Pär Jansson
Arga unga män tog över scenen i Bollywood under 1960-talet
Manusförfattaren och poeten Javed Akthar var med om att skapa den arga unge mannen.
På 1960-talet steg en ny filmhjälte in på scenen: den
arga unge mannen. Publiken hade tröttnat på Bollywoods sockersöta
filmfantasier som inte hade någon anknytning till deras verklighet.
Istället för män som dansar runt träd med sin älskade
dök det upp en arg man på motorcykel som var ute efter hämnd.
Filmerna om den unge arge mannen hade ingen moral eller etik. Våld
beskrivs i filmerna som ett renande stålbad. Hjälten har att
välja mellan att själv bli en brutal mördare eller svara
med samma mynt.
Den arge mannen var nästan alltid en arbetare som reste sig upp och
utmanade de som skodde sig på honom. Han var en person som inte
stillasittande tänkte sig bli utnyttjad utan hämnades sina förtryckare.
Skådespelaren som kom att personifiera den arge mannen var Amitabh
Bachchan. Han lyckades fånga den angst som fanns hos en hel generation
unga män
– Den unga arge mannens ilska var aldrig elak. Amitabh Bachchans
ilska rörde sig om sårbarhet, så du accepterade den,
du blev fascinerad av den och du fann försvar för den. Andra
skådespelare blandade ilska med arrogans. På slutet utvecklade
tyvärr även Bachchan denna arrogans, säger manusförfattaren
och poeten Javed Akthar som tillsammans med kollegan
Salim Khan skapade han den arga unge mannen.
Den film som började den tio år långa trenden var Zanjeer
(Kedjan) från 1973 som handlar om en ung pojke som ser sin familj
bli brutalt mördad av en ansiktslös förövare. Som
vuxen jagas pojken Vijay av mardrömmar. Vijay får jobb som
polis och börjar sitt yrke med att på ett ärligt sätt
gripa kriminella. Men demonerna från den ödesdigra natten hinner
ikapp honom och han beslutar sig för att på egen hand leta
upp sina föräldrars mördare. Zanjeer var Amitabh
Bachchans genombrottsfilm och det skulle ta honom 30 år och lika
många filmer att växa från rollen som den evigt unge
och arge.
Renande kraft
Filmerna har studerats och analyserats av sociologer, filmforskare,
psykologer och Javed Akthar har fått frågan många gånger
förut var han hittade denna karaktär som blev så omåttligt
populär i Amitabh Bachchans skepnad.
Javed Akthar och Salim Khan var när de skrev Zanjeer bara
några år över de 20. De lyckades känna av stämningarna
av besvikelse och frustration som rådde i samhället, någon
Javed Akthar i dag säger att de då var omedvetna om. De var
bara fascinerade av karaktären och storyn.
I filmen Agneepath (Eldens vägar) beskrivs våldet
som en renande kraft. I början av filmen ser vi en rektor som försöker
få el draget till sin by. Men en jordägare i byn uppfattar
framsteg som ett hot mot hans makt och med hjälp av några gangsters
från staden får han rektorn falskeligen anklagad för
att ha utnyttjat prostituerade.
Byborna vänder sig mot rektorn, misshandlar honom till döds
och kastar frun och sonen ut ur byn. Sonen Vijay – namnet återkommer
ofta i dessa filmer – växer upp på gatorna i Mumbai och
blir en småtjuv. Han är i grunden en god människa, men
får rykte om sig att vara brutal och hämndlysten. Till sin
mor säger han: ”De säger att Mumbai är en stad. Men
den är bara en stad till namnet. Det är djungelns lag som råder
här. Här överlever de starka genom att döda de svaga.”
Vijay hämnas genom att döda jordägaren och de kriminella
som låg bakom mordet på fadern. Filmen slutar med att Vijay
ligger döende i sin mors famn, svårt skadad efter att ha blivit
skjuten tre gånger. Modern accepterar sonens felsteg och skriker:
”Min son är inte en gangster. Hans våldsamhet var inte
enbart nödvändigt för att straffa de skyldiga, utan ännu
viktigare, att rena samhället.”
Klassiskt tema i dessa filmer
En av de bättre filmerna i denna genre anses vara Deewar
(Muren). Filmen handlar om en familj som av olyckliga omständigheter
splittras, bröder som kommer ifrån varandra och kärleken
till modern: ett klassiskt tema i dessa filmer. Fadern i familjen är
fackföreningsledare vid en fabrik som slåss för bättre
arbetsförhållanden mot en hänsynslös ledning.
Hans fru och två söner tas som gisslan av fabriksägarna.
Under hot att de skall dödas tvingas fadern skriva på ett avtal
där arbetarna avstår från rätten att strejka och
går med på att arbeta under förhållanden som dikteras
av ledningen.
Genom att rädda sin familj har fadern förrått sina ideal.
Av skam flyr han från arga arbetare och familjen får klara
sig själv. En dag när den äldste sonen Vijay, spelad av
Amitabh Bachachan, kommer hem till modern visar han upp en tatuering som
några huliganer ristat in på hans arm: ”Din far är
en tjuv.”
Familjen känner sig tvingad att fly till Mumbai för att överleva.
Modern börjar arbeta som städare och Vijay putsar skor så
att hans lillebror Ravi skall få möjlighet att gå i skola.
De två brödernas liv tar helt olika riktningar. Vijay börjar
arbeta i hamnen och slåss regelbundet med maffian som anser sig
ha rätt att kräva beskyddarpengar av hamnarbetarna. Han blir
känd för sitt våldsamma humör och är fruktad.
En gangster från ett rivaliserande gäng erbjuder Vijay att
bli medlem. Han accepterar, stiger snabbt i graderna och tjänar miljoner
och köper ett vackert hus åt modern och brodern.
Slutscenen ett ämne för psykoanalys
Men för att få lite fart på filmen och skapa lite konflikt
låter manusförfattarna Javed Akthar och Salim Khan brodern
Ravi utbilda sig till polis och få i uppdrag att hitta bevis mot
och gripa den gangster som Vijay jobbar för. När Ravi får
reda på att brodern är medlem i gangsterns gäng lämnar
han hemmet och tar modern med sig. Sedan följer en jakt där
broder ställs mot broder.
Vijay försöker i en berömd scen övertyga Ravi om att
begära förflyttning till ett annat distrikt eftersom gangsterledaren
är ute efter honom. Bröderna argumenterar fram och tillbaka.
Vijay tappar till slut tålamodet och säger till brodern: ”Jag
har en bungalow, en bil, rikedom och vackra kläder. Vad har du, vad
har du förutom ett uselt jobb, en uniform och ett tak över huvudet?”
Ravi tittar Vijay i ögonen och säger med stolthet: ”Ma,
mere pas ma hai.” (Mamma. Jag har mamma). Dialogen mellan bröderna
har blivit klassisk i Bollywood.
I slutscenen ligger den döende Vijay, efter att ha blivit dödligt
skottskadad av Ravi, i moderns famn. Under tiden som han förblöder
förklarar Vijay att hans enda önskan är att få njuta
en djup sömn i moderns famn. Vissa har psykoanalyserat denna sista
scen och menar att när männen sitter där i biomörkret
känner de en längtan att återvända till tryggheten
i livmodern.
Modersrollen betydelsefull
Filmforskare har påpekat att modern spelar en viktig roll i dessa
filmer.
– Ja, ja, säger Javed Akthar otåligt. Det stämmer
säkert. Både jag och Salim Khan förlorade våra mödrar
i mycket tidig ålder och psykologer har säkert rätt när
de påstår att vi fantiserade om våra förlorade
mödrar. Det är säkert sant, men vi lyckades även där
omedvetet skapa något som slog an hos den manliga publiken.
Javed Akthars mor dog då han var åtta år, dagen efter
hans födelsedag. Han uppfostrades av sina mostrar och i tidig ålder
skickades han till internatskola. 19 år gammal satte han sig på
tåget till Mumbai, övertygad om att inom några år
bli filmregissör.
Han lyckades få anställning som regiassistent, men upptäckte
rätt snart att assistent i Bollywood betydde att man serverade te
till regissören. Han var inte mer än en betjänt. En dag
klagade regissören på att dialogerna i ett manus var undermåliga.
Javed Akthar hörde detta och erbjöd sig att ändra på
dem. Regissören gillade resultatet och 20 år gammal började
Javed Akthar skriva dialoger och efter ytterligare några år
även manus till det som skulle bli hans genombrott: Den arga unge
mannen.
Han har hittills vunnit över tio utmärkelser för sina manus
och sångtexter. Men det hade varit tuffa år innan han nådde
dit. Han har sovit på gatan, i filmloger, under träd och en
gång i en grotta. Men med ett omåttligt självförtroende
visste han att han skulle bli någonting. Misslyckande fanns inte
i hans vokabulär.
Arge unge mannen gick inte att rädda
När den arge mannen egentligen redan var död kom filmen Krantiveer
(Frihetskämpen) som lyfte fram Nana Patekar som
den nya arge mannen efter att Amitabh Bachchan slutat att vara ilsken
och i stället börjat spela första älskare. Nana Patekar
spelar i Krantiveer en desillusionerad man som är besviken
på lagen, polisen och myndigheterna. En vis man, pacifist och lärare,
säger till honom att lösa konflikter med icke-våld. Nana
Patekar säger nej och avfärdar alla dessa pacifistiska indier
som invånare i ett dött land.
Men det gick inte att rädda den arge mannen. Publiken var trött
på dessa ilskna rödögda marodörer som med hes röst
och i stackato hämnades i ett hav av blod. Även Javed Akthar
tröttnade på sin skapelse och började skriva poesi och
lyrik till filmsånger.
– Man kan inte vara arg hur länge som helst för då
tar cynismen över. Det är destruktivt, säger Javed Akthar
Filmforskare menar att den arge mannens ilska aldrig riktades mot själva
samhällssystemet, utan mot dem som upprätthöll det: poliser,
korrupta politiker, köpta domare och tjänstemän, de som
egentligen själva var offer för ett system som inte fungerade.
Vad som gjorde den unge mannen arg var att lagen innehåller för
många kryphål så att kriminella kommer undan, medan
de oskyldiga blir syndabockar.
”Filmerna förespråkar snabb rättvisa. Detta är
endast möjligt i en auktoritär stat med stor makt i polisens
händer. Dessa filmer säger att långa juridiska rättegångar
skall ersättas med direkt rättvisa, utan krav på för
mycket bevis. Vad som egentligen attackeras är det öppna och
liberala samhället. Genom att ifrågasätta rättssystemet
lägger de grunden för en auktoritär polisstat,” skriver
statsvetaren Fareeduddin Kazim i boken The secret
politics of our desires.
Inga nya hjältar
Hjälten brukar personifiera den samtida moralen i samhället. När drömmar och mål ändras förändras också filmhjälten. Men om ett land tappar riktning blir också hjälten förvirrad. Efter de arga männen har Bollywood inte lyckats vaska fram någon intressant karaktär som slagit an hos publiken. Den ekonomiska liberaliseringen i början på 90-talet har förändrat indiernas inställning till rikedom och konsumtionsvaror. Med en ny medelklass som vill spendera pengar fungerar inte det gamla greppet att beskriva alla rika som dåliga och fattiga som goda. Utan att veta vilka som skall vara de goda eller dåliga har regissörerna gått tillbaka i tiden och beskriver livet innan konsumtionssamhällets intrång, då alla visste sin plats, barnen helgade både fadern och modern och alla levde i en storfamilj.
De stora succéerna på 1990-talet var måbra-filmer
som beskrev en trygg värld som inte längre finns, i alla fall
inte i storstäderna. Den arge mannen har ersatts av nostalgiska filmer
om det goda familjelivet, familjedraman som innehåller en dos av
tradition, relation, generation och nation. Vissa har kallat dessa filmer
för förlängda hemvideor eftersom de ofta innehåller
påkostade bröllopsscener.
– I dag letar människor efter tröst, en måbra-faktor.
De är trötta på ilskan, de är cyniska och även
trötta på att vara cyniska. De vill se saker som är trevliga
och vänliga, sympatiska filmer som sätter sig på deras
nerver som en fjäder. John Ford sade en gång
”Om du är förvirrad, gör en western”. Varje
gång vi indier är förvirrade gör vi romantiska filmer,
säger Javed Akthar.
PÄR JANSSON, text och foto
Monsun 3/03 (Webb-bilaga
till SYDASIEN)
Sidan skapad 10 oktober 2003