Inger-Louise Jayakoddy

”Paradisets kvinnor” lever på drömmen om en bättre tillvaro

I dagens Sri Lanka är det kvinnornas arbete som genererar mest pengar till den nationella ekonomin. Inom så väl tillverkningsindustrin som servicesektorn är det ofta kvinnorna som dominerar. Motiverade av drömmen om ett bättre liv för sin familj och sina barns framtid kan de både resa långt och slita hårt. Inger-Louise Jayakoddy reste till Sri Lanka för att söka en djupare förståelse av livet och vardagen för dessa hårt arbetande kvinnor.

Planet lämnar Sverige samma vinter morgon som snön anländer. Flygresan till Sri Lanka tar drygt 18 timmar, inberäknat alla mellanlandningar och all flyghallsväntan. Vid varje stopp förändras passageraruppsättningen.
Mellan Göteborg och London är planet fyllr av resande kostymer, på väg i sitt arbete med att styra och övertyga omvärlden, och det känns som om det bara är jag som är klädd för att möta världen utanför Europas mur.

Mellan London och Kuwait är planet fyllt av en salig blandning färger, former, dofter och utstyrslar. Många skall vidare till Indiens miljonstäder: Mumbai, Kolkata och New Delhi. Det är bara ett fåtal som byter till planet mot Colombo, Sri Lankas huvudstad.

Hembiträden på väg hem

Det är vid det sista bytet som den mest påfallande förvandlingen av medresenärer sker. För det är här på Kuwaits flygplats som de oändligt många lankesiska kvinnorna, som gästarbetar som hembiträden, mellanlandar på väg hem från sina arbeten i Mellanöstern.
Planet fylls av kvinnor, som alla kånkar på en, eller ett par kassar större än de själva och som är fyllda till brädden med "lyxvarorna" de köpt: Video- och radioapparater, barnkläder och allt möjligt nödvändigt eller onödigt som vittnar om deras nya position och status.

Dessa kvinnor, som alla verka känna varandra trots att det inte är logiskt möjligt, är uppsluppna av nyfikenhet över varför en ung vit kvinna reser till Sri Lanka ensam. Varje gång man lyfter blicken slukas den av vad som känns som tusen vidöppna ögon.
Chamari är en mycket glad och trevlig medpassagerare som är ivrigt nyfiken och ibland ställer högst personliga frågor. Och kvinnorna runt omkring oss, också de mycket nyfikna, begär kontinuerliga summeringar över samtalets innehåll. I deras ansiktsuttryck kan man följa graden av godkännande; att vara gift och ha en son och vara på väg till Sri Lanka för att göra en studie om kvinnor uppskattas mycket.

Ständigt hungrig och svag

Chamari är på väg hem ifrån Kuwait. I motsatts till de flesta andra kvinnorna i planet, som reser hem för första gången på två år, är Chamari på väg hem efter endast två månader i tjänst. Hon berättar, i tryggheten av den dämpade belysningen, hur familjen hon arbetade för behandlade henne mycket illa. Hon fick så lite mat att hon ständigt var hungrig och svag. Hon tvingades arbeta, utan vare sig någon ledig dag eller vilopaus från huvuduppgiften att ta hand om husets nio barn, varav den yngsta endast var ett par månader gammal.

Trots misslyckandet med arbete i Mellanöstern och den väntade besvikelsen hennes familj kommer visa över den uteblivna rikedom som hennes hastiga återvändande innebär, är ändå Chamari lycklig. Hon ska hem till sitt barn, en fyraårig son som hon två månader tidigare vinkat adjö till med vetskapen om att hon skulle missa både hans femte och sjätte födelsedag. Fast utan att då veta vilken smärta längtan kan skapa.

Extraarbete på bakgården i Colombo

En fuktig inandning välkomnar oss nyanlända när vi kliver av planet. Taxiresan in till Colombo flyter fram med hög volym, då det är med hjälp av tutan som chaufförerna, såväl taxi-, buss- som Bajaj-förarna, indikerar sin närvaro och förmedlar den tänkta rutten för varandra. Bajaj är trehjulsmopeder med tak, försedd med en hård inplastad sits där bak som turister kan, om de inte är vaksamma, betala dyrt för att sitta på. Dessa fordon är det smidigaste transportmedlet när man ska ta sig runt i huvudstaden.
På bakgården av ett hus i Colombos norra delar, i ett moln av rök hostar Sepali medan riset kokar på den öppna elden. Hon förbereder dagens lunchpaket: kyckling- eller fiskcurry med en grönsakscurry, dal och ris. Cirka 30 portioner viker hon ihop i plastfolie och papper på baksidan och säljer sedan till kontorsanställda i centrala Colombo.

Det här är bara ett extraarbete för att tjäna ihop pengar till att betala av på lånet till pappersskärmaskinen hennes man har köpt för att tillverka autografalbum i husets garage. Hennes riktiga arbete är som hushållerska åt en äldre dam.
Hon har arbetat i huset sedan hon var tolv år gammal, i dag är hon närmare 50 år. Det var tillsammans med sin mamma som Sepali kom till hushållet där de först arbetade för den äldre damens nu bortgångna föräldrar. Och det är omsorgen om husets nuvarande ägarinna som håller henne kvar.

Oändlig handlingskraft

Sepali gick aldrig i skolan, och lärde sig därför aldrig att läsa och skriva, ett hinder hon med tiden skickligt lärt sig att dölja. Kapaciteten och handlingskraften hos denna kvinna ter sig nästan oändlig. Hon är ständigt i arbete och med otrolig omtänksamhet och lojalitet tar hon hand om den äldre damen och hennes hus. Hon svarar, utan att visa den minsta irritation, på damens ständiga rop och skakar tålmodigt av sig de hänsynslösa utbrotten och utskällningarna.
Hon drömmer om att en dag flytta tillbaka till byn i Gampaha, där hon är född, och bygga ett hus till sig och maken, en dröm hon har ärvt av sin mor. Men hon måste vänta tills den gamla damens liv har kommit till ända innan de kan ge sig av.

Gästarbetare i Mellanöstern, hushållerska, teplockare eller sömmerska på någon av de stora utländska klädfabrikerna är bland de vanligaste kvinnoyrkena i Sri Lanka. Och det är dessa yrken, dessa hårt arbetande kvinnor, som bär upp den lankesiska ekonomin i dag.
Ett annat yrkesområde som domineras av kvinnor är turistnäringen.Under senare år har den upplevt en kraftig tillbakagång på grund av kriget mellan den tamilska gerillan och regeringsstyrkor. De pågående och framgångsrikliga fredsförhandlingarna ger dock många lankeser hopp om att turistnäringen åter skall blomstra.

Kvinnor som strövar längs paradisstränderna och säljer strandkläder är en vanlig syn på de turisttäta stränderna. Vid den underbart vackra viken Unawatuna möter jag flera kvinnor som släpar proppfyllda gula eller blå Ikea-kassar. Ja faktiskt, märkligt nog har flera av kvinnorna en sådan kasse. De är stora nog att rymma den mängd batikskjortor, blusar och saronger som de så ihärdigt försöker att sälja till de måttligt förtjusta och ofta svårflörtade turisterna. Att Ikea-kassen är vattentät är dessutom mycket praktiskt då det händer att kvinnorna lättvindligt ställer ner kassarna i vattenbrynet.

Jobbar hårt under turistsäsongen

För många av turisterna innebär mötet med kvinnorna en blandning av irritation och förtjusning. De irriteras över att bli störda i sitt solande och badande, men gläds åt sina fynd då de lyckats pruta på priset med nästan 30 procent och tjänat en hel tia eller två i svenska pengar!
Kamini jobbar hårt under de fåtal vintermånaderna som turistsäsongen varar. Årets resterande månader jobbar hon med att sy upp de kläder hon hoppas sölja nästa säsong. För de kvinnor som inte har råd med en egen symaskin och som tjänar sina pengar på att sälja någon annans uppsydda kollektion, innebär lågsäsongen dock att de måste finna arbete på annat håll, något som är mycket svårt.

Kamini önskar att hennes dotter som är sjutton år skall träffa en vit man från väst som hon kan gifta sig med och komma undan det öde som väntar henne om hon stannar i Unawatuna. En stor del av Kaminis hårt förtjänade pengar läggs på dotterns och de andra barnens utbildningar i hopp om att det skall ge dem en annan chans i livet änden hon själv fått.

Stora summor på utbildning

Utbildning är mycket viktigt för lankeser. De flesta betalar stora summor för att barnen skall få extralektioner i allt från engelska och matematik till datorkunskap och dans. Alla möjliga kunskaper som kan tänkas öka barnens chanser till framgång och lycka och höja deras kompetens och konkurrenskraft både på arbets- och äktenskapsmarknaden.
Sunila är en ung kvinna, bara 20 år gammal. Hon sitter vid skrivmaskinen. En sådan där stor, tung och trög variant, mitt i ett rum omgiven av tjugo andra unga kvinnor som ivrigt fingerboxas med tangenterna. De är där för att utbilda sig till sekreterare. De flesta har liksom Sunila misslyckats på intagningsprovet till universitetet.
Sunila går sekreterarutbildningen efter att ha prövat både en arkitektutbildning och en språkkurs i japanska. Hennes mamma vill att hon ska bli skolfröken, men det vill inte Sunila. Hon vill helst flytta till Kanada, eller börja på militärhögskolan. Hon vill med bestämdhet inte gifta sig, men frågar ändå ständigt efter min åsikt om kärlek, äktenskap och lycka.
Sunila är som alla andra unga tjejer och killar i världen som håller ett exemplar av livsvalsmenyn fast restaurangen hon sitter på är lankesisk.

Sorgsen min och sänkt blick

Hennes mamma hittar en annan förklaring till Sunilas uppenbara kluvenhet och berättar ingående om Sunilas horoskop som hon låtit byastrologen rita upp. Det är den mörka kraften av Raha som gör Sunila så förvirrad, berättar hon. Hon är faktiskt inte sig själv, säger modern. Det kommer Sunila inte att vara under ännu ett år, för det är inte förrän 2004 som Rahas sju år av mörker förlorar sin dominans över horoskopets tolv hus. Men han kommer igen när Sunila är 51 år.
Raha skapar kaos och destruktivitet i alla horoskop, och när Raha ska slå till beror på var han befann sig i ditt stjärntecken när ditt förra liv kom till ända.
Rahas inverkan på Sunilas liv innebär att modern måste bevaka henne extra noga, "för hon rår inte över sig själv nu", säger hon. Hon är påverkningsbar och kan därför lätt hamna i oönskade situationer, särskilt sådana som riskerar att befläcka både hennes rykte och hennes oskuld.

I den trånga utresehallen, innan solen stigit upp, trängs turisterna med de gästarbetande kvinnorna för en sista uppvisning i lankesisk effektivitet. Det råder dock något sorgset över dessa kvinnor; hållningen är spänd och blicken nedsänkt.
De överfyllda väskorna är nu utbytta mot en liten handväska eller bara ett pass och tillhörande papper. Papper som vi alla ivrigt försöker att samla och fylla i då de måste visas upp och stämplas innan vi kan stiga på "åket". Den fascinerande upplevelsen av att flyga genom sydasiatisk, arabisk, östeuropeisk, västeuropeisk och nordisk kultur på 18 timmar!

Inger-Louise Jayakoddy

Monsun 2/03 (Webb-bilaga till SYDASIEN)
Sidan skapad 24 juni, 2003

Tillbaka till Monsun 2/03