Pär Jansson

Vacker = vit
Ljus hy ger bättre odds på
den indiska giftasmarknaden

Indiska män är fixerade vid kvinnors hudfärg. Ingen vet egentligen varifrån denna besatthet vid pigmenten kommer ifrån. Vissa misstänker att det är en kvarleva från den brittiska kolonialtiden. Andra anser att myten om att skönhet är synonymt med blek hy är mycket äldre än så.

Troligtvis har fixeringen med kastsystemet att göra. Vanligtvis är det så att de högkastiga oftare har ljusare hy.
Unga kvinnor med mörk hudfärg får från unga år höra från anhöriga och vänner att deras utseende inte gör dem eftertraktade. Även deras mödrar påpekar att deras utseende inte är till deras fördel. Manjali Parakh, som driver äktenskapsförmedlingen Graduates Marriage Bureau, visade mig en bild på den populäraste av de 200 flickor som fanns i hennes katalog; en mycket vacker 21-årig kvinna som alla män vill gifta sig med. Jag påpekade att hon hade blå ögon, mycket ovanligt i Indien.
– Ja, det stämmer, sade Manjali Parakh, och titta vilken ljus hy hon har.
Alla män har i Manjali Parakhs katalog svarat att deras tilltänkta hustru skall vara vacker, huslig och ha ljus hy. Författaren Nirad Chaudhuri berättar i sin bok The Autobiography of an Unkown Indian hur han följde med en vän som skulle inspektera – han skriver att det verkligen var fråga om det – en eventuell brud. Flickan sade ingenting. Det var fadern som höll i konversationen. När det var dags att bryta upp lutade fadern sig fram och viskade: ”Mina herrar, om ni har några tveksamheter om hennes hy, kan jag garantera er att min dotter kommer att vara 50 procent ljusare tre månader före äktenskapet.” De förklarade att de inte hade något att klaga på och lämnade hastigt huset. Det blev inget äktenskap för vännen.
Kosmetika som gör huden vitare är storsäljare i Indien. Det finns 20 olika märken som lovar resultat direkt. Krämerna heter saker som Fair&Lovely, Fair Glow, Fair&Lovely Lotion och Fairever Fairness Cream. Dessa hudvårdsprodukter utgör nästan hälften av försäljningen av kosmetika i Indien. Även det svenska kosmetikaföretaget Oriflame har en hudkräm på den indiska marknaden: Love A´Fair. Företa-get har sålt mer av Love A´Fair i Indien än någon annan produkt någon annan stans i världen. I dag svarar Love A´Fair för 20 procent av Oriflames totala försäljning i Indien.
Reklam för dessa skönhetsmedel finns överallt, i tidskrifter, tidningar och mellan TV-såpor. År 2002 visade Fair&Lovely en reklamfilm där en far sade sig önska att han hade en son i stället för sin mörkhyade dotter som jobbade i en butik med dålig lön. Dottern använder då Fair&Lovely och förvandlas till en vacker kvinna med stort självförtroende som får jobb som flygvärdinna. I sista scenen ser vi henne ta med sig sina storögda föräldrar till ett femstjärnigt hotell. I en annan reklamfilm sitter två indiska män på ett flyg och för en diskussion på hindi om den vackra kvinnan i sätet mitt emot är fransyska eller italienska. De blir generade då hon på hindi svarar att hon är från Indien. Underförstått: Hon var vacker därför att hon inte såg indisk ut.
Jag vet inte vad dessa krämer innehåller, men de som tillverkar dem försäkrar köparna att det inte rör sig om blekmedel. Men att använda vithetskrämer är som att färga håret, sade några kvinnor jag frågade. De kan inte sluta använda krämerna eftersom det direkt skulle synas på huden. I reklamen för Fair&Lovely står det att hudkrämen innehåller speciella vitaminer som gör huden ljusare och en solskyddsfaktor för att behålla ljusheten.
Miss-tävlingar banade väg
Det var när indiska kvinnor började vinna internationella skönhetstävlingar på 1990-talet som intresset för skönhetsprodukter ökade i Indien. De som är konspiratoriskt lagda misstänker att internationella kosmetikaföretag vill komma in på den indiska marknaden och att det är därför många indiskor vunnit skönhetstitlar på senare tid. Dessa skönhetsdrottningar har ljus hy, mycket ljusare än vanliga indiska kvinnor. Titta på Aishwarya Rai, miss World 1993. Blå ögon med perfekt ljus hy. Men vad är det som gör henne indisk förutom passet? Hon ser inte ut som en indiska, utan snarare som en italienska eller spanjorska. Den före detta fotomodellen Aishwarya Rai var den första indiska att vinna en internationell skönhetstävling. Hon har blivit ett ideal för många unga flickor. När sedan en rad andra indiskor vann Miss-titlar blev fotomodeller som ser europeiska ut en vogue. Konsekvenserna ser vi i dag. En hel generation unga kvinnor letar efter ett skönhetsideal som är orealistiskt att uppnå och de blir därför alltmer missnöjda med sitt utseende.
Modefotografen Prabuddha Dasgupta berättade för den indiska tidskriften Outlook att en vacker kvinna han kände, en konstnär, brukade vakna ett par timmar tidigare än maken så att han inte skulle se henne utan makeup. Då han frågade henne varför, förklarade konstnären att hon var rädd för att han skulle tycka att hon var ful utan smink och lämna henne. Konstigt, konstaterade Prabuddha Dasgupta, men ju mer emanciperade kvinnorna bli desto mer tänker de på sitt utseende.
Han får dagligen bilder från unga flickor som vill bli modeller. De flesta ser likadana ut. Varje distinkt uttryck och personliga drag har försvunnit bakom makeup och konstnärlig belysning som gör att de verkar klonade. En kropp och ett ansikte, utan liv och erfarenhet inombords.
Strikt vegetarian
De kvinnor som anmäler sig till Manjali Parakhs äktenskapsförmedlingar har inte denna fixering vid utseende och hudfärg utan skriver i sina krav att mannen skall ha en utbildning och en trygg inkomst. Den vackra 21-åringen ställde som extra krav att maken skall vara strikt vegetarian, underförstått brahmin. Kravet på att de tilltänktas horoskop skall passa ihop har blivit allt viktigare de senaste åren, påpekade Manjali Parakh, trots att medelklassen blivit allt modernare. Kanske beror det på osäkra ekonomiska tider och att det i en storstad som Mumbai är svårt att ta reda på en pojkes eller flickas bakgrund och familjeförhållanden. På mindre orter, där alla känner alla, är det enklare.
I Mumbai vet många inte ens vilka grannarna är. Föräldrarna vill ha en försäkran på att deras barn blir lyckligt gifta och vänder sig därför till stjärnorna för att se om de tu passar ihop. Enligt indisk astrologi, som skiljer sig från västerländsk, har varje människa 32 olika karaktärer. För att ett äktenskap skall bli lyckligt skall minst hälften av dessa egenskaper passa ihop. Det finns en karaktär som alla fruktar: mangalee. En person som har denna egenskap för otur med sig till den person han eller hon gifter sig med. Enda möjligheten för en sådan person att bli gift är att hitta en motpart som även den har mangalee, för då tar de ut varandras dåliga stjärnbild. Alla föräldrar vill att deras barn är en laxmi, för en sådan person för lycka med sig i äktenskapet.
Fortfarande är det så att föräldrarna har mycket att säga till om när deras barn gifter sig. Men inom medelklassen förekommer det sällan tvång. Är det så att det inte uppstår något tycke mellan exempelvis de tu som Manjali Parakhs äktenskapsbyrå fört samman är det sällan som föräldrarna går emot barnens önskningar. Skulle de gilla varandra kan de även gå ut på tu man hand, lära känna varandra bättre och om vänskapen växer till kärlek blir det äktenskap.
Kvinnorna i Mumbai är numera välutbildade och få moderna kvinnor är beredda att ställa upp på samma sado-masochistiska relation som deras mödrar genomlevt. Den vanligaste orsaken till skilsmässa är att hustrun vill ha mera jämlikhet i äktenskapet. De accepterar inte längre att ensamma ta ansvaret för hemmet. Yrkeskar-riären har gjort kvinnorna ekonomiskt oberoende och hjälpt till att stärka deras självförtroende. Men deras makar är inte förberedda på denna förändring vilket leder till spänningar. När första barnet kommer ställs konflikten på sin spets. Modern vill fortsätta att jobba. Tidigare kunde svär-mödrarna ta hand om barnet, men även hon har numera ett arbete som hon vill behålla. I alla städer är det brist på daghem, även om det börjat växa upp privata dagis. Ofta blir resultatet av denna schism att paret inte skaffar några fler barn eller att paret skiljer sig. Skilsmässor bland medelklassen håller på att bli lika vanliga som i väst.
Förr fanns det en viss stigmatisering som hindrade människor från att skilja sig. Nu anser kvinnor att det inte finns någon anledning att lida i ett äktenskap som inte fungerar utan bryter upp. I storstäder finns det dessutom jobb så att de kan försörja sig. Efter skilsmässan brukar kvinnan flytta hem till föräldrarna och finns det ett barn med i bilden betalar mannen underhåll. Familjeterapeuter i Mumbai gissar att ungefär 10-15 procent av äktenskapen i staden slutar med skilsmässa. Om några år kommer siffran att vara närmare 30 procent. Familjeterapeuter menar att många äkta par redan har separerat psykologiskt och endast håller ihop för barnens skull. Det förekommer ofta att män gifter om sig utan att ta ut skilsmässa. Denna form av social skilsmässa ökar.
Men fortfarande är det så att de flesta äktenskap håller livet ut. Men det beror mer på att hustrun inte har några ekonomiska eller sociala möjligheter att lämna hemmet. Hon kan inte återvända till föräld-rarna för de skulle kanske inte ens ta emot henne och framför allt skulle många familjer anse det vara skam om äktenskapet upplöstes. Bara för att indiska äktenskap håller livet ut är ingen garanti för att de är lyckliga.
En utfrågning av 109 domare som gjordes vid ett universitet i Bangalore 1996, visade att 74 procent av domarna ansåg att det är kvinnans uppgift att behålla familjen intakt även om maken misshandlade henne. 49 procent svarade att den make som slog sin fru vid ett tillfälle inte hade begått något brott. 48 procent svarade att maken vid vissa tillfällen hade rätt att slå sin fru. 55 procent av domarna ansåg att den moraliska karaktären hos en kvinna är relevant när åtal om sexuella trakasserier tas upp i domstol. 68 procent ansåg att sexuella trakasserier har sin orsak i att kvinnan klär sig för utmanande.
Äktenskapsförmedlerskan Manjali Parakh bjöd in mig på en släktings bröllop. Det var en magnifik fest med över 2000 gäster. Enligt min guide på bröllopet gick hela tillställningen på 2,5 miljoner rupier (550 000 kronor), då inte inräknat alla presenter som brudparet fick. Bröllopsfesten var som en modevisning med undersköna kvinnor i sidensarier med broderade guldtrådar med varje extremitet prydd med smycken i renaste guld och ädelstenar. Männen var lite diskretare klädda, men stilrent och sobert. Min guide gifte sig tre år tidigare. Han tyckte att det hade varit en tråkig tillställning med långa ritualer som han och hans fru var tvungna att genomlida. Hans fru blev sjuk av överansträngningen och smekmånaden fick ställas in.
Helt i förbigående och med låg röst sade han plötsligt – frun stod nämligen endast några meter ifrån oss – att han några månader efter bröllopet fick ett bättre erbjudande och nickade mot hustrun. Men skilja sig hade han inga planer på. Efter att föräldrar och släktingar satsat emotionellt på ett stort bröllop vill det mycket till innan indier tänker på skilsmässa. Ingen vill göra släkten besviken. Jag frågade dottern till Manjali Parakh när hon tänkte gifta sig. Hon berättade att hon har tittat i moderns katalog över lediga män, men tyckte att alla hade givit så konstiga svar på vad de ville ha ut av äktenskapet att hon tänkte förbli ogift ett bra tag till.
Makeupen förstördes av gråt
Vanligtvis gråter bruden på indiska bröllop eftersom hon lämnar sina föräldrars hem och flyttar till makens. Så var fallet även här, och inte bara hon utan även hennes mor grät floder av tårar och förstörde makeupen. Frun till min guide kom fram till mig och berättade att det är ett emotionellt ögonblick för bruden då bröllopet är över. Hon lämnar nu hemmet och flyttar in hos några som hon egentligen inte känner.
– Männen har det mycket lättare. De bor kvar hos föräldrarna och deras mödrar fortsätter att behandla dem som sina söner, sade hon och tittade bort mot maken.
Men det bröllop jag var på är ingenting emot de extravaganta tillställningar med över 5 000 gäster som förekommer i Mumbai. Här finns det pengar och föräld-rar är beredda att lägga ner stora summor för att det skall bli en högtid att minnas- och skryta med. Tidskriften India Today berättade om ett bröllop som en rik affärsman ordnade för sin dotter. De hyrde en hel strand i Goa, över 600 gäster flögs ner med ett hyrt jetplan från Mumbai och en helikopter släppte ner kronblad från rosor över brudgummen när han anlände till bröllopsfesten på en elefant.
Under de fyra dagar som bröllopet pågick hyrdes de största stjärnorna från Bollywood in för att underhålla gästerna. Vid ett annat bröllop flögs 3 000 orkidéer in från Bangkok och hundratals flaskor av Dom Perignon serverades till gästerna. Brudklänningen kostade närmare en halv miljon, dekorerad med guld och diamanter. Det verkar som de nyrika har tagit över maharajornas livsstil att visa upp överflöd, prakt och rikedom. Enligt en undersökning som tidskriften The Economist gjorde är den asiatiska bröllopsmarknaden värd elva miljarder dollar med en tillväxt på 25 procent per år. Större delen av denna ökning gäller Indien. Ekonomisk konsult vid bröllop är nu ett ämne man kan studera på universitet.
Pär Jansson.

PÄR JANSSON