Staffan Lindberg & Lisa Eklund

Indien och Kina
– kapitalismens triumf?

Över två generationer har Indien och Kina förändrats från slumrande jättar med stora problem till snabbt uppvaknande kontinenter med långtgående anspråk på en plats i världspolitiken och den globala ekonomin. Deras snabbt skiftande situation har naturligtvis förändrat våra bilder dramatiskt och med dem vad vi tror oss veta om utvecklingens drivkrafter i den moderna världen. Frågan är dock om vi verkligen förstått innebörden i denna utveckling. Lundasociologerna Lisa Eklund och Staffan Lindberg reflekterar här över vad som egentligen hänt.

Omvärlden följde Indien och Kinas utveckling som en tävling mellan kapitalism och kommunism. Men i Björn Hettnes bok framställdes Indien och Kinas utvecklingsstrategier snarare som folkliga alternativ.

Vid frigörelsen efter andra världskriget var det inte många som trodde på Kina och dess kommunistiska revolution efter år av inbördeskrig och japansk ockupation. Inte ens Josef Stalin hade ju gjort det. Sovjet hade hela tiden stött Guomindang och dess ledare Chiang Kaichek medan Mao Zedong och hans rustika kommunistparti långsamt och mödosamt etablerat sig som det nya Kinas verkliga ledare.
Indien däremot hade frigjort sig från det engelska kolonialväldet under den fridfulle Mahatma Gandhis ledning och ordnade förhållanden. Med en stor valutareserv, demokrati och progressiva reformer var man där redo att ta sig ur fattigdomens järngrepp.

Kapplöpningen mellan förtryck och diktatur hade börjat. Kalla krigets uppdelning mellan fria och ofria länder, mellan marknadsekonomier och planhushållning, kort sagt mellan frihet och förtryck fångade den tidens tänkare och observatörer. I väst handlade teorier om utveckling om demokrati och modernisering. I öst handlade de om klasskamp och proletariatets diktatur, eller om elektricitet och sovjeter, som Lenin uttryckte saken.

Snigeln och haren på riktigt

På 1960- och 70-talen var det inte många som trodde på Indien. Uteblivna regn och utbredd torka 1965-67 ledde till lägre skördar och svält. Med Louis Malles film Calcutta på näthinnan såg man framför sig den slutgiltiga befolkningskatastrofen, undernäring, svält och dödskamp. De så kallade nymalthusianerna fick vatten på sin kvarn och såg den snabba befolkningsökningen som det stora hindret för utveckling medan andra pessimister åkallade kastförtryck, byråkrati och korruption som förklaring till varför utvecklingen i Indien inte tog fart. Varken kapitalismen eller demokratin hade fått sin ärliga chans.

Bilden av Kina blev med tiden alltmer positiv i takt med att den bondebaserade revolutionen fortsatte. Man hade sett till att de grundläggande behoven hos folket var tillgodosedda så att de aktivt kunde delta i revolutionen. Jorden hade tagits från godsägarna och tilldelats bönderna som hade organiserats i kooperativ. Skolgång och sjukvård, om än rudimentär, var tillgänglig för alla, och på sina håll sköttes även barnpassning och matbespisning kollektivt så att kvinnorna kunde befrias från hemmet. Samhällsont såsom prostitution, hasardspel, droger och kriminalitet var på väg att elimineras från det kinesiska samhället.

Bönderna organiserades vidare i produktionsbrigader som i sin tur formade så kallade folkkommuner. Dessa stod för omfattande infrastrukturprojekt som bygge av broar, vägar, och konstbevattning, etc. I dess hägn växte också en betydande småindustri. Inte konstigt att en så balanserad författare som Björn Hettne i sin berömda bok Utvecklinsstrategier i Kina och Indien (1971) tyckte sig se en kinesisk väg till utveckling, populismens väg, som tyvärr misslyckats i Indien.

Kulturrevolutionen

Det var ännu inte känt för omvärlden i vilken utsträckning det Stora Språnget Framåt (1958-60) hade drabbat folket i form av massvält. Kommunistpartiet fortsatte med sina sociala och politiska experiment. Fantastiska resultat från såväl jordbruket som industrin rapporterades från lokalt håll eftersom ingen vågade erkänna att de inte producerade i takt med de kvoter som satts upp. Trots att Mao ignorerade eller vägrade inse detta kände han att det fanns tecken på korruption, dekadens och antirevolutionära tendenser i systemet.

Detta gav upphov till kulturrevolutionen (1966-76) som skulle övervinna klyftan mellan arbetare och intellektuella, mellan stad och land – den verkligt klasslösa och demokratiska samhällsutvecklingen kunde börja. Till och med kvinnorna var på gång, som Claudie Broyelle uttryckte det i sin entusiastiska bok Halva Himlen (1976), som anspelade på Maos berömda citat att kvinnor bär upp halva himmeln. I väst var det många som ansåg att den kommunistiska revolutionen med Mao Zedong i spetsen var en succé. Nymarxismen hade fått sin högtidsstund.

Intresset falnade men utvecklingen rullade på

Sedan falnade intresset för jämförelser. I takt med avslöjanden om kulturrevolutionens förtryck, de fyras gäng och dess härjningar och Maos älskarinnor flyttades intresset över till Vietnam och de små ländernas kamp mot imperialismen. Maoisternas skaror krympte. Ingen renässans för Indien var ännu i sikte.

Under tiden utvecklades både Indien och Kina allt snabbare utan att någon egentligen märkte det.
I Indien genomfördes sakta men säkert ett antal reformer på landsbygden. Skolor och primärhälsovård byggdes ut på landsbygden. Jord- och arrendereformer ledde till att jorden övergick till dem som brukade den. Vägar, vatten och elektricitet kom till byarna. Allt detta bäddade för den Gröna revolutionen som sedan under ett par decennier gjort Indien till ett land med stora livsmedelsreserver. Sedan dess har jordbruket diversifierats och erbjuder nu invånarna ett brett utbud av matvaror från säd till frukt, grönsaker, mjölk, kött och fisk.

Bred marknad för industriprodukter

Lasse Berg och Stig T. Karlsson gav på 2000- talet bild åt det asiatiska miraklet.

Ökande sysselsättning och stigande inkomster skapade en bred marknad för industriprodukter och framväxten av industrier och en tjänsteekonomi även på landsbygden. Den årliga tillväxten i ekonomin ökade från omkring 3,5 procent till omkring sex procent under perioden 1980-2000. Samtidigt minskade befolkningstillväxten successivt från omkring tre procent till under två procent.

1991 inleddes en liberalisering av den tidigare så inåtvända och statligt kontrollerade ekonomin. Indiens industri- och tjänsteekonomi är i dag i stark tillväxt, där IT-utveckling och underhållningsindustrin (Bollywood) håller på att bli världsledande. Med en ännu ung befolkning förutspås Indien vara ett av de starkaste centra för världsekonomin om cirka 40 år.

”Öppna dörrens politik”

I Kina efter Maos död 1976 började Deng Xiaoping, dåvarande vice premiärminister, att förbereda sig för ett maktövertagande. När han så kom till makten 1978 hade han och hans allierade redan utarbetat en plan för hur Kina skulle utvecklas. Denna byggde på de fyra moderniseringarna och kallas ofta den öppna dörrens politik eftersom man välkomnade utländska investeringar och teknik.

De fyra moderniseringarna syftade på jordbruket, industrin, försvaret samt vetenskap och teknik. Innan det stundande decenniet hade inletts hade Deng sett till att bönderna fick mer betalt för sina produkter, särskilt för det som producerades utöver de obligatoriska kvoterna. 500 studenter inom naturvetenskap och teknik hade skickats ut i världen och 88 universitet hade åter öppnats. Kontrakt hade tecknats med Boeing och Coca Cola, industrianläggningar för miljarder hade beställts och man hade hunnit med ett krig i Vietnam för att påvisa sin militära och politiska makt (inte minst gentemot Sovjet).

Särskilda ekonomiska frizoner etablerades längst kusten och man började experimentera med att släppa marknadskrafterna fria.
Några år senare upplöstes jordbrukskollektiven och jorden fördelades mellan bönderna, vilket gjorde att incitamenten för arbete ökade, liksom avkastningen. Detta innebar att resurser frigjordes, både i form av kapital och arbetskraft, och att småindustrier på landsbygden fick ett enormt uppsving.
Levnadsvillkoren förbättrades snabbt, födelsetalen sjönk, medellivslängden ökade och folk från landsbygden tilläts att flytta till städerna för att arbeta i den urbana varu- och tjänstesektorn där lönerna var högre.
I Indien och i väst dominerade de professionella pessimisterna. Kring den kinesiska utvecklingen fanns dock en viss förvåning men också en försiktig optimism – hade kineserna äntligen insett fördelarna med en fri marknadsekonomi?

Kapitalismens triumf?

När så de höga tillväxttalen för både Kina och Indien under perioden 1980-2000 var ett faktum var det många som såg detta som ett tecken på nyliberalismens triumf. Man ansåg att Indien och Kina tack vare att marknadskrafternas släppts fria hade tagit sig ur fattigdomsträsket och stagnation. I det nya utvecklingsreceptet som förespråkades av Världsbanken och Internationella valutafonden betonades vikten av att både Indien och Kina tillåtit fri företagsamhet, åtstramning i den offentliga sektorn, privatisering av statliga företag och gynnsamma förhållanden för utländska investerare.

Kapitalismens triumf? Nyliberaler som till exempel Johan Norberg ser denna utveckling som ett bevis för att kapitalism och frihandel är det överlägsna utvecklingsalternativet. Stämmer det?
Den utveckling vi har bevittnat i Indien och Kina är naturligtvis fantastisk på många sätt. Ökad medellivslängd och materiellt välstånd, ja, men det är viktigt att inte ryckas med i en allmän utvecklingsoptimism och tro att marknadsekonomin kan lösa alla problem.

Tvärtom är det viktigt att försöka förutse och uppmärksamma de problem som den snabba utvecklingen fört med sig och försöka fråga sig hur dessa kommer att påverka den framtida utvecklingen samt hur man kan hantera problemen.
De patriarkala maktstrukturerna, som försvagades i Kina under Maos ledning, stärks i dag åter på många håll. Kvinnor är ofta de som friställs först och de som får ta hand om barn och gamla när välfärdssystemet monteras ner. Prostitutionen har ökat rekordartat i Kina, liksom kvinnohandel. Kvinnans försvagade roll är även synbar i födelsestatistiken där det numera går 117 pojkar på 100 flickor.

Sociala orättvisor ökar inte bara mellan kvinnor och män – klyftorna ökar också mellan fattiga och rika, mellan stad och landsbygd och mellan de östra och västra provinserna. Miljön har också fått lida. Luftföroreningar, brist på drickbart vatten, växande sopberg, erosion och försaltning av jordarna, liksom städernas utbredning gör att miljöproblemen hopar sig och växer.

Andelen absolut fattiga i befolkningen ökar

Liknande mönster återfinns i Indien. Antalet absolut fattiga i befolkningen har relativt sett minskat kraftigt, men de utgör ändå enligt officiella siffror cirka 250 miljoner av befolkningen på totalt drygt en miljard. Det är fler än i något annat land i världen. De sociala problemen med korruption, kriminalitet, kvinnoförtryck, prostitution etc, har också följt det moderna Indien som en mardröm – det enda som egentligen hänt är att förhållandena uppmärksammas i media i dag som aldrig förr.

Skillnaderna mellan olika regioner har också blivit större än tidigare med stark tillväxt i de nordvästra och södra delarna och stagnation i centrum och nordöst. Till detta kommer att de ekonomiska klyftorna och sociala problem och orättvisor även försvåras av etniska konflikter, kulturell nationalism, och risk för kärnvapenkrig mellan till tänderna rustade grannstater.
De omfattande sociala, ekonomiska, politiska och miljömässiga problemen är på inget sätt unika. I mångt och mycket liknar de faktiskt de problem som de nu ”utvecklade” länderna genomlevde under sin förvandling till industrisamhällen under 1800- och 1900-talen.

Vad det gäller miljöproblemen är de dessutom delar i en global ödesmättad utveckling kring naturresurser och överlevnad. Det är ännu inte Indien och Kina som är de största förbrukarna av fossila bränslen trots att nationernas storstäder redan nu har dödande luftföroreningar som överallt i de s k utvecklingsländerna.

Dags för omtolkning

Det är alltså dags för en tolkning av vad som hänt och händer på dessa två kontinenter.
I stället för att klamra sig fast vid abstrakta, generaliserande och starkt förenklade teorier om kapitalismens eller kommunismens förlösande kraft är det dags för mera realistiska och historiskt förankrade förklaringar till vad som leder till utveckling respektive underutveckling i dagens värld.
Vad vi beskådat både i Kina och Indien är ett uppbrott från en feodal och kolonial ekonomi, i vilken arbetskraften använde låg teknologi och hela överskottet antingen sögs ut ur länderna eller förslösades på lyxkonsumtion – i stället för att återinvesteras i ny teknik som ledde till högre produktion.

I det nya Kina såväl som i det nya Indien finns däremot ett fungerande familjejordbruk, en starkt utbyggd statlig såväl som privatägd industri och en snabbt växande tjänstesektor. Förutsättningarna för detta är en modern lagstiftning och institutioner, utbildad arbetskraft, grundläggande hälsovård, en omfattande fysisk infrastruktur och inte minst en moderniseringsideologi bland vanligt folk som gör det möjligt för dem att aktivt delta i den nya och växande ekonomin.
Enligt vår tolkning var den period som Indien och Kina gick igenom efter frigörelsen, från 1947-49 till omkring 1980, en period av nationell samling, där starka utvecklingsregimer i grunden omvandlade samhällena och skapade förutsättningar för en modern marknadsekonomi. Den statliga utvecklingspolitiken betonade organisering av jordbruk och industri, reglering av utrikeshandeln (för att till exempel skydda den inhemska industrin), likaväl som institutionella reformer och uppbyggnad av den sociala och fysiska infrastrukturen.

När man så här i efterhand granskar vad som skett är det slående hur processerna och slutresultatet i många avseenden liknar utvecklingen i väst under 1800- och det tidiga 1900-talet. Den konkreta vägen kan te sig olika, men samspelet mellan stat, marknad och civilsamhälle leder i de olika fallen fram till marknadsekonomier med hög ekonomisk tillväxt. Det är alltså fråga om en socialt inbäddad och styrd kapitalism. Men är det en socialt och ekologiskt fungerande marknadsekonomi?

”Kapitalistisk orientexpress”

Utvecklingspolitiken har satt i gång en kapitalistisk orientexpress men har hittills inte haft kraft att förhindra att tåget skenar.
Mer än i väst har också demokratiska motkrafter saknats. Den asiatiska modellen utgick från den postkoloniala statens legitimitet efter den framgångsrika antikoloniala kampen. Den genomfördes av mer eller mindre auktoritära regimer med ett lydigt folk, och där den demokratiska mobiliseringen nerifrån och upp var starkt hämmad eller som i fallet Kina, nästan utesluten.

Endast en demokratisk modernisering kan komma till rätta med de omfattande problemen som vi skisserat ovan. Den måste bygga på en modernisering nerifrån och upp, den måste bygga på en ny moral, baserad på samlevnadsproblemen i det moderna och globala samhället, och den måste välta över ända de gamla eliterna och regeringskonstellationerna.

Många hävdar att Indien redan genomgått en sådan utveckling genom etablerandet av en till synes stabil parlamentarisk demokrati. Men modellen haltar, den bygger på en demokratisering av ett i grunden förmodernt och segmenterat samhälle där kaster, stammar och feodala element ingår olika allianser och mer håller varandra i schack än bryter igenom sociala och andra barriärer.

Ökad individualism

För Kinas del är situationen radikalt annorlunda. En kommunistisk enpartistat ersatte kejsardömet som en modern variant på den konfucianska samhällsordningen. När nu ekonomi och media liberaliseras och utveckling går mot ökad individualism ter det sig mest som en tidsfråga innan kommunistpartiets maktmonopol ersätts av en mera pluralistisk ordning av ett eller annat slag. Eller tar vi alla fel här?

Många olika processer verkar i dag i riktning mot demokratisering. Decentralisering, regionalt och lokalt självstyre är en av de viktigaste. När politiken får präglas av en mer enhetlig regional ekonomi och av en mindre heterogen etnisk och social mix blir det enklare att bryta igenom olika barriärer. Det visar sig inte minst i förhållande till utrikeshandeln där både import/export och utländska investeringar i dag regleras regionalt i stor utsträckning.

Frågan om en balanserad utrikeshandel i en alltmer globaliserad världsekonomi kan i sig också bli en av de stora bärarna av en demokratisk utveckling. I många länder i Nordvästeuropa uppkom de massbaserade demokratiska partierna i samband med tullstriderna kring importen av det billiga amerikanska vetet under andra halvan av 1800-talet. Kan WTO-debatterna i Indien och Kina få en likartad effekt?

Till syvende och sist är det i människors förmåga att gå samman kring gemensamma problem, egna eller hela samhällets, som också de sociala, ekonomiska och miljömässiga problemen i Indien och Kina måste formuleras och lösas.

STAFFAN LINDBERG & LISA EKLUND

 

Referenser:
Berg, Lasse och Stig T. Karlsson (2000). I Asiens tid. Indien, Kina, Japan 1966 – 1999, Stockholm: Ordfront
Hettne, Björn (1971). Utvecklingsstrategier
i Kina och Indien, Lund: Studentlitteratur
Norberg, Johan (2001). Till världskapitalismens
försvar, Kristianstad: Timbro

Monsun 2/03 (Webb-bilaga till SYDASIEN)
Sidan skapad 24 juni, 2003

Tillbaka till Monsun 2/03