Carl Forsberg
Pakistansk filmskola satsar på ambitiöst
utbytesprogram med Sverige
Det är ingen nyhet att många av världens främsta
dataprogrammerare kommer från den sydasiatiska subkontinenten, och
att dessa förr eller senare sugs upp av multinationella företag
eller utbildningsinstitutioner baserade i USA.
Hungern efter multimediautbildning har också växt explosionsartat
sedan ungdomar förstått potentialen i den globala trafiken
av information. Det tycks som om det snickras på en hemsida i varje
källare, åtminstone i de större städerna i Sydasien.
En av de första pakistanare som tog en Masters-examen i just multimedia
vid ett universitet i Australien var Abdul Hameed, som
därefter grundade Institutionen för multimedia vid National
College of Arts (NCA) i Lahore, Pakistan. Hameed som också har en
examen från Världsnaturfonden, WWF, i miljökunskap och
ledarskap är en slags allkonstnär som har arbetat med allt från
nyhetsjounalistik och miljöarbete till grafisk formgivning, skulptur,
dokumentärfilm och undervisning. Bland mycket annat.
I början av 2003 sade han upp sig från sitt välbetalda
arbete som lärare vid NCA för att arbeta heltid med sitt senaste
projekt: Center for New Media, film and television (NM–ftv).
Fyraårigt utbildningsprogram
I Lahore-stadsdelen New Garden Town ligger den lilla tvåplansskolan
som i framtiden kommer att utbilda elever enligt ett ambitiöst fyraårigt
program. De antagna studenterna förväntas lära sig allt
från grundarbetet inför en filmproduktion, till själva
filmandet med ljus- och ljudsättning och dessutom allt efterarbete.
Utöver detta ges kurser i dvd-produktion, intervjuteknik, regi och
förberedelser för samarbete med TV-kanaler.
Det verkligt intressanta med skolan är enligt min mening dock något
annat, nämligen dess internationella utbytesprogram. Tanken är
att utländska studenter och professionella utövare av film,
skrivande, antropologi, miljö, konst eller vilken annan tänkbar
konstform som helst ska erbjudas vistelse på skolan och få
tillgång till den expertis och utrustning som finns här för
egna projekt, i utbyte mot att de undervisar eleverna på NM-ftv
i något relevant ämne i deras utbildning.
Friheten för tänkbara projekt är således mycket
stor och det är snarare den individuella inspirationen än någonting
annat som sätter gränser för vad som är möjligt.
I skrivande stund arbetar jag med ett sådant experimentellt första
utbyte, och två svenska journalister bor samtidigt på skolan
och genomför egna projekt. Jag blev inbjuden av Abdul Hameed för
att skriva manus till en dokumentärfilm om Lahores gamla stadskärna
– staden innanför murarna.
Kontakter knyts för framtiden
På papperet ter det sig som ett märkligt projekt med tanke
på att jag aldrig arbetat med film tidigare och dessutom innan resan
bara hade rudimentär kunskap om stadsdelen. Samtidigt är det
typiskt för Hameeds och skolans pionjäranda och experimentlusta.
Förhoppningen är att vi kan lära av varandra.
Ett sånt här utbyte knyter också nya kontakter för
framtiden. Man lär sig vem man kan lita på och vem man ska
vända sig till i research-arbetet. Man lär sig samtals- och
organisationskultur, och det är faktiskt ovärderliga kunskaper
om man kommer från det mötestidsrespekterande Sverige.
Att möten försenas med några timmar eller ställs
in är allmänt förekommande. Utrustningen måste ibland
hyras från andra kontor vilket ger ojämna arbetsdagar där
en veckas inaktivitet byts till två dagars 24-timmars febrilt filmande.
I framtiden kommer sådana problem dock förhoppningsvis att
minimeras i takt med att skolan införskaffar fler kameror och genom
att studenterna tar mer aktiv del i filmarbetet.
De andra två svenskarna som är här arbetar mer självständigt utanför skolan men har ändå erbjudits plats i gästrummet och de har dragit stor nytta av skolans kontaktnät av journalister och andra sakkunniga. Från början var tanken att de direkt skulle ingå som lärare i skolans kurser men eftersom det fyraåriga programmet blivit uppskjutet på grund av kriget i Irak har de nu fått fria händer. Samtidigt har vi alla tre bidragit med kunskaper i projektledning, engelska och redigering i olika parallella projekt och i det dagliga arbete som skolan genomför.
Potential i internationella utbytet
När skolan kommer i gång på allvar till hösten
ser jag en stor potential i det internationella utbytet. Dels av orsaker
jag nämnt ovan men också för att Pakistan i sig utgör
en så intressant grund för kulturell och journalistisk verksamhet.
I mitt arbete med filmen om Lahore har jag nästan varje dag noterat
nya intressanta sidospår väl värda att behandlas i skrift
eller film.
Vi har diskuterat dokumentärfilmer om zigenare, om svart magi och
enucker för att bara nämna några uppslag. Hameeds stora
kontaktnät har varit ovärderligt för genomförandet
av research, och egentligen ser jag det som skolans största fördel
för ett internationellt utbyte. Detta kontaktnät växer
dessutom genom den databas av pakistanska kulturarbetare som skolan lagt
grunden till.
Tanken är att man ska bjuda in artister från olika delar av
landet för att göra framträdanden på skolans scen.
I utbyte får de en chans att färdigställa sina alster
i professionell form, oavsett om det handlar om böcker, ljudupptagningar
eller film.
Efter den 11 september 2001 har internationella media också börjat
intressera sig alltmer för regionen. Än så länge
är tyvärr de flesta inslag starkt färgade av den globala
mediamarknadens krav. Reportage om fundamentalistiska islamister avlöser
upprop om bistånd och kulturell förståelse. I slutändan
verkar dessa bilder till att marginalisera Pakistan såsom varande
ett stackars u-land, och förstärka bilden av ”den andre”,
som vi inte kan förstå.
Mer nyanserad bild av Pakistan
I takt med att fredsamtalen mellan Indien och Pakistan tar fart hoppas
jag emellertid att rapporteringen får en mer nyanserad karaktär.
Det går inte att blunda för de enorma problem som den unga
staten Pakistan fortfarande står inför och det vore mig fjärran
att försöka sopa dem under mattan. Men samtidigt finns det en
helt annan realpolitisk verklighet här som vi i väst är
ovana att se.
Den enda anledningen till att mannen på gatan tar ordet terrorist
i sin mun är att folk är oroliga for att Pakistan är nästa
land på USA:s hotlista. Vad vi läser om Pakistan i tidningarna
hemma i Sverige har knappast någon större relevans för
det dagliga livet här, och när ett antal islamister arresteras
får detta troligen större rubriker på CNN än i den
lokala pakistanska pressen.
I framtiden planerar Hameed att göra utbytet med Skandinavien ömsesidigt,
och han planerar för en film om pakistanska invandrare som flyttade
till Danmark, Norge och Sverige för cirka 30 år sedan, men
som ännu inte integrerats i samhället. Filmen ska skildra dels
det liv invandrarna lever i dag och dels berätta om deras till stor
del gemensamma ursprung – flertalet kommer nämligen från
ett och samma område, nämligen Gujrat- och Jhelumdistrikten
i provinsen Punjab.
Ett annat planerat projekt är att kartlägga de olika kulturer
som existerar längs floden Indus från dess källa i Himalaya
ner till utflödet i havet vid Karachi. Skolan har redan etablerat
en andra campusanläggning i Abbotabad, nära bergens fötter,
och man planerar för ett tredje högre upp i Himalaya.
Dessa projekt kan förverkligas innanför ramarna för den icke-statliga organisation som Abdul Hameed startade för några år sedan tillsammans med likasinnade, under namnet Gandhara Foundation. Organisationens målsättning är att sprida kunskap om Pakistans kulturarv och dess unika miljö. Innanför organisationens ramar kan man tänka sig en mängd olika projekt av internationell karaktär, och inbjudan står öppen för alla som känner sig manade. Jag kan varmt rekommendera vidare läsning på organisationens hemsida http://www.gandhara.org.
CARL FORSBERG, text och foto
Artikelförfattaren är poet och bokförläggare engagerad i svenskt-pakistanskt kulturutbyte
Monsun 2/03 (Webb-bilaga
till SYDASIEN)
Sidan skapad 24 juni, 2003