Ajit Roy
Oppositionen tar nu över initiativet i Indien
Avgångne chefsministern Mayawati under lyckligare omständigheter, matad av sin nestor inom dalitpartiet BSP, Kanshiram, vid Mayawatis födelsedagsfirande i Lucknow den 15 januari 2003. Foto: Pawan Kumar/AP.
Kolkata 30 augusti 2003
Den flyktigt rusande indiska politiken har på nytt gett uttryck
för sin oberäknelighet. Efter att med 126 rösters marginal
ha besegrat en misstroendeförklaring som Sonia Gandhis kongressparti
riktat mot regeringen i parlamentet, Lok Sabha, firade det jublande regeringspartiet
BJP Vijaya Diwas (Segerdagen) runt om i landet. Men att det var
en pyrrhusseger, stod klart när initierade bedömare började
slita segeranspråken i stycken.
Den styrande koalitionen, Nationella Demokratiska Alliansen, NDA, visade
sig vara i splittring, när ett lagförslag om totalförbud
mot koslakt snabbt måste dras tillbaka sedan det stod klart att
flera av BJP:s viktigaste allianspartier fullständigt motsätter
sig en sådan nationell lag. Då ska man betänka att förbud
mot koslakt står högt på dagordningen för hindunationalisterna
i BJP och RSS.
Därefter följde den förödmjukelse som Sushma
Swaraj, partiets framträdande och ytterst aggressiva taleskvinna,
tvangs utstå i debatten kring avslöjanden om giftrester i cola-drycker
i Indien. Swaraj är såväl hälsominister som minister
för parlamentariska frågor. När hon i Lok Sabha lät
rapportera att regeringsanställda kemister gett tummen upp för
Cola-dryckerna och rentvått tillverkarna från alla anklagelser
om föroreningar i läskinnehållet möttes detta av
ett tumultartat motstånd, med medlemmar ur regeringskoalitionen
i spetsen.
Som ett resultat därav tvingades Swaraj backa och tillkännage
att en parlamentarisk kommitté ska tillsättas med uppgift
att granska hela frågan, och denna kommitté ska ledas av
en framstående medlem ur den politiska oppositionen.
Ett veritabelt politiskt bombnedslag kom emellertid allt annat att förblekna
strax innan ”Segerveckan” var till ända. Mayawati,
ledare för det dalitbaserade partiet Bahujan Samaj Party (BSP), och
tillika chefsminister för den koalitionsregering, bestående
av BSP och BJP, som regerat i delstaten Uttar Pradesh, upplöste den
25 augusti ensidigt koalitionen och lämnade in sin regerings avskedsansökan
till delstatsguvernören.
Bombexplosioner i Mumbai
Samma dag, och nästan vid samma tidpunkt, inträffade en ytterst
reell explosion i Mumbai – Indiens finanshuvudstad. Två bombexplosioner
inom loppet av fem minuter spred död och ödeläggelse på
två platser i staden, varvid 52 människor dödades och
180 skadades.
Det påminner om den rad av bombexplosioner som drabbade samma stad
för tio år sedan, strax efter förstörelsen av Babar-moskén
i Ayodhya den 6 december 1992. Den gången dödades mer än
200 personer i bombdåd.
Alltmedan myndigheterna snabbt deklarerar att olika terroristgrupper står
bakom de senaste förbrytelserna kan man inte utesluta att det finns
en koppling mellan bombdåden och den upptrappning som de hindufundamentalistiska
rörelserna VHP och RSS på sistone svarat för i sina kampanjer
för att uppföra ett Ram-tempel på den plats där Babar-moskén
tidigare stod i Ayodhya.
När debatten framåt midnatt natten mellan den 19 och 20 augusti
var över i Lok Sabha om misstroendeförklaringen som oppositionens
ledare Sonia Gandhi väckt, slutade prologen till ett historiskt drama
som kommer att nå sitt klimax vid kommande parlamentsval i november
2004 (om inte valen tidigareläggs av regeringen). Den 18 timmar långa
debatten utgjorde i sig finalen på en period fylld av förtätade
spänningar i det politiska livet. Spänningar som i synnerhet
kretsat kring följande frågor:
‡ Försöken att fylla nytt blod i den allt bleksiktigare kampanjen för ett Ram-tempel i Ayodhya (Ramjanmabhoomi-kampanjen) genom att på nytt dra in den vördade hinduiska helgonfiguren Kanchi Sankaracharya i spelet.
‡ Avskedandet av över 200 000 statsanställda i Tamil Nadu, beordrat av BJP:s nyförvärvade allianspartner Jayalalithaas AIADMK-regering i delstaten. Jayalalithaas vapen var en nyligen instiftad drakonisk lag som innebär att de anställda kunde avskedas på grund av protestaktioner gentemot delstatsregeringens nedskärningar av löner och sociala förmåner.
‡ Stödet för AIADMK-regeringens handlande som en dom i Högsta domstolen innebar. Domstolen förklarade att statsanställda saknar grundläggande eller konstitutionella rättigheter att strejka; och de har inte heller någon moralisk rätt därtill.
‡ Detta domstolsutslag som omedelbart ifrågasattes av justitiekanslern (Attorney General of India), Indiens högsta juridiska tjänsteman, och som fick fackföreningarna i landet – även BJP-anknutna Bharatiya Majdoor Sangh – att gå till samlad attack emot.
‡ Den statliga Nationella Människorättsorganisationen, NHCR), som tog det fullständigt enastående initiativet att till Högsta domstolen å offrens vägnar (suo motu) överklaga en frikännande dom med anknytning till pogromen mot muslimer i delstaten Gujarat våren 2002, och kräva att rättegången görs om på annan plats i Indien. Samtliga åtalade i fallet rörande mordbrand och mord i staden Vadodara frikändes av en lokal domstol sedan alla vittnen skrämts till tysnad.
‡ Åtalspunkten om brottslig konspiration som riktats mot inrikesministern och tillika biträdande premiärministern L K Advani, och ministern för Mänsklig Resursutveckling M M Joshi ströks från målet rörande förstörelsen av Babar-moskén i Ayodhya av den brottsutredande myndigheten Central Bureau of Investigation (CBI) som formellt sett står under direkt kontroll av premiärministern. Det ursprungliga åtalet har därmed förändrats.
‡ Det diktatoriskt utformade krav som Mayawati, Uttar Pradeshs chefsminister och nyckelallierad till BJP, ställde om att en minister i centralregeringen måste avskedas. Efter att Mayawatis partigrupp ställt till fullt kaos i Lok Sabha (som tvingades ajournera sin session) avvisade premiärminister Vajpayee blankt detta hennes krav.
‡ Samma Mayawati satte trots omfattande protester i gång ett omfattande kommersiellt byggprojekt på flodbanken intill Taj Mahal i Agra, ett monument som finns med på FN:s världsarvslista. Projektet igångsattes utan att ta hänsyn till normala juridiska och administrativa procedurer. Högsta domstolen vände sig emot projektet och rekommenderade CBI att inleda en rättslig prövning av fallet.
Parlamentet lamslaget
Spänningar intensifierades och nådde nya höjder när
regeringskoalitionen och oppositionen inledde bråk i parlamentets
båda kamrar om försvarsminister George Fernandes
vägran att lämna ut rapporter, från Central Vigilance
Commission (CVC) och Comptroller & Accountant General of
India (CAGI), till den parlamentariskt tillsatta Public Account
Committee. Han vägrade lämna ut rapporterna, som sägs
innehålla för regeringen besvärande uppgifter om försvarsdepartementets
ekonomiska transaktioner, med hänvisning till den nationella säkerheten.
En beslutsam opposition lamslog därefter förhandlingarna i Lok
Sabha i flera dagar innan misstroendeförklaringen väcktes. Talmannen
i parlamentet konstaterade att mer än 35 timmar, av en total tid
på 113 timmar och 26 Lok Sabha-möten, det vill säga en
tredjedel av tiden, gått förlorade till följd av brist
på ordning i kammaren.
Regeringskoalitionens numerära överlägsenhet gentemot den
samlade oppositionen gjorde utgången given, och likaså är
Vajpayees personliga karisma betydligt starkare än Sonias. Och att
motsättningarna inom oppositionslägret, angående inställningen
till en ny kvinnorepresentationslag (som reserverar en tredjedel av alla
platser till kvinnor) och till frågan om att bojkotta George Fernandes
framträdanden i parlamentet kvarstår, utgjorde inte heller
de någon uppseendeväckande nyhet.
Men den grad av sammanhållning som oppositionens medlemmar faktiskt
uppvisade och deras totala acceptans av (utlandsfödda) Sonia Gandhi
som oppositionens främsta företrädare, var något
helt nytt. Det stärkte Sonias självförtroende och kom att
allvarligt oroa regeringssidan.
Slutligen, och allvarligare, är det utstuderade sätt på
vilket premiärminister Vajpayee undvikit att ta tag i någon
av dessa centrala och kontroversiella frågor. Sammanfattningsvis
har debatten som uppstått blottlagt nya, ännu inte helt artikulerade,
impulser i det politiska livet som antyder mera grundläggande omgrupperingar
på gång bland de krafter i landet som bekämpar BJP och
RSS.
Ett viktigt fast aningen senkommet bidrag till denna utveckling står
Jyoti Basu för. Denne kommunistiske veteran och
ledare för CPI(M), ryktbar genom att i ett kvartssekel ha lett Västbengalens
vänsterfrontsregering, har öppet deklarerat att hans parti i
de kommande delstatsvalen avser att stödja kongresspartiet mot BJP
i alla stater utom dem där vänstern regerar. Uttalandet har
orsakat smärre missnöjesyttringar inom partiet, men detta missnöje
kan förväntas ebba ut.
Basu har tillsammans med partiets generalsekreterare H S Surjeet
envist arbetat för att föra samman de sekularistiska och demokratiska
krafterna i landet, öppet såväl som informellt, i strävan
efter att skapa en ny konfiguration i den nationella politiken. Kongresspartiets
snabba och positiva respons på regeringskrisen i Uttar Pradesh,
att i den nyuppkomna situationen alliera sig med Mulayam Singh,
och därmed bereda väg för en alternativ koalition i delstaten,
bär tydliga spår av Basus och Surjeets förarbete.
Idémässig grund saknas
Även om CPI(M):s uttalanden om behovet av att övervinna sekundära
motsättningar och vikten av att mobilisera en bred demokratisk front
utgör ett positivt och välkommet steg på vägen är
detta emellertid inte tillräckligt. Det saknas en djupare idémässig
förankring. Varken kommunisterna eller de indiska liberala demokraterna
har hittills varit särskilt frispråkiga i sin beskrivning av
RSS:s och BJP:s aggressiva kampanjer.
Trots de brutala erfarenheterna av den statsunderstödda pogromen
i Gujarat har man mer betonat hindutva-rörelsens hindufundamentalistiska
avsikter än de underliggande fascistiska målen. Till följd
därav saknas en fast grund för att motivera bred enighet såväl
inom kongresspartiet som bland andra demokratiska krafter utanför
kongresspartiet.
Trots allt har dock ledningen för kongresspartiet till följd
av intensivt grubblande på sistone tagit vissa inledande steg för
att skapa en bred demokratisk allians. Detta baserat på erfarenheten
av det svåra i att helt på egen hand försöka hejda
BJP/RSS-utmaningen.
Dalitpolitikernas förvandling
Den metamorfos som dalitpolitikerna, representerade av BSP, företagit förtjänar särskild uppmärksamhet. För 10 år sedan segrade BSP:s dalitpolitiker i Uttar Pradesh, under ledning av Mayawati och hennes läromästare Kanshiram, stort i delstatsvalet i allians med Mulayam Singhs Samajvadi Party. I en krönika jag skrev då, strax innan valresultaten var klara, kommenterade jag så här: ”Daliterna i UP spelar inte längre rollen som passiva bihang till yadavas, på samma sätt som man tidigare traditionellt enbart utgjort anhängare till ett ledarskap bestående av brahminer, rajputer och jater. Detta nya fenomen markerar ett slags framsteg i det att daliternas separata identitet markeras gentemot de dominerande sociala samhällsskikten…” (Economic & Political Weekly, Mumbai, 4/12 -93)
Processen nådde sin höjdpunkt för 16 månader sedan
när BJP:s höga och mäktiga brahminska och rajputiska ledare
gick med på att tjänstgöra som underordnade partners i
en koalitionsregering ledd av Mayawati. Sedan dess har BJP:s högkastiga
och överklassiga ledare i Uttar Pradesh fått finna sig i den
ena skymfningen, tillrättavisningen och förödmjukelsen
efter den andra, allt för att partiets nationella ledning hoppats
dra nytta av Mayawatis solida valmanskår bland daliterna i landet
i de stundande valkampanjerna inför fyra viktiga delstatsval i höst
och parlamentsvalet 2004.
Den yttersta vanäran som det högkastiga ledarskapet och i synnerhet
rajputerna, utsattes för var arresteringen och den fortsatta interneringen
av Raghuraj Pratap Singh, oberoende rajputisk ledamot
av delstatsparlamentet. Singh, också kallad Raja bhaiya,
har gjort sig ökänd för brott begångna emot daliter
och fattiga, och han har tidigare befunnit sig utom lagens räckhåll,
vare sig det suttit Kongressparti-, Janata- eller Samajwadi Party-regeringar
vid makten i Uttar Pradesh.
Arresteringen blev droppen för de högre kasternas företrädare
som gick samman över partigränserna och svor ed på att
Raja bhaiya till varje pris måste släppas fri. Mayawatis öde
var därmed beseglat trots hennes utfästelser om framtida stöd
till BJP i valen, och trots att hon uttryckt sitt totala gillande för
RSS:s och BJP:s övriga dolda agenda, bland annat genom att efter
pogromen på muslimer i Gujarat våren 2002 aktivt delta i valkampanjen
där till stöd för den blodsbesudlade BJP-chefsministern
Narendra Modi.
Droppen som rann över
Under tiden som Mayawati suttit vid makten i Uttar Pradesh har hon inte
skytt några medel för att berika sig och sina närmaste
vänner, och fylla partiets koffertar. Något förefaller
dock ha gått snett i denna fungerande ordning i och med den tidigare
nämnda Taj Mahal-skandalen, som väckte till och med Högsta
domstolens vrede.
Vad som verkligen skett därefter och vad som ledde fram till hennes
avgång är inte helt klarlagt. Men en sak är uppenbar,
och det är att någon form av tyst överenskommelse slutits
mellan toppskiktet inom BJP och Mulayam Singhs Samajwadi Party, i vilket
verkat en stark påtryckningsgrupp av rajputer (av thakurkast), med
partiets generalsekreterare Amar Singh i spetsen.
En välvillig insats av delstatsguvernören – gammal RSS-medarbetare
– liksom den förbindliga neutralitet som Vajpayee/Advani-duon
kom att inta var dessutom ingen tillfällighet, och det var inte heller
det faktum att förre premiärministern och thakur-”socialisten”
Chandrasekhar, fanns på plats, liksom samordnaren
av Nationella Demokratiska Alliansen George Fernandes, som varit den samlade
oppositionens hatobjekt nummer ett. Lägg därtill de välsignelser
som affärsvärldens magnater snabbt gav uttryck åt till
den nya regering under Mulayam som svors in.
Vad detta får för effekter på nästa fas i indisk
politik vilar än så länge i en dimmig framtids sköte.
AJIT ROY
Översättning: Lars Eklund
Monsun 3/03 (Webb-bilaga
till SYDASIEN)
Sidan skapad 10 oktober 2003