzezinski som i januari 1998 sade ”Det var den 3:e juli 1979 som president Carter undertecknade det första direktivet om underjordisk hjälp till opponenterna till den prosovjetiska regimen i Kabul. Den dagen skrev jag en anmärkning till presidenten i vilken jag förklarade att enligt min åsikt skulle denna hjälp framkalla en militär intervention från sovjetisk sida.”

När Sovjetunionen väl invaderat Afghanistan den 27:e december 1979, började Förenta Staterna tillsammans med några arabländer att föra in vapen, ammunition och oljepengar till frihetskämparna med hjälp av Pakistans säkerhetstjänst. Reagan-administrationen, som inte brydde sig om de framtida konsekvenserna understödde de extremistiska elementen inom Mujahideen (frihetskämparna) till nackdel för liberala och demokratiska krafter som var motståndare till den sovjetiska invasionen. En afghansk demokrat berättade för mig att han gång efter gång bad amerikanerna att inte ge fullständigt stöd till mujahideen. Amerikanerna lyssnade inte till sådana röster eftersom deras avsikt var att få de sovjetiska trupperna att blöda i Afghanistan.

Till amerikanernas och den övriga världens förvåning besegrade afghanerna Sovjetunionen, som senare drog sig tillbaka från Afghanistan i februari 1989. Efter det sovjetiska tillbakadragandet och särskilt efter kollapsen för Dr Najibullahs regim, vände amerikanerna ryggen åt det afghanska folket och lämnade landet blödande. Deras målsättning var uppnådd. Sovjetunionen hade besegrats och ”Ondskans imperium” befann sig på randen till kollaps, men afghanerna var tvingade att fortsätta sin kamp. Fastän de sovjetiska trupperna lämnade Afghanistan 1989, lämnade de en kommunistisk regering kvar. De afghanska mujahideen fortsatte sin kamp mot Najibullahs regering och i april 1992 tog de kontroll över Kabul och körde bort honom från makten.

Dessa förändringar markerade en ny tendens, en period av inbördeskrig i Afghanistan. Innan dess hade de afghanska kämpande styrkorna haft ett gemensamt mål - att besegra Sovjetunionen och Dr Najibullahs kommunistiska regering – men nu lämnades de att ta itu med frågorna om delning av makten och organiserandet av en regering. Varje krigande fraktion, politiska parti och krigsherre ställde krav på de topppositioner vid makten som uppenbarligen var begränsade. Som ett resultat, började de hamra sönder staden Kabul och dödade varandra och oskyldiga människor under fyra och ett halvt år. Krigsherrarna och deras kämpar våldtog kvinnor och dödade oskyldiga män och till och med barn. De bestal resande folk. De plundrade och konfiskerade folks egendom och hus. De brände och flådde folk levande. De högg av bröst och huvud från kvinnor och hällde het olja på deras kroppar och begick många andra grymheter som en mänsklig varelse inte ens kan föreställa sig.

Talibanrörelsen dök under tiden upp vid den afghanska horisonten. Rörelsen, en grupp av före detta mujahideenbefälhavare, krigare och nybakade studenter från Madrassas i Pakistan, drog stor fördel från inbördeskriget mellan de krigande fraktionerna. Rörelsen gjorde snabba vinster medan de fortsatte att besätta den ena staden efter den andra nästan utan motstånd. I början av deras styre lovade talibanerna bara afghanerna att återupprätta ordningen. De sade att de inte var i Kabul för att styra över Afghanistan. Emellertid, varför de ändrade uppfattning är en egen men lång historia.

Det internationella samfundets kritik mot vissa aspekter av talibanregeringens politik växte och rörelsen isolerades snabbt på grund av att den var våldsam i behandlingen av kvinnor. De bannlyste kvinnors utbildning och hindrade dem från att arbeta. Det är ingen fråga om att talibanerna också var mycket stränga i sin behandling av inte bara kvinnor utan också av män.

Denna politik överskuggade talibanernas verkliga försök att utrota vallmoodlingen i Afghanistan. Efter omkiring 17 års krig mot Sovjetunionen och kommunistregimen och de fyra och ett halvt åren av Norra Alliansens och andra gruppers ledda förstöreelse från april 1992 till september 1996, fanns det inte mycket kvar av utbildningssystemet och den ekonomiska infrastrukturen i landet, särskilt inte i Kabul. Omvärlden försåg inte talibanregeringen med de nödvändiga finansiella medlen till att bygga upp den förstörda infrastrukturen beroende på rörelsens motvilja mot att lyssna till det internationella samfundets uppmaningar. Talibanerna befann sig i ett dilemma. Å ena sidan måste de svara upp mot folkets behov av arbete, utbildning, lag och ordning, och å andra sidan hade de inga medel till att göra det.

För att hålla igång den militära maskinen, bekämpa de återstående krigsherrarna i det kvarvarande fem procenten av afghanistan och försörja de få civila institutionerna som ännu fungerade, måste pengar sökas någonstans. Usama bin Laden lämnade Sudan för Afghanistan med den förre afghanske presidentens Professor Burhanuddin Rabbani samtycke, långt innan talibanernas maktövertagande. Bin Laden försåg talibanerna med miljonstals dollar som möjliggjorde att talibanernas militära och civila maskineri kunde fungera.

Ju mer isolerade talibanerna blev, ju mer beroende blev de av Bin Laden. På grund av deras finansiella beroende accepterade talibanerna några av bin Ladens krav och underordnade sig hans inflytande. Inget annat än den nya isolationspolitiken från USA:s sida hjälpte bin Laden att förstärka sin kontroll över talibanerna för att planera påstådda större terroristattacker.

Denna punkt är mycket viktig att förstå eftersom den leder oss till grundorsaken till terrorismens födelse i Afghanistan. Vem kommer vi att hålla ansvarig om Indien och Pakistan går i kärnvapenkrig mot varandra i morgon? Antingen Indien eller Pakistan eftersom de har kärnvapen? Eller det internationella samfundet eller FN för att inte ha hindrat de två kärnvapenpestyckade staterna från att ge sig in i kärnvapenförintelsen då vi inte har hjälpt de två länderna att lösa sin dispyt över Kashmir. Kashmirfrågan får inte tas lätt på, annars kan vi få betala ett liknande pris vi betalar på grund av USA:s politik mot Afghanistan efter det ryska tillbakadragandet.

Vi har alla sett de mänskliga förlusterna och den materiella förödelsen i attacken den 11 september i Förenta Staterna. Nu bevittnar vi ett krig som så långt har dödat fler oskyldiga människor och förstört mer än vad attackerna den 11:e september resulterade i och det fortsätter ännu. Hur kan vi rättfärdiga detta dödande och förstörande i Afghanistan i namn av krig mot terrorismen när vi fördömer sådan handlingar inne i Förenta Staterna och på andra håll i världen?

En etnisk minoritetsgrupp – Norra Alliansen – är den verkliga vinnaren i kriget eftersom, när talibanerna besegrade den i september 1996, så försökte de med alla sorters trick för att återvinna makten men saknade framgång i sina försök.

Om händelserna den 9/11 förde med sig oförglömliga plågor för tusentals familjer världen runt, visade de sig också vara en ”dold välsignelse” för Norra Alliansen och för några andra krigsherrar för att föra dem tillbaka till solskensdagarna i Afghanistan. Hela den militära, finansiella och personella assistansen från olika länder hjälpte inte Norrra Alliansen att besegra talibanerna, som hade full backning av Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Alliansen drog emellertid stor fördel av den amerikanska bombningen av Afghanistan som gjorde det möjligt för den att vinna så mycket som möjligt från kriget mot terrorismen i landet.

Kontrollen från en etnisk grupp i Kabul släppte loss ett terrorstyre, övergrepp på de mänskliga rättigheterna och etnisk rensning av en annan större etnisk grupp – pashtunerna – i norra delen av landet. Den totala dominansen av en etnisk minoritetsgrupp i den FN-understödda regimen, fick Afghanistan att förlora mycket medan det återvann alltför litet. Med besegrandet av talibanerna i kölvattnet av de amerikanska bombningarna, hade det afghanska folkets hopp väckts till liv. De trodde att vad de drömde om – en verklig, genuin regering som gav alla etniska grupper sin beskärda del – höll på att realiseras. Men de fattiga afghanerna visste inte mycket om det nya så kallade Stora Spelet som skulle spelas av USA i deras land.

Olika etniska minoritetsgrupper i allmänhet och den pashtunska etniska majoritetsgruppen i synnerhet, var uppmuntrade efter installationen den 22:a december 2002, av den interimsregering som leddes av Hamid Karzai, som ett resultat av Bonn-överenskommelsen. Trots det faktum att hans administration totalt domineras av Norra Alliansen, som har sitt ursprung enbart i det lilla distriktet Panjsher i norra delen av landet, trodde fortfarande de afghanska pashtunerna att en ny era var på väg att dagas i Afghanistan. De förlorade inte hoppet trots det ökande antalet av anti-pashtunska händelser i de områden som behörskas av alliansen.

Återkomsten av den förre kungen Muhammad Zahir Shah tidigt under 2002 gav styrka åt pashtunerna, som hade varit offer för den USA-stödda Norra Alliansen. Norra Alliansen dominerar det pågående uppbygget av interimregeringen. Viktiga ministerier, som utrikes- och försvars- ockuperas och kontrolleras av alliansen, speciellt av Panjsherfraktionen. De existerande militära och polisiära styrkorna har satts samman enbart ur leden hos den Norra Alliansens krigare. Hur kan man lita på en polisstyrka, som visar upp ett porträtt av sin ledare på officiella fordon, en som man redan har bekämpat förut? Det skickar helt klart ut en felaktig signal till andra grupper och ökar deras farhågor om att inte vara trygga.

Förenta Staterna är både vinnare och förlorare i kriget beroende på hur man definierar målsättningen hos Bushadministrationen. Direkt efter 11 september, krävde Bushadministrationen av den talibanska regeringen att den skulle överlämna bin Laden till USA:s myndigheter. Några dagar senare, utökades kravet till bin Laden och hans befälhavare och följaktligen till al-Quada-nätverket, men talibanerna betraktades fortfarande som icke-terroristiska element vid den tiden. När väl Bushadministrationen gjorde överenskommelser med Norra Alliansen och Hamid Karzai, ändrades administrationens retorik. Nu insisterade man på att den talibanska regeringen måste avgå. Bushadministrationen rörde sig från ett stadium där man bekämpade terrorism till att bygga en nation.

Om syftet hos USA:s regering var att ställa bin Laden inför rätta för de påstådda attackerna, så är den en förlorare. Förenta Staternas väpnade styrkor fångade visserligen några medlemmer ur al-Quaeda och talibanerna, och dödade verkligen några av bin Ladens befälhavare, men bin-Laden och hans organisation är fortfarande på fri fot. Bombningen har resulterat i talibanregeringens kollaps och har splittrat al-Quaedas aktiviteter i Afghanistan och troligen på några andra platser i världen men huvudstrukturen i organisationen består fortfarande intakt.

Förenta Staterna är definitivt en vinnare om syftet var att återinföra laglöshet, oordning, plundring och krigsherrestyre i Afghanistan. De är en vinnare om syftet var att förstöra den kvarvarande infrastrukturen i det krigshärjade Afghanistan och döda oskyldiga människor. Om syftet var att återupprätta villkoren som existerade mellan 1992 och 1996, då har Förenta Staterna vunnit kriget.

Förenta Staterna förlorar kriget på den politiska och strategiska fronten i Afghanistan. Det amerikanska bombandet och kriget har orsakat återkomsten av det ryska inflytandet i Afghanistan, en plats som är strategiskt mycket viktig för ryska militära och ekonomiska intressen. Norra alliansen som i huvudsak domineras av kommunister, har nära relationer med Ryssland. Den afghanske försvarsministern, general Qassem Fahim, gav under sin resa till Ryssland i fjol, tydligt uttryck för att han vill att den afghanska armén skall återuppbyggas och övas av Moskva.

USA:s nuvarande politik i Afghanistan legitimerar också yttre inblandning från grannländer genom att den tar hand om en etnisk grupp, som backas upp av ett bestämt land och som sålunda lämnar mark för Afghanistans andra grannar, jag avser Iran och Pakistan, till att backa upp sina egna hästar i tävlingen om makten.

På liknande sätt är pressfriheten inte annat än ett säkerhetsproblem. Några dagar före min avresa till seminariet fick jag ett telefonsamtal från en afghansk journalist i Herat, som upplyste mig om att guvernören, General Ismail, sänt en journalist i exil. Pressfrihetssituationen har emellertid förbättrats något men inte så utanför Kabul.

Den nuvarande politiska organiseringen består av en minoritetsgrupp som överlever enbart med stöd av den amerikanska militära närvaron. Om Förenta Staterna lämnar Afghanistan i dag skulle inte interimsregeringen och Norra Allisansen bestå länge.

USA:s regering och dess styrkor i Afghanistan skaffar sig ett rykte som anhängare till och deltagare i krigsförbrytelser och etnisk rensning. I närvaro av amerikanska militära styrkor dödas oskyldiga afghaner av den ena eller andra gruppen, kvinnor och flickor våldtas, plundring och etnisk rensning av norra, centrala och västra Afghanistan från pashtuner pågår. Genom att tillåta de etniska minoriteterna att utföra dessa brott och grymheter och se åt ett annat håll när dessa vidriga brott begås, inlåter sig Förenta Staterna inte bara i krigsförbrytelser och etnisk rensning utan skapar också nytt hat mot amerikanerna i Afghanistan.

De verkliga förlorarna i kriget är det afghanska folket, på mer än ett sätt. Kriget i Afghanistan har så långt resulterat i mer än 18 000 oskyldiga dödade, enligt några afghanska intellektuella. Det officiella antalet oskyldiga afghaner som dödats under USA:s bombningar har satts till cirka 700. Hemmen till oskyldigt folk, infrastrukturen som överlevde 10 åren av sovjetisk ockupation och förödelse förstörs nu av USA:s bombningar.

Trots många löften från Förenta Staterna att denna gång skulle de inte lämna Afghanistan ensamt, finns det indikationer på att afghaner kommer att tilldelas begränsade resurser fär att bygga upp sina förlorade hem. Förenta Staterna ger ett tydligt intryck av att bara vara intresserade i att förstöra Afghanistan, inte bygga upp det. Enligt den kaliforniske representanten Tom Lantos, erfaren demokrat i kommitten rörande internationella relationer, är Förenta Staterna bättre lämpade att leda det militära fälttåget. Han yttrade den 16:e januari 2002, ”Vi bar det tyngsta militära lasset. Vi tänker inte bära det tyngsta lasset när det gäller återuppbygget. Vi tror på arbetsdelning”. Samtidigt har Afghanistan blivit det amerikanska testområdet av effekterna och precisionen hos nyligen utvecklade vapen.

Kriget mot terrorismen i Afghanistan har inte resulterat i ansträngningar till försoning. En värdefull möjlighet at försona olika afghanska grupper försattes när USA och Norra Alliansen ställde odemokratiska och sekteristiska krav, kvällen före Loya Jirgan i juni förra året. Loya Jirga betyder försoning i den afghanska ordboken. Men den tilläts inte fatta oberoende beslut beträffande Afghanistans framtid. Jag vet att organiseringen av Loya Jirgan var en farofull uppgift och utan det internationella samfundets stöd en osannolik händelse. Men vi behövde inte hindra Jirgadelegaterna från att fatta beslut om deras framtida härskare.

Jag var i Kabul under Loya Jirgan och det var skamligt från FN:s sida i allmänhet och USA:s i synnerhet att beslut påtvingades Jirgadelegaterna från sidolinjerna. Demokratin tilläts inte blomstra under Jirgan. Hur kan vi då tro att verklig demokrati kommer att införas i Afghanistan nästa år? Att utöva tryck på den förre monarken att stanna borta från valet till afghansk president under Loya Jirgan, var ett misstag, anser jag, som kan visa sig bli kostsamt. Det är värt att nämna här att 960 delegater av något över 1500 undertecknade en petition för att stödja den före detta kungen som president.

Finns det någon afghansk ledare för tillfället som kan leda ett enat Afghanistan? Svaret är nej. Den före detta kungen och hans familj tillgodoser en genomförbar lösning till att dra bort Afghanistan ur den nuvarande krisen. Kungen är en institution. Men om planen att dela landet mellan norr och väster, söder och öster har utarbetats så tjänar sannerligen USA:s nuvarande politik det syftet.

Till och med den före detta monarkens symboliska närvaro i form av en konstitutionell monarki skulle hjälpa till att upprätta fred, något som är mer än viktigt för världsfreden. Från 1973 till 2001, har Afghanistan prövat en variation av republikansk, kommunistisk och två olika slags islamiska system. Alla misslyckades att rädda situationen. För det andra, om inte en nationell regering bildas är landets återgång till fred helt och hållet omöjlig.
De odemokratiska och sekteristiska kraven under Loya Jirgan hjälpte afghanska pashtuner att inse att USA inte var redo att erkänna dem som en etnisk majoritetsgrupp. Man kan invända, är inte Karzai pashtun? Ja det är han. Men man bör inte bortse från hans svaga position heller. Han är nu etiketterad som varande ”den svagaste härskaren” i Afghanistans historia. För att underbygga det påståendet skall jag påminna om hans uttalande under regeringens tidiga dagar när talibanerna ännu inte gett upp i Kandahar. De erbjöd sig att ge upp men under villkor. Herr Karzai utbringade allmän amnesti för dem men samma kväll avslog USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld herr Karzais erbjudande om allmän amnesti och nästa dag fick herr Karzai äta upp sina egna ord. Bedöm själva hur oberoende han är!

Afghaner aktar Loya Jirga högt och respekterar alltid dess beslut. Förra årets Loya Jirga blev, emellertid, den mest kontroversiella i Afghanistans historia då USA:s och Norra Alliansens påtryckningstaktik slungade landet djupare ned i kris strax efter Loya Jirgan. Vicepresident Haji Abdul Qadeer, en pashtun, mördades i Kabul strax efter Loya Jirgan; Herr Karzai har förlorat förtroendet för afghanska livvakter genom att be amerikanerna att förse honom med skydd och undkom med nöd när han angreps i sin hemstad Kandahar.

USA tycks spela dubbelspel med herr Karzai. Å ena sidan, uttalar Washington fullt stöd medan USA å andra sidan inte lånar ett öra åt hans önskningar. Hör bara, herr Karzai vill eliminera krigsherrarnas välde men USA understödjer det genom att pumpa in pengar och vapen. Den afghanska övergångsregeringen ber om en utvidgning av ISAF:s mandat utanför Kabul men Pentagon motarbetar åtgärden av okända orsaker. USA:s styrkor driver en parallell regering som orsakar problem för Karzai. Arresteringen av hövdingen för en nomadstam av USA-styrkor och USA:s bombning av en konvoj som var på väg för att hylla Karzai för hans nominering som tillförordnad afghansk ledare var en stor källa till oro bland pashtunerna gentemot Karzai.

Den pashtunska etniska majoritetsgruppen, uppfattad som i förening med talibanerna, har systematiskt utpekats alltsedan den talibanska regimen störtades i slutet av 2001. Den New York-baserade Human Rights Watch anklagade i sin bitande årliga rapport USA och Norra Alliansen för att angripa och plundra pashtunerna förutan vilka Afghanistan är svårt att kontrollera. Human Rights Watch fortsätter: ”Det internationella samfundet och några afghanska ledare förstörde möjligheterna att åsidosätta militära ledare, avväpna trupper och öva påtryckningar på lokala ledare till att garantera skydd för mänskliga rättigheter.”

Värdefulla möjligheter till att åsidosätta krigsherrar, avväpna miliser och skydda föräldralösa, änkorna, krymplingarna och den pashtunska etniska gruppens medlemmar förslösades. Talibanernas nederlag medförde inte heller ett slut på de undertryckande åtgärderna. Mångfaldiga möjligheter till att förbättra läget för de mänskliga rättigheterna i Afghanistan – särskilt för kvinnor – försattes.

Säkerheten är så dålig efter talibanernas nederlag att över 90 procent av de afghanska ledarnas och Karzais regeringsmedlemmars familjer antingen bor i Pakistan eller andra länder av säkerhetsskäl. Den afghanska diasporan är ovillig att återvända hem på grund av samma problem. Kriget mot terrorn används som ett brutalt verktyg till att tysta kritiker i Afghanistan.

Bushadministrationen bekämpar våld med våld. I namn av att bekämpa terrorism och al-Quaeda, ersatte Bushadministrationen talibanregeringen med en regering som är lika våldsam och skoningslös som talibanerna själva och kanske mer än talibanerna i några fall. Amerikanska militära styrkor bevittnade många massakrer i Afghanistan men förhöll sig likgiltiga. Bushadministrationen startade kriget mot talibanerna och al-Quaeda för att eliminera terrorism. Men den avbröts bara.

USA:s politiska strävan att störta den talibanska regeringen, utan att ha ett acceptabelt alternativ hos det afghanska folket, kommer sannolikt att föra Afghanistan mot ytterligare ett inbördeskrig i en snar framtid så snart de amerikanska och FN-sanktionerade trupperna lämnar landet. Det kommer troligen att resultera i en ytterligare upptrappning av våldet i området och till ett uppsving för terrorismen i världsomfattning.

Ett år efter den 11:e september har vi inte bara misslyckats utan är inte ens närmare till att ställa förövarna av 9/11 inför rätta, att utrota orsakerna till terrorismen och läka såren som tillfogades på vår del av världen, som i ökad utsträckning håller på att bli en plats där man inte kan leva.

Om Förenta Staterna verkligen vill föra fred och stabilitet till Afghanistan, upprätta demokratiska institutioner, garantera mänskliga rättigheter och skydda pressfriheten och bekämpa terrorism i landet, måste de se bortom den Norra Alliansen och de kända mördarna av den afghanska nationen.

IQBAL KHATTAK

Översättning: Hans Olof Öberg