Camilla Orjuela

Allt måste byggas upp igen

Katolska kyrkan är en viktig civilsamhällesaktör med egen integritet i Sri Lanka. Pojken på bilden är på ett barnhem i Mulankavil som drivs av katolska kyrkan.

Viktigt – men svårt – att utveckla det civila samhället i Sri Lanka
Hus ska repareras. Skadade förtroenden ska läkas. Krigsskadorna på Sri Lanka är många. Hur engagerade är – och får – vanliga människor vara i fredsbygget? Camilla Orjuela spanar efter det civila samhället under en resa i landets norra delar.

Kanagapuram sportklubb. Den gula skylten, målad direkt på väggen är förvånansvärt intakt, på den annars förstörda byggnaden. Kulhål, en rasad vägg, taket som saknas – en ruin bland många
andra i norra Sri Lanka. Under nästan 20 år av inbördeskrig är inte bara samlingslokaler, bostäder, sjukhus och skolor sönderbombade. Också organisationslivet och samarbetet mellan människor har brutits sönder. Allt måste byggas upp igen. Kanagapuram sportklubb ska få ett nytt tak. Ett par män lägger fast träbjälkar i den heta solen. Att återskapa en byggnad ur det som nästan bara är en ruin ser inte lätt ut. Men att laga människors förtroende för varandra och förmåga att organisera sig torde vara en än större utmaning.

En resa till Vanni, LTTE-gerillans område i norra Sri Lanka, är en studie i krig och fred. Krigets konsekvenser syns överallt, tydligast i de sönderbombade byggnaderna, men också i fattigdom och isolering, eller i monumenten som hedrar krigets döda hjältar. Sedan början av 2002 råder vapenvila och fredsförhandlingar pågår med norsk assistans mellan den tamilska tigergerillan LTTE och Sri Lankas regering. Återuppbyggnad och flyktingars återvändande diskuteras, liksom en politisk lösning i form av självstyre för de tamilska delarna i norra och östra Sri Lanka.

Försiktigt fredshopp

Vanligt folk här i gerillakontrollerat område är försiktiga i sitt fredshopp. ”Vi hoppas på fred” är det ständigt återkommande trevande svaret när jag frågar om fredsprocessen. Erfarenheterna av fredshopp som vänts till ökat våld är flera – till exempel Indiens intervention i slutet av 80-talet och de senaste fredsförhandlingarna i mitten av 90-talet. ”Det enda vi kan göra är att be för fred”, säger Anthony Das, i en fiskeby på Vannis västkust. För fiskare som han har fredsprocessen inneburit tillåtelse att fiska längre ut från land och möjligheten att sälja till Colombo. Hans inkomster har tiodubblats.
Kriget har på många sätt förlamat samhället här i Vanni, lamslagit människors möjlighet att organisera sig, att protestera och samarbeta för att förbättra sin situation. Att skapa ett civilt samhälle, som det heter på forskar- eller biståndsspråk.
Det är just det jag letar efter på min resa i norra Sri Lanka. Det civila samhället. Hur folkliga organisationer, rörelser och aktiviteter kan stödja fredsprocessen, underifrån. Och vad det finns för möjligheter för människor att göra sina röster hörda och protestera icke-våldsligt, i stället för med vapen. Något som inte är helt självklart och lätt i ett område som styrs av militära makter (LTTE i Vanni och regeringsarmén på Jaffnahalvön).

Vanni, som betyder djungel och till stora delar består av oländig skogsmark, skär av regeringskontrollerade Jaffnahalvön i norr från resten av Sri Lanka. Här bor kanske en halv miljon människor, många flyktingar som kom från Jaffna när regeringstrupperna erövrade halvön i slutet av 1995 och början av 1996. Ett mångårigt ekonomiskt embargo mot området, fiskeförbud, minor i jordbruksmarken, våld, flyktingskap och inskränkt rörelsefrihet har gjort Vannis invånare fattiga. Här kretsar allt kring kriget. LTTE har varit oerhört effektiva när det gäller att informera gräsrötterna om kampen. Var och en känner till historien av förtryck från den singalesdominerade regeringen i södra Sri Lanka, den diskriminerande språkpolitiken, buddhismens dominerande roll och det grymma våldet mot tamiler. När kampens döda ska firas deltar folk mangrant.
Men det civila samhället inne i Vanni är svagt. Många resursstarka och välutbildade personer, som skulle kunna utgöra grunden för föreningslivet har flytt till Colombo eller utomlands. Att inta en ledande position kan vara riskabelt och nästan en omöjlighet utan gerillans välsignelse. Trots detta finns ett antal olika gräsrotsorganisationer i Vanni. Traditionella tempelföreningar, organisationer för begravningshjälp, bondeorganisationer, fackföreningar och sportklubbar. Men de har försvagats under krigsåren, och är ofta mer eller mindre kontrollerade av LTTE.

Omöjligt jobba politiskt oberoende av LTTE

Att jobba politiskt, oberoende av LTTE, är i stort sett omöjligt. I Vanni bor endast tamiler och på grund av isolering och reserestriktioner saknas länkarna till civila organisationer i andra delar av landet.
Internationella biståndsorganisationer finns dock på plats. Norsk-svenska Forut är till exempel en av de största med längst historia i Vanni. Men de utländska organisationerna har inte tillåtelse att verka i alla delar av Vanni och de får inte bistå folket direkt. All hjälp måste gå genom lokala frivilligorganisationer, som kontrolleras av LTTE via deras rehabiliteringsorganisation TRO. Att ge nödhjälp har betytt en ständig kamp mellan TRO, som velat få ut så mycket internationella pengar som möjligt, och biståndsorganisationerna, som försökt kontrollera hur pengarna används.
Biståndsproblematiken formuleras av en av de många katolska präster jag träffar under min resa:
– De fattiga och utsatta känner ofta inte till vilka pengar som kommer i deras namn. Samtidigt vet inte biståndsgivarna hur deras pengar används.
Fredsprocessen har inneburit ett markant ökat intresse för utländska biståndsgivare att hjälpa Sri Lanka. Pengar till återuppbyggnad rullar in och beslutas om av en kommitté bestående av både regerings- och LTTE-representanter.
– Just nu gör vi vårt bästa för att upplysa folket om fredsprocessen, hur de kan dra nytta av den vad gäller rörelsefrihet, demokratiska rättigheter, återflyttning, återuppbyggnad och utveckling, säger Puleedevan, andreman på LTTE:s politiska huvudkontor i Kilinochchi.
”Demokratiska värden” är något han återkommer till i min intervju med honom, även om dessa inte konkretiseras. Mer konkreta är de praktiska problemen, kampen för en normalisering av människors situation. Fokus i LTTE-uttalanden och media är på det negativa i fredsprocessen, på de överenskommelser som den andra sidan – regeringen och dess armé – inte uppfyller. På att skolor och tempel fortfarande ockuperas av regeringstrupper och att ungefär en tredjedel av Jaffnahalvön är militär säkerhetszon, dit civila inte får flytta tillbaka.

Anmälningar om överträdelser

De skandinaviska övervakarna av vapenvileavtalet har dock fått in allra flest anmälningar om överträdelser begångna av LTTE – 502 fram till och med december, jämfört med 54 av regeringen. De flesta av kränkningarna av avtalet handlar om LTTE:s fortsatta rekrytering av barn, men också om kidnappning av vuxna och trakasserier. Detta LTTE-förtryck är inte något som det svaga civilsamhället i norr – eller ens de skandinaviska övervakarna – vågat eller kunnat ryta till om.
Men det finns en civilsamhällesaktör i Vanni med viss egen integritet: den katolska kyrkan. Med sin starka organisation, sin religiösa auktoritet och sitt långvariga humanitära arbete för tamilerna i krigsområdet får kyrkan en viss frihet också i LTTE-kontrollerat område och har kunnat driva både freds- och människorättsfrågor. Ett par biskopar var innan fredsprocessen kom igång drivande i att upprätthålla en dialog mellan LTTE-ledarskapet och de politiska ledarna i Colombo, och samma personer har också kunnat ta upp frågan om barnsoldater.
Prästen i en liten vacker kyrka på Vannis västkust berättar om sitt fredsarbete. Han upplyser församlingen om fredsprocessen, om behovet av att förstå den andra sidan och om hur fred och rättigheter måste höra ihop. Ett fredsmöte annonserat under gudstjänsten drog två hundra deltagare. Eftersom det hölls i kyrkans regi krävdes inget tillstånd från LTTE.

Farligt att upplysa gräsrötter

Men i andra delar av Vanni har kyrkan fått nej till att genomföra sina fredsprogram. Att upplysa gräsrötter om deras rättigheter kan vara farligt – det kan komma att vändas mot LTTE.
I Alampil på östkusten har ett tjugotal ungdomar samlats i kyrkans lokaler, som också är prästbostad. De är alla medlemmar i organisationen Centre for Performing Arts, där dans-, drama- och musikaktiviteter lockar.
– Jag tycker om att lära om andra kulturer. Här är alla välkomna, inte bara kristna, säger Nixsalla, som är 24 år och en av föreningsledarna. Här sysslar man inte bara med tamilsk dans och musik, utan också singalesisk och västerländsk, ofta med ett fredsbudskap i botten. Ungdomarna från Alampil var nyligen i Jaffna med en föreställning. I Vanni har de ännu inte kunnat uppträda. Verksamheten haltar också lite, på grund av svårigheten att träffas under den pågående regnsäsongen, bristande resurser och problemen för ledare att komma utifrån och hålla kurser.
Fredsprocessen har gett öppningar för att bryta Vannis isolering. A9-vägen som skär rakt genom Vanni symboliserar den nya rörelsefriheten och det ökade resandet. Ändå har vägens öppnande gjort ganska lite skillnad för dem som bor långt ifrån den, som ungdomarna i Alampil. Resorna går oftast just rakt genom Vanni och upp till Jaffna, Sri Lankas näst största stad och tamilernas kulturella huvudstad, som tidigare bara gått att nå via båt eller flyg. Varorna, utvecklingen och mötena mellan människorna hamnar alla där, och når ofta inte in på de hopplöst gropiga vägarna i det inre av Vanni.

A9 är också hopplöst gropig på sina ställen och skyltar som varnar för minor kantar vägen. Via denna väg har de sedan länge brutna länkarna mellan civilsamhälle i nord och syd i Sri Lanka kunnat börja lagas. Ett stort antal frivilligorganisationer jobbar med fredsarbete i södra Sri Lanka – med att upplysa folk om krigets orsaker och behovet av fred. Nu har det plötsligt blivit möjligt för dessa grupper att resa upp till norr, själva se situationen och prata med krigets offer. Kulturutbyten, studieresor och sportevenemang där syd möter nord blomstrar i fredsprocessens spår. Och fredsaktivister från Colombo får möjlighet att möta LTTE:s representanter.

– Under alla år av krig har fredsorganisationerna inte varit här. De har tappat kontakten med gräsrötterna. Det är först nu som de inser vikten av att ha en god relation med LTTE, och med det tamilska folket. Först därefter kan de börja göra något bra, anser Puleedevan på LTTE:s politiska kontor, som har mött några av representanterna från civilsamhället i söder.
Jaffna stad domineras av regeringsmilitärens ockupation. Överallt soldater – cyklandes, eller åkandes på traktorer och lastbilsflak i sina uniformer, med sina vapen. Skyltar som signalerar militära områden och förbjuden ingång.

Tradition av god utbildning och ledarskap

I Jaffna finns traditionellt ett starkt civilsamhälle. Här finns en tradition av god utbildning och ledarskap. Efter regeringsockupationen (eller ”befrielsen” som regeringen föredrar att kalla den) 1996 bildade ett antal prominenta personer – universitetets rektor, Jaffnas biskop och andra religiösa ledare – ett fredsråd. Man tog upp frågan om människorättsbrott och försvinnanden med regeringsarmén och bidrog till kommunikationen mellan armén och folket.
Civilsamhällesorganisationerna i Jaffna samarbetar i olika paraplyorganisationer och man har gemensamt organiserat stora fredsdemonstrationer. Närmare 100 000 människor deltog i en fredsmarsch i mars 2000, medan hälften så många slöt upp i en tvådagarsmarch i februari 2002. Fackföreningar, utvecklingsorganisationer, religiösa församlingar, kooperativ – alla bidrog till att mobilisera människor till dessa enorma fredsdemonstrationer.

På senare år har utrymmet för folkliga protester ökat i Jaffna. De stora Pongu Tamil-festivalerna är ett uttryck för detta. Pongu Tamil, eller ”tamilskt uppsving”, är kulturella och politiska manifestationer, där tamilerna kan uttrycka – i stället för att undertrycka – sin kultur och sina politiska krav. Det hela började på Jaffna-universitetet, där studenter och lärare länge känt frustration över att behöva hålla tyst om försvinnanden, massgravar och regeringsarméns förtryck. Efter diskussioner, både på universitetet och med folk ute i byar, skulle den första stora manifestationen hållas i januari 2001.
– Armén försökte förbjuda massmötet. Dagen innan sade polisen att om massorna kommer in på universitetsområdet skjuter vi, berättar K Sithamparanathan, professor i konst vid Jaffnauniversitetet.
– Det var en seger för oss. Vi använde icke-våld, medan soldaterna sa att de skulle använda våld.

Hoppade över murarna

Trots att organisatörerna i sista stund avrådde folk från att komma, deltog mellan fyra och fem tusen studenter, lärare och religiösa ledare i det första Pongu Tamil-mötet. Kravallpolis stängde av universitetsområdet, men folk hoppade över murarna för att kunna vara med. Det var ett kort och fredligt möte som har följts av flera, större manifestationer på andra håll i norra och östra Sri Lanka, liksom bland tamiler utomlands.
– Bakom Pongu Tamil ligger tamilernas krav att bli erkända som en nation, med ett eget hemland och rätt till självbestämmande, förklarar Sithamparanathan. Genom Pongu Tamil har budskapet om att detta är tamilernas vilja förts till såväl södra Sri Lanka som till resten av världen.

Sithamparanathan beskriver Pongu Tamil som en icke-våldslig folklig protest där tiotusentals deltagare kunnat uttrycka sin sanna vilja. Men riktigt så enkelt är det kanske inte. Pongu Tamil ligger helt i linje med LTTE:s krav och det finns de som känt sig tvingade att delta i manifestationerna för att inte väcka gerillans eller organisatörernas ogillande. LTTE:s symboler – kartan över tamilernas hemland, bilder på ledaren Prabhakaran och LTTE-flaggor – har funnits med på många av manifestationerna.
Människorättsorganisationen Univers-ity Teachers for Human Rights beskriver Pongu Tamil som en LTTE-strategi, där folket får demonstrera sitt stöd för gerillan – men där skolungdom får LTTE-order att delta och familjer som inte ställer upp bötfällts.

– LTTE ligger inte bakom Pongu Tamil, säger Sithamparanathan. I Jaffna organiseras det enbart av universitetet. Men i Batticaloa och Trincomalee deltog LTTE. Där finns inte ett lika starkt civilt ledarskap.
Sedan vapenvileavtalet skrevs under har människor i norra och östra Sri Lanka mobiliserats i en lång rad protester mot regeringsarmén. Skolungdom och civila har i demonstrationer och sittstrejker visat sitt missnöje med att armén fortfarande ockuperar skolor, stängt av vägar och att folk inte får flytta in i sina hem som ligger i så kallade militära säkerhetszoner. Också dessa aktioner beskrivs av vissa som spontana folkliga protester och av andra som demonstrationer organiserade av LTTE.

Flesta civila ledare föredrar att hålla tyst

Alla dessa protestaktiviteter, tillsammans med fredsprocessen, har gett ökat utrymme att diskutera och opponera sig mot regeringsmilitärens förtryck. Folk kan uttrycka sin ilska och pressa fram förändringar. Men om LTTE:s förtryck talas det fortfarande mycket tyst. Kyrkans företrädare kan med sin tystnadsplikt få höra en hel del som annars ingen vågar prata om – barnsoldatrekrytering, kidnappningar, utpressning och trakasserier. Men att öppet debattera eller protestera mot detta är fortfarande uteslutet.
Civilsamhällesorganisationerna i Jaffna kritiserar inte LTTE i sina kampanjer. Katolska kyrkan har viss möjlighet att ta upp känsliga frågor, men de flesta civila ledare föredrar att hålla tyst – kanske för att man anser att det är viktigare att kritisera regeringssidan, men också för sin egen och familjens säkerhet.
Men att LTTE tillåter de folkliga protesterna mot regeringsarmén – protester de inte har full kontroll över – kan vara ett steg mot en ökad öppenhet. Om folk får utrymme att diskutera och kräva sina rättigheter, om regeringsmilitärens förtryck minskar, kanske folkets protester en dag kan vändas också mot LTTE.

Med fredsprocessen öppnas LTTE-området långsamt upp, människorättssituationen blir synlig för världen och LTTE:s grepp veknar. Samtidigt pågår en process där LTTE expanderar sitt inflytande i områden utanför deras territorium. Ett politiskt LTTE-kontor har just öppnats i Jaffna och LTTE:s juridiska system och polisväsende börjar tas i bruk också i dessa områden, i takt med att folk vänder sig till LTTE i stället för till det statliga rättssystemet.
Hur LTTE ska kunna demokratiseras är en knäckfråga i fredsprocessen. Som tamilernas enda representant i fredsförhandlingarna har gerillarörelsens legitimitet stärkts och svaret på demokratiseringsfrågan och människorättsproblemen verkar vara: ”ta det varligt”. För att få LTTE med i processen måste man se mellan fingrarna på vissa människorättsbrott, ha tålamod och förstå att man inte reformerar en skoningslös gerillarörelse i en handvändning. Samtidigt har LTTE:s dominans i fredsförhandlingarna försvagat gerillans kritiker; den som kritiserar för högljutt blir betraktad som fredsprocessens fiende.

Mötet med LTTE-kadrar i Vanni förmedlar bilden av unga idealister som är beredda att göra vad som helst – till och med gå i döden – för sitt folk och sin ledare. Men som också är beredda att acceptera den fred som deras ledare accepterar.
Ealil Vani är 19 år, en kortklippt medlem i havstigrarna (LTTE:s flotta), som varit med i gerillan sedan hon var 11. På det politiska kontoret i Mulankavil har hon nu fullt upp med att hjälpa befolkningen med vardagsproblem – konflikter i grannskapet, försörjningsproblem och återvändande flyktingar. Frågor som under krigets dagar inte hanns med. Vad ska du göra om det blir fred?, frågar jag.
– Det kommer att finnas massor att göra för att utveckla landet. En del av oss kommer att lämna rörelsen, andra kommer att stanna och fortsätta att tjäna, blir svaret.
Civilsamhällets roll kommer att bli viktig i återuppbyggnaden av ett fredligt norra Sri Lanka. Folkliga organisationer behövs både för att bygga upp vägar, skolor och bostadshus och för att återskapa förtroende mellan människor, politiskt medvetna och aktiva medborgare och ett utrymme för fri diskussion. Ett aktivt civilsamhälle i norr och söder kan bidra till att lappa ihop det söndrade landet, och medvetna och engagerade gräsrötter kan ge ett viktigt underifrånstöd till fredsprocessen. När husen muras ihop och krigsskadorna långsamt läks är byggandet av ett starkt civilsamhället en minst lika viktig – om än ack så komplicerad – uppgift.

CAMILLA ORJUELA, text
ANDRÉS ORJUELA, foto