Kalle Kjellman
”Min far var min fiende”
Historien om den brutala
frälsningsofficeren och hans son
– Jag har inte kunnat ge mina barn bra kläder eller ens ett hem som de kan kalla för sitt. Men den kärlek som jag har givit dem hade ingen annan kunnat ge dem, och den tröst de har givit mig hade jag inte kunnat få på annat sätt. Utan dem vore mitt liv inte värt att leva. Det är bara omtanken om dem som hindrat mig från att begå självmord. Se hur stora de har blivit! Det är jag som skött om dem, säger Innocent Paul (till höger).
När Innocent Paul, en fattig och olycklig rikshaförare, berättar om sin avlidne far är det med en blandning av respekt och bitterhet. Fadern var kapten i den indiska Frälsningsarmén och predikade Guds kärlek med stor inlevelse, men hade ingen kärlek över till sin egen familj.
Han förkunnade Guds frid, men slogs och bråkade med allt och
alla.
Han talade flera språk, men smädelser och ovett var liksom
hans modersmål.
Nu är han död, min far. Han levde helt ensam i sin by och han
dog lika ensam. Ingen av oss barn bodde tillsammans med honom och ingen
av oss var hos honom när han dog. Begravningen var mycket enkel.
Vi tre bröder var där, men av mina fyra systrar kom inte en
enda.
Min far förtjänade en sådan död. Gud hade bestämt
att han skulle sluta sina dagar på det sättet för han
hade en skuld att sona. Inte bara i Guds ögon utan också i
sin familjs ögon.
Han förstod det själv. Mot slutet bad han Gud om förlåtelse
dag och natt. Den tid kommer då alla inser sådana saker.
Så länge far levde var han min fiende, men nu efter sin död
har han blivit till min hjälp. Min enkla hydda har jag kunnat bygga
med hjälp av de sju tusen rupier jag ärvde efter honom. Sängen
här tillhörde honom och lådorna innehåller hans
saker. En är fylld med hans rättegångshandlingar. I andra
har jag hans byxor, skjortor och en rock, som är väldigt tung.
Hans kläder är alldeles för stora för mig, men när
jag får råd ska jag låta en skräddare sy om dem.
Far hade ljus hy, var lång och väldigt tjock. Hans midjemått
var 145 centimeter. Jag vet det för en gång skulle jag köpa
en livrem åt honom i Delhi. Jag gick från affär till
affär, men ingenstans fanns en livrem som var tillräckligt lång.
Till slut köpte jag en sådan där rem som man spänner
runt madrasser. Den var 180 centimeter.
Min far klädde sig bra och åt bra. Ingen i byn åt som
han. Byborna sa om far att god mat fanns inskriven i hans öde, men
inte i deras. Han åt bröd av grov säd som majs och hirs
och till det ägg, stora köttben och fisk, men inte grönsaker.
Därför var hans mage så tjock och därför fanns
en väldig styrka i hans kropp.
Kraftfullt intellekt
Fars intellekt var också mycket kraftfullt. Om jag hade behållit fattningen när han dog så skulle jag ha sänt hans kropp till Medical College i Lucknow så att läkarna där hade kunnat undersöka vad som fanns i hans skalle. Jag har talat med många utbildade människor, med både lärare och professorer, men aldrig någonsin har jag träffat en person vars intelligens, minne och allmänbildning kunnat mäta sig med min fars. Vad för sorts smör kan han ha ätit i sin ungdom som gjorde att han mindes allt med sådan skärpa?
Min far och min mor fick båda gedigna utbildningar på Frälsningsarméns
skola i Lahore för många år sedan. Så snart eleverna
där gick ut skolan parades de ihop av skolledningen och giftes bort
med varandra. På det sättet, under Frälsningsarméns
fanor och till dess musik, blev far och mor gifta med varandra. Sedan
skickades de för tjänstgöring till Bareilly-distriktet
i delstaten Uttar Pradesh, samma område som de kom ifrån.
Åren gick. Mina föräldrar bodde i flera olika byar i distriktet.
Far predikade och befordrades till kapten. Hans lön var mycket låg.
Mor födde sju barn. Alla lever än i dag.
Far var mycket kapabel på många områden och hade ett
enormt självförtroende. Han hade talets gåva och uttryckte
sig så väl att man kunde tro att han hade en universitetsexamen.
Hans predikningar var mycket tänkvärda och hans engelska var
så bra att han fick tolka åt engelska officerare som kom på
besök.
Förutom engelska talade far hindi, urdu, arabiska och farsi. I hans
huvud fanns drottning Victorias historia, Hitlers historia
och Bibelns alla berättelser. Om jag skulle be en biskop räkna
upp namnen på Bibelns alla böcker så skulle han knappast
klara saken, men far kunde allt om Bibeln. Han mindes allt han hade lärt
sig från det att han var ett barn, trots att hans skalle fick ta
emot många hårda slag under åren.
Hans sångröst var också mycket vacker. Inför jul
och påsk brukade han öva sin röst tidigt på morgnarna
och grannarna lyssnade och sa till varandra att nu har Radio Pakistan
utsändning, för hans röst var så kraftig och han
sjöng på urdu, som ju talas i det landet.
Hårt sinnelag
Far hade också ett hårt sinnelag och ett häftigt temperament.
Visst var han en mästare när det gällde att predika Guds
ord, men när det gällde att häva ur sig grova förolämpningar
var hans mästerskap ännu större. Smädelser och ovett
var liksom hans modersmål. Han hade denna dubbelhet, min far. Han
var verkligen unik. Det är omöjligt att hitta någon med
samma förmåga som han hade och samma inneboende vrede. Vad
detta ursinne berodde på vet jag inte, men jag har hört sägas
att han fick tigerkött att äta när han var liten.
I familjen höll far en stenhård disciplin. Han skällde
och domderade. Kärlek visade han aldrig men ofta vrede. Han älskade
varken mor eller oss barn och han slog oss ofta. Mor, som var mycket rättfram
och troskyldig, fick utstå mycket.
Vi barn var mycket rädda för honom. Vi vågade inte avbryta
honom eller gå nära honom och om han satt i en säng vågade
vi inte röra den. Far höll oss alltid på avstånd
och tog oss aldrig i sitt knä eftersom han var rädd att få
en fläck på sin uniform.
Far bråkade inte bara med oss i familjen utan med alla. Han tolererade
inte mycket alls och när han blev arg fylldes hans kropp av en väldig
spänning. Han var snabb att ta till våld och sedan ungdomsåren
var han en fruktansvärd slagskämpe med ett enastående
mod.
Hans taktik var att gå till omedelbar attack, att slåss med
käpp var hans verkliga specialitet och att hugga ved var hans sätt
att hålla sig i form för sina bataljer. Han satte sig upp mot
vem som helst och mot hur många som helst. Han gav sig också
på myndighetspersoner och hamnade några gånger i häkte.
Två gånger såg jag honom anfalla en polis. Många
var rädda för honom och hade all anledning att vara det.
En gång för många år sedan gick far tillsammans
med fyra vänner på en landsväg. De var alla kadetter i
Frälsningsarmén på väg att hämta ut sina magra
löner. Det var hett och de blev törstiga. Då fick de se
en hydda vid vägkanten där en baba, en helig man, bodde. Fars
sällskap stannade till och bad om vatten, men baban synade dem uppifrån
och ned, tittade misstänksamt på deras röda Frälsningsarméjackor
och frågade sedan bryskt vilken kast de tillhörde. Far svarade
artigt att de var kristna, men på landet uppfattar många att
kristna är liktydigt med oberörbara, och baban svarade därför
att de inte fick dricka vatten hos honom.
Fars vänner ville glömma saken och gå vidare, men far
blev ursinnig och röt till baban att de var anständiga kristna
med bra och rena arbeten. Sedan vräkte han omkull baban på
marken och band honom med brunnsrepet vid den stock som låg tvärs
över brunnen. På det sättet lämnade de honom. Så
kunde det gå för den som råkade ut för fars ursinne.
Han var verkligen mycket farlig.
Under en tid var far stationerad i en stad som heter Gorakhpur. Frälsningsarmén
arbetade där bland en kriminell kast som heter habura-barthu och
de av kastens medlemmar som fortsatte att begå brott spärrade
Frälsningsarmén in i ett eget fångläger. Där
tjänstgjorde far.
En dag kom en kvinna till fånglägret för att försöka
få sin bror frisläppt. Hon bjöd far hem till sig och serverade
honom mat och sprit. Kvinnans syster spelade harmonium och far blev fascinerad
av henne. När systern sedan började dansa blev han helt konverterad.
Efter den dansen brydde sig far inte längre om mor och oss barn.
I stället intresserade han sig desto mer för sin älskarinna.
När det gällde henne var han verkligen mycket avancerad. Han
hjälpte henne till en sjuksköterskeutbildning och när hon
fick arbete på Child Welfare Center i Baheli flyttade han ihop med
henne i en by strax intill. Det var samma by som han hade vuxit upp i.
Mor och vi barn bodde kvar i Gaini. Så hette vår by. Vi var
mycket fattiga. Mor arbetade som lantarbetare och vi äldre barn gjorde
också det. Avståndet från vår by till fars by
var några få mil, men far kom bara på besök någon
gång per månad. Han intresserade sig inte för oss och
hjälpte oss inte ekonomiskt. Inte heller senare har han någonsin
hjälpt mig med pengar, mat eller kläder. Inte förrän
han dog.
Levde med älskarinna
År 1950 gjorde en major i Frälsningsarmén en anmälan
mot far för att han inte skötte sitt arbete och för att
han levde med en älskarinna. En överste kom resande från
Calcutta för att utreda saken och tillsammans med majoren besökte
han Gaini, där far var stationerad, men där ju bara mor och
vi barn bodde.
Översten och majoren frågade byborna om min far och alla var
emot honom. Alla intygade att far inte predikade för dem och inte
bad med dem. Översten skickade en skarp rapport till London, där
en brigadör Palmer avskedade far och stoppade hans lön.
Far blev rasande arg. Han kunde omöjligt inse att han hade gjort
något fel och startade i stället process mot Frälsningsarmén,
först i domstolen i Bareilly och sedan i Högsta domstolen i
Allahabad. Brigadören blev tvungen att komma hela vägen från
London eftersom far krävde hans närvaro i rättssalen. Processen
blev långvarig och kostade far tolv tusen rupier. Jag har målets
handlingar här under sängen. Jag har börjat koka mitt morgonte
med dem eftersom veden har blivit så dyr.
Majoren uppmanade mor att i rätten berätta att hon hade övergivits
av far, ensam drog försorg om de sju barnen och därför
borde tilldelas de pengar som far hade innestående. Mor gjorde som
han sa. Far förlorade målet och mor tilldömdes över
tio tusen rupier, men majoren försnillade dem. Här i Indien
förskingras pengar överallt och Frälsningsarmén
är inget undantag.
Efter domslutet kallade far till sig mor och oss barn. Far och mor var
inte längre gifta då utan far var omgift. Han slog mor och
frågade henne ursinnigt varför hon hade vittnat mot honom under
rättegången.
Far levde vidare med sin nya fru och var lycklig med henne. Min styvmor
hade dels sin statliga anställning som sjuksköterska, dels var
hon expert på aborter och tjänade bra på det. Jag har
hennes register och böcker i en låda. Här finns visserligen
möjligheten att utan kostnad få aborter utförda på
de statliga sjukhusen, men den som vill göra abort i hemlighet ordnar
saken på annat sätt.
Min far och styvmor byggde först en hydda i sin by, sedan ett hus.
Ibland var vi barn där på besök. Vi bröder var alltid
nyklippta när vi kom för far påpekade ofta att han inte
tolererade några luffare eller vagabonder i sitt hem.
Under denna tid började far att alltmer intressera sig för juridik.
Han hade redan erfarenhet på området och den erfarenheten
växte eftersom det var hans vana att äta mycket rödpeppar,
slåss med sin käpp och processa.
Han började också allt oftare företräda andra i deras
ärenden med polis, domstolar och myndigheter. I kraft av sin intelligens,
sin vältalighet och sin växande erfarenhet började han
arbeta som juridisk rådgivare och advokat. Han kunde lägga
fram sina klienters sak på bästa sätt och blev en expert
på praktisk juridik, som t.ex. att få en anhållen person
frisläppt. Visserligen saknade han all formell juridisk utbildning,
men han hade ingående studerat lagen på egen hand och förtjänade
sitt levebröd genom den kunskapen.
Till fars goda sidor hörde att han kände en sann sympati med
de fattiga och trots sin snålhet hjälpte dem så gott
han kunde. Om en fattig inte kunde betala tillbaka ett lån till
far så brydde han sig inte om saken, och detta var på den
tiden då mynten var gjorda av silver. Om någon rik person
hotade eller slog en fattig brukade far gå emellan och säga
att den rike inte skulle ge sig på den fattige, som ju var svag
och hjälplös. På det sättet fick far många
vänner och lika många fiender.
Även jag och mina bröder kunde bli indragna i fars många
bråk med byborna. En gång blev en av mina systrar skadad och
vid ett annat tillfälle blev vi alla så illa åtgångna
att vi upptog en hel avdelning på sjukhuset.
Pistol i paket
Till fars vanor hörde att stiga upp väldigt tidigt på
morgnarna, svepa sig i ett tyg och gå en promenad. Sedan brukade
han bryskt köra upp alla i huset ur sina sängar. En morgon när
far skulle ge sig av på sin promenad fick han av en slump syn på
ett paket, som någon hade stoppat in i takhalmen på hyddans
baksida. Paketet innehöll en pistol. Far förevisade den för
oss barn som var där på besök. Han sa att hans fiender
hade gillrat en fälla, förutspådde ett besök av polisen
och grävde snabbt ner pistolen under hönshuset.
Klockan åtta kom polisen. De sa att de hade fått en anmälan
om en illegal pistol och började leta medan far oavbrutet skällde
på dem. Efter en timme retirerade de tomhänta och far kunde
senare sälja pistolen med god förtjänst.
Far hade också en egen pistol. Han saknade licens för den och
höll den alltid väl gömd. Pistolen kunde vara bra att ha
om han stod ensam mot många, brukade han säga, för då
hade han rätt att i självförsvar skjuta ett par av sina
motståndare, varefter de andra snabbt skulle ta till flykten.
I byn rasade ständiga bråk och många av dem handlade
om jord. Vid ett tillfälle började några bybor skörda
på en åker som far ansåg som sin. Far lyckades inte
stoppa dem och sin pistol hade han lånat ut till en vän. Den
kunde han inte få tag i.
Far och jag gav oss då av mot grannbyn för att med ett telegram
tillkalla polisen, men på vägen blev vi överfallna och
misshandlade av ett stort gäng som låg i bakhåll för
oss i en fruktträdgård. När far blodig och med brutna
armar låg nedslagen på marken slog en av männen ett kraftigt
slag med sin käpp mot fars feta mage. Det hördes ett otäckt
ljud – jag kommer alltid minnas det ljudet – men magen sprack
inte.
Alla gav sig av utom far och jag som blev liggande på vägen.
Till slut lyckades vi resa oss upp. Far blödde ymnigt. Jag ville
stödja honom, men han avböjde min hjälp. Sakta stapplade
vi hemåt medan byborna tittade på från sina hustak.
Vi togs till sjukhus och blev kvar där länge.
Far startade process mot tjugotre av dem som hade överfallit oss.
Hade det varit möjligt så hade han startat process mot ännu
fler, men lagen sätter en gräns. Målet pågick i
sex år. De svarande var tvungna att infinna sig på domstolen
två gånger per månad och de fick stora kostnader och
mycket besvär.
När målet närmade sig sitt slut berättade en person
för mig att far brukade ta med sig sin pistol till domstolen. Jag,
som ofta följde med honom dit, hade inte sett den, men nästa
gång vi skulle ge oss av tittade jag efter i den korg, som far brukade
ha med. Där låg mycket riktigt pistolen. Jag frågade
varför. Far svarade att om domslutet skulle gå emot honom skulle
han dra slutsatsen att det varken fanns en lag, en rättvisa eller
en Gud och han skulle av de skälen skjuta domaren i pannan.
Domen blev en framgång för far. De skyldiga dömdes till
sex månaders fängelse och fem hundra rupier i böter, men
domen överklagades till Högsta domstolen i Allahabad, målet
återsändes därifrån till Bareilly och domaren där
frikände alla tjugotre efter att ha fått femton tusen rupier
i muta av dem. Att den mutan betalades vet vi eftersom en släkting
till oss arbetade som tjänare hos den där domaren och berättade
det. Men far lät ändå domaren leva.
Far satte visserligen sin tillit till gud och fruktade honom, men samtidigt
var han själv ohederlig. Han var både pastor och advokat, men
också en skurk.
Det hus som min far och min styvmor hade byggt låg på en tomt
som tillhörde en släkting till far. Far hade skriftligt intygat
att tomten tillhörde släktingen, men likafullt sålde han
senare hälften av huset och även hälften av tomten till
en lärare i byn. Handlingarna skrevs under och köpet registrerades,
men far släppte ändå inte in läraren i huset.
Läraren, som var livrädd för far, vågade under flera
år inte göra någonting åt saken, men anmälde
honom till sist och det blev rättegång. Läraren hävdade
att han hade köpt halva huset och ett stycke tomt, medan fars släkting
anförde att hela tomten tillhörde honom. Bägge visade dokument
som hade undertecknats av far och som stödde deras sak, men far mobiliserade
nu all sin skicklighet och vältalighet. Han påstod helt fräckt
att tomten var hans, att han ingenting sålt och att han var en gammal,
kristen pastor, som var utsatt för en komplott och som nu riskerade
att förlora sitt hem, i vilket han fridfullt hade tänkt tillbringa
sina få återstående dagar. Hans namnteckningar var falska,
påstod han, men i själva verket var det han själv som
var falsk. Ändå vann han målet och behöll både
hus och tomt.
Far blev nästan nittio år gammal, medan mor dog tidigt av de
sorger han hade vållat henne. Att överge mor på det sätt
som min far gjorde är verkligen en stor synd. Innan mor dog uttryckte
hon en önskan att far inte skulle se hennes kropp eller ens underrättas
om hennes död förrän hon var begravd, och vi följde
hennes vilja.
Vreden fanns kvar
Fars sista år blev svåra. Min styvmor var död och far
hade inga egna inkomster utan hankade sig fram med hjälp av mina
två bröder, som bägge har fasta arbeten. Far hade inga
tänder kvar och dessutom problem med matsmältningen. Kraften
i hans kropp var borta. Vreden fanns kvar.
Vi bröder höll kontakt med honom, men mina fyra systrar gjorde
inte det. De är gifta sedan många år, men far besökte
dem
aldrig eftersom han menade att de var fattiga och inte kunde laga mat.
Mina svågrar brukade säga att de inte hade någon svärfar
för under alla dessa år hade han inte druckit så mycket
som ett glas vatten hemma hos dem.
De sista två åren kände sig far mycket ensam och bad
mig enträget att jag skulle flytta till honom, men jag ville inte
göra det eftersom jag var arg på honom ända sedan min
barndom. Dessutom är jag en simpel rikshaförare, medan far åtnjöt
respekt i samhället. Om jag skulle ha flyttat till honom och trampat
riksha där skulle jag ha raserat hans anseende och det ville jag
inte göra. För övrigt är befolkningen i den där
byn farlig. Om de skulle ha mördat mig, vem skulle då ha tagit
ansvar för mina barn?
Jag försökte i stället övertala far att flytta till
någon liten stad där han kunde umgås med bildade människor.
Där skulle han bemötas med respekt, sa jag, för han var
ju själv en bildad man. Men far ville absolut inte lämna sin
by eftersom hans egna för-äldrar hade dött i den där
byn och ligger begravda där.
Om far bara hade uppfört sig anständigt i sitt liv hade han
kunnat avancera till överste eller rent av general. Några av
hans underlydande lyckades med den saken och fick resa till London både
en och två gånger. Men far valde i stället att förlusta
sig med den där kvinnan och förslösa sitt liv i den där
byn, och han förstörde på det sättet inte bara sitt
eget liv utan också min mors liv och framtiden för oss barn.
En far ska ju älska sina barn, ordna utbildning åt dem och
se till att de blir bra gifta, men min far gjorde inte det. Jag kan känna
en förlamande sorg när jag på nätterna grubblar på
den saken.
Innan far dog sa jag flera gånger min uppriktiga mening till honom.
Jag sa: Far du har ätit gott i hela ditt liv, men vilken hjälp
har du erbjudit mig? Far, du har kämpat mot arméer, men vilken
strid har du fört för min skull?
När jag talade på det sättet svarade han inte utan grät
bara tyst. Han insåg att han hade förstört mitt liv. Därför
dog han också ensam.