Ferdinando Sardella
I Caitanyas födelseplats Mayapura möts
öst & väst och sjunger Krishnas namn
Gemensamt sjungande av gudsnamn, sankirtan är ett av de mest karakteristiska dragen i gaudiya-vaishnavismen. Här dansar och sjunger gaudiya-vaishnaver från hela världen i Mayapura under den stora årliga festivalen, Gaura Purnima, som markerar Caitanya Mahaprabhus födelsedag. Foto: MARICI DAS
”O för den dagen då lyckosamma britter, fransmän,
ryssar, tyskar och amerikaner… kommer att sjunga Krishnas namn på
sina gator och i sina städer…och förenas med de bengaliska
hängivna...när skall den dagen komma?”
Året är 1885. Kedarnatha Datta Bhaktivinoda Thakura
(1837-1914), en välutbildad bengalisk domare anställd i den
brittiska kolonialmakten, skriver i sin månadstidning Sajjanatoshani
om en dröm.
Han brukar då och då titta ut från sin veranda över floden Ganges mot Mayapura i nuvarande Västbengalen i Indien. Han ser ett stort vackert tempel resa sig mot himlen i närheten av platsen där han är övertygad om att Caitanya Mahaprabhu (1486-1534), Bengalens mest kända helgon, är född. Han drömmer om att människor från österland och västerland ska sjunga Krishnas namn (en benämning på den högsta transcendentala personligheten) och dansa tillsammans. Kan verkligen öst och väst mötas på detta sätt, funderar han.
Frigjorde gaudiya-vaishnavismen från kastbrahmanernas monopol
I gaudiya-vaishnavismen – en tradition som växte fram efter
Caitanya Mahaprabhu – såg han en icke-sekterisk, universell
livsåskådning som kunde förmedlas långt bortom
Bengalens gränser. Han ansåg det emellertid nödvändigt
att reformera traditionen, som redan på 1600-talet hade blivit monopoliserad
av kastpräster, kastbrahmaner, tillhörande Caitanya Mahaprabhus
och hans närmaste släkter.
Kastsystemet innebar då som i dag en strikt indelning av det indiska
samhället i ärftliga grupper, jati, med brahmaner som de religiösa
ledarna och den högsta samhällsklassen.
Bhaktivinoda Thakura blev reformatorn som la grunden till en omfattande omstrukturering av gaudiya-vaishnavismen och som frigjorde den från kastbrahmanernas monopol. Det var först på äldre dagar som han aktivt engagerade sig i traditionen och gjorde den öppen för alla kaster. Han accepterade även icke-hinduer som äkta brahmaner om de uppfyllde de mest grundläggande renhetskraven. Kastbrahmanernas monopol som byggde på att man föddes in i brahmana-familjer var bruten.
Reformationen delade dock Navadvipa Dhama, trakten där Caitanya
Mahaprabhu föddes, i två områden. I staden Navadvipa
dominerade kastbrahmanerna, i Mayapura växte gradvis ett tjugotal
institutioner fram ur Bhaktivinoda Thakuras och hans efterföljares
reformrörelse.
Det skulle dröja nästa hundra år innan drömmen om
en globaliserad gaudiya-vaishnavism började förverkligas. 1971
startade A. C. Bhaktivedanta Svami Prabhupada (1896-1977),
en lärjunge till Bhaktivinoda Thakuras son Bhaktisiddhanta
Sarasvati, ett större internationellt projekt i Mayapura.
Prabhupada, som hans studenter enkelt kallade honom, hade grundat ISKCON
(i Sverige känd som Krishnarörelsen) 1966 i New York. Han gjorde
Mayapura-projektet till det nu växande sällskapets internationella
världscentrum och lade grunden till en internationell tempelstad
som i dag är under uppbyggnad.
Brahmanernas Navadvip
Navadvipa Dhama ligger bara några kilometer från gränsen till Bangladesh, 13 mil norr om Kolkata, Västbengalens huvudstad i östra Indien. Floden Baghirati, en gren av den lägre Ganges, flyter majestätiskt mellan mjuka sandstränder och delar staden Navadvipa från Mayapura. Den gamla staden där Caitanya Mahaprabhu föddes finns inte mer. Baghirati har med sina väldiga vattenrörelser sköljt bort alla spår. Var den gamla staden låg är i dag ett kontroversiellt ämne och det finns minst två olika angivelser för var Caitanya Mahaprabhu är född. En plats ligger norr om nuvarande Navadvipa och en plats ligger i Mayapura.
Båda konkurrerar om pilgrimernas gunst.
Navadvipa Dhama ligger i ett av de fattigaste områdena i världen
med katastrofala översvämningar och en ständig ström
av flyktingar från Bangladesh.
Navadvipas smala gator är fyllda med ljud av rikhsor som tutar sig
fram och gör sig hörda över ropen från de lekande
barnen. Hundratals tempel döljs i husen och upprätthålls
av släkter sedan generationer. Invånarna i Navadvipa utför
kärleksfull dyrkan av gudsgestalter, murti, tillverkade bland annat
av trä, mässing eller marmor. Caitanya Mahaprabhu med sina närmaste
lärjungar Nityananda och Advaita Acarya
dyrkas med hjälp av rökelse, lampor och speciellt tillagad mat,
ofta tillsammans med gudsgestalter av Krishna och hans kvinnliga manifestation
Radha.
Gudsgestalter kontaktpunkter med den transcendentala dimensionen
Gudsgestalterna är enligt gaudiya-vaishnavismen kontaktpunkter mellan
vår vardagliga och den transcendentala dimensionen. De förmedlar
välsignelser, kraft och är objekt för meditation.
Mohan dasa Babaji är 80 år gammal. Han har bott i
ett av Navadvipas viktigaste tempel i över 40 år. Han lever
mycket spartanskt och tillbringar mestadelen av sin tid med meditation
och läsning av vaishnava-texter. Han är en av omkring 350 munkar,
babaji. Han reciterar 100 000 gudsnamn varje dag. Han räknar dem
med ett radband gjort av 108 små träkulor. Han mediterar mellan
kl 22.00 och 01.00. Nattens lugn gör det lättare att koncentrera
sig, säger han.
På dagarna hjälper han till med tempelceremonierna. Han ansvarar
för graven där två vaishnava-helgon från senare
medeltid ligger. Dyrkan av bortgångna vaishnaver ger styrka och
är renande för den som är praktiserande vaishnava.
Templet styrs av en släkt av kastbrahmaner som härstammar från
Caitanya Mahaprabhus tid. Endast familjemedlemmar får dyrka gudsgestalten.
Besökare ger donationer som används för dyrkan i temp-let
och för prästernas och deras familjers försörjning.
Systemet är strikt anpassat till kaststrukturen. Kastbrahmanerna
är öppna och vänliga mot pilgrimerna.
Det är viktigt att notera att trots alla nackdelar har kastsystemet bidragit till att gaudiya-vaishnavismen i Bengalen har överlevt. Det är möjligt att just den starka kopplingen mellan livsåskådning och familj har varit avgörande för att bevara traditionerna och överföra det kulturella arvet genom seklerna.
Konvertiternas Mayapura
Mayapura ligger på andra sidan av Baghiratifloden. Överfyllda
båtar tar passagerare med på den tio minuter långa resan
för mindre än en krona. Dieselmotorerna brummar och fyller de
öppna båtarna med illaluktande avgaser. Redan på långt
avstånd ser man det storslagna monumentet som ISKCON byggt till
Prabhupadas ära.
Mayapura har växt runt en lång smal gata, Bhaktisiddhanta Sarasvati
Road, kantad av små affärer som säljer alla slags religiösa
och världsliga varor till pilgrimerna.
Mayapura är de nya institutionernas område. Här har tjugo
institutioner etablerats sedan Bhaktivinoda Thakura började bygga
det första templet, Yoga Pith, år 1894.
Bhaktivinoda Thakuras son, Bhaktisiddhanta Sarasvati, fortsatte att utveckla Mayapura, och efter hans död, etablerade flera av hans studenter egna institutioner. Det som kännetecknar institutionerna i Mayapura är att de förkastar dagens kastsystem. Människor från alla världens hörn kan bli präster i templen efter nödvändig träning, vilket kastbrahmanerna i Navadvipa är starkt kritiska emot.
Bhakti Yoga dasa har bott i Mayapura ett antal år. Han kommer från Sydamerika men har europeiskt påbrå. Han är invigd som brahmana. Han arbetar i ISKCON:s Sri Mayapur Vikas Sanga (SMVS) som grundades 1997. SMVS arbetar för att minska den extrema fattigdomen i området, utveckla hälsovården för den lokala befolkningen, bidra med utbildning och skydda miljön som är hårt belastad av jordbruk och en stadig ström av pilgrimer. SMVS samarbetar med bland annat FN och olika internationella hjälporganisationer för att utveckla självförsörjningsprojekt. Många av dessa vänder sig till kvinnor som är särskilt hårt utsatta.
Atmosfär laddad med andlighet
Bhakti Yoga dasa berättar att Prabhupada en gång grät
när han såg ett barn slåss med hundar för att få
mat vid en skräphög i Mayapura. Han sa då att ingen skulle
gå hungrig nära ett ISKCO-tempel. I Mayapura utdelas vegetarisk
mat varje dag till behövande och till pilgrimer, inte minst i samband
med de återkommande översvämningarna.
Bhakti Yoga dasa anser att Mayapura erbjuder en atmosfär laddad med
andlighet och mycket fördelaktig för västerländska
gaudiya-vaishnaver, trots det varma klimatet och fattigdomen.
Trots ansträngningarna att reformera traditionen spelar kasttillhörighet
fortfarande en roll i ISKCON Mayapura. Det vittnar en välutbildad
sydindisk kvinna av lägre kast om. Hon är gift med en europé
och berättar att kasttillhörighet fortfarande har betydelse.
Indier i ISKCON som har fötts i brahmana-familjer betraktas ofta
som finare än dem som kommer från lägre bakgrund, säger
Lalita devi dasi.
Äktenskap mellan västerlänningar och indier i Mayapura
är i dag vanlig. Utanför ISKCON betraktas det som mindre fint
för en indier att vara gift med en västerlänning, medan
det inom ISKCON ger ökad status. Tvärkulturella äktenskap
är dock ofta
problematiska på grund av olika förväntningar på
könsrollerna, förklarar hon.
Vägen till jämställdhet är fortfarande lång
och svår att träda även i dag. Indiska kvinnors liv är
på många sätt hårt, säger hon. Hon tror dock
att trots problemen är indiska kvinnor lyckligare än sina västerländska
systrar därför att ”majoriteten indiska kvinnor har en
Gud, en helig skrift och en man.”
I dag bor några hundratal västerlänningar i Navadvipa Dhama – bland annat en handfull svenskar – huvudsakligen i anslutning till ISKCON:s projekt i Mayapura. Där bor också flera hundra indiska och bengaliska vaishnaver. Att så många västerlänningar bor just där beror till stor del på att de är direkt eller indirekt lärjungar till A. C. Bhaktivedanta Svami Prabhupada som har betytt mycket för spridningen av gaudiya-vaishnavismen i väst.
Tusentals indiska besökare varje dag
Prabhupadas monument med Asiens största kupol drar tusentals indiska besökare varje dag. Tempelstaden med omkring 700 invånare är under uppbyggnad och ett stort tempel dedikerat till Caitanya Mahaprabhu planeras med hjälp av internationella medel.
Spänningen mellan kastbrahmanerna i Navadvipa och de nya institutionerna i Mayapura börjar gradvis mjukas upp. Tre institutioner från reformrörelsen i Mayapura har etablerat sig i Navadvipa.Västerlänningarna är i dag en del av Navadvipa Dhamas befolkning och bidrar med att skapa en öppnare atmosfär genom att försiktigt röra sig tvärs över kultur- och kastgränser.
Varje år i början av våren organiseras ett gigantiskt
födelsedagskalas för Caitanya Mahaprabhu, Gaura Purnima.
Festivalen är som en berusning för sinnena. Musik och dans översvämmar
hela Navadvipa Dhama och hundratusentals indier kommer för att delta
i festligheterna. Alla tempel i området dekoreras med blinkande
och starkt färgade neonljus. En stor attraktion är de tusentals
västerlänningar och andra vaishnaver från hela världen
som kommer för att delta.
Kulmen nås vid den fullmånenatt då Caitanya Mahaprabhu
föddes. Britter, fransmän, ryssar, tyskar, amerikaner och inte
minst svenskar uppfyller då Bhaktivinoda Thakuras dröm och
sjunger Krishnas namn tillsammans med indier och bengaler.
FERDINANDO SARDELLA
Artikelförfattaren studerar vid institutionen för religionsvetenskap, Göteborgs universitet. Fram till 1999 var han heltidsmedlem i ISKCON. I dag praktiserar han gaudiya- vaishnavism som lekman.
Monsun 2/03 (Webb-bilaga
till SYDASIEN)
Sidan skapad 24 juni, 2003