Ingeborg Sevastik

Besök i en secondary school i
Savar-distriktet i Bangladesh

En het monsundag i juli 2003 gör jag ett besök i Sharnakali Pre-Cadate & High School i Arapara, Savar utanför Dhaka.

Skolan är som så många andra non governmental, d v s privat, och finansieras av elevernas månatliga avgifter, vissa bidrag från medlemmar i skolans styrelse. Det fanns 500 elever , både pojkar och flickor, och 20 lärare i skolan, som har undervisning från klass 1 till klass 10. För att alla ska få plats kör man tvåskift, klass 1-4 går kl. 7.00–10.00 och klass 5-10 går kl. 10.00–17.00. Skolan vänder sig till lägre medelklassbarn.

Jag mottogs mycket vänligt och respektfullt av både lärare och elever. Det var första gången som de såg en bideshi /utlänning/, en chadda manush/vit människa/ och de var mycket smickrade över mitt besök och att jag valt just deras skola. Först var det mottagning i rektorns rum, där han förklarade skolans arbete och organisation.
Rektorns namn var Md. Lutfor Rahman och han var mycket stolt över ett glasskåp som fanns i rummet. Där förvarades utrustning för experiment i fysik och kemi. Vidare fanns där skolans bibliotek med maximum 40 böcker för 500 elever.

Så annorlunda mot standarden i svenska skolor

Bokbeståndet bestod av bangla-english lexikon, english grammar, några metodböcker för lärare samt andra böcker på bengali. Min tanke gick osökt till svenska skolbibliotek , som mestadels är fulla av böcker, men ändå klagar vi över deras bristfällighet och utarmning. Allting är relativt! Dessutom fanns det ingen dator i skolan.
Därefter fick jag gå runt och besöka olika klasser och delta i deras lektioner. Eftersom jag kom på eftermiddagen var det de högre klasserna som hade undervisning. I klass 6 var det 50 elever i klassen och de hade engelsk lektion när jag kom dit. Klassrummen är små och trånga, pojkarna sitter på en sida och flickorna på andra sidan. Eleverna har skoluniform och är mycket propert klädda. Bänkarna som hänger ihop i rader är av trä och svenska elever skulle omedelbart få ”träsmak” av att sitta där.

Bangladeshiska skolelever har däremot ingen möjlighet att reflektera över sådana saker. Till skillnad från många västerländska barn och ungdomar tycker de mycket om at gå till skolan – de rent av älskar att gå dit. Alla vet att biljetten till framtiden är utbildning, det gäller att läsa mycket och att få bra betyg. Därtill är de också hårt piskade av sina föräldrar som satsar allt för att få sina barn i en bra skola. Det gäller också att kämpa för högsta betyg, då kan man nämligen få ett statligt stipendium och då behöver inte föräldrarna betala den höga månatliga avgiften.

Total disciplin råder

Disciplinen i skolan är total , det är ordning i klassrummen, ingen stör, trots att det är så många elever i trånga heta små klassrum. Vad gör vi i västvärlden för fel att vi inte kan få våra barn lika skolintresserade? Barnen här är fortfarande barn, västvärldens lockelser och frestelser har ännu inte nått dem. För att ytterligare höja sina betyg och nå bättre resultat går många barn på så kallad coaching ( extraläsning) på eftermiddagen efter skolans slut. Sedan gör de hemarbete i dålig elektrisk belysning under takfläktens dånande och med ständiga myggangrepp och strömavbrott. De tar en kort middagsvila och de lägger sig mycket sent enligt våra förhållanden vid 23-24- tiden.

På kvällen samma dag som jag varit i skolan får jag besök av en grupp flickor från klass 5. De kommer för att hälsa på mig och ger mig vackra gula blommor som present.
Dessa barn som jag mötte i denna skola är alla lägre medelklassbarn med föräldrar som uppoffrar allt för sina barn och deras som de hoppas en ljusare och bättre framtid. Heslt vill man att barnen ska bli computerengineer , det verkar att vara drömyrket just nu. IT- utvecklingen är på full gång i Bangladesh. Doktor är också ett yrke som ger presitge. Det glädjer mig att så många föräldrar satsar lika hårt på sina döttrars utbildning som på sönernas.

Social och utbildningsmässig revolution krävs

För de fattiga och lägre klasserna i Bangladesh kan jag tyvärr inte se samma ljusa framtid. Många, många barn går aldrig i skola och kan inte ens drömma om det. Flickorna behövs hemma för hushållsarbete och passning av småsyskon och andra både pojkar och flickor måste arbeta för familjens försörjning.
Det behövs en social och utbildningsmässig revolution för att även de fattiga ska få lära sig att läsa och skriva och få tillgång till kunskap och utbildning. Det skulle ge möjlighet till att förbättra deras liv och att de skulle få känna sig glada under sin alltför korta barndom. Med dessa kontraster i ett land mellan fattiga och rika förstår man varför barn och ungdomar verkligen uppskattar att få chansen att gå i skolan, för dem är det ingen självklarhet. Men vi är vana vid att ha tillgång till det mesta och förstår inte att uppskatta det och förstår inte ens att det är lyx sett i ett större perspektiv.
Ett stort tack till dessa skolbarn jag mötte! Och nu kommer jag att hålla kontakt med denna skola och försöka att skicka några engelska böcker till dem, något som de innerligt önskade.

INGEBORG SEVASTIK, text och foto

Kapotakho-floden Dikt av Michael Madhusudhan Dutta (1828-1873). Dutta växte upp i en hinduisk familj i Jessore, nuvarande Bangladesh. Efter en resa till Europa och vistelse i Frankrike konverterade han till kristendomen och tog namnet Michael. Som så många andra utvandrade bengaler tänkte han på sitt hemland och och dess floder. Denna dikt läser barnen i klass 9. Flod – du är i mitt minne alltid jag tänker på dig i min ensamhet jag ser dig i mina drömmar jag hör flodens ljud inom mig och då blir mitt sinne vemodigt jag har besökt många länder och sett många floder men jag törstar efter min flod ditt vatten smakar som modersmjölk tiden rinner iväg och jag kunde inte se dig igen dina strömmar låter som en sång hela tiden tänker jag på dig jag vill se dig en gång till i livet men jag vet inte om jag kan det och det är mycket sorgligt för mig

Monsun 3/03 (Webb-bilaga till SYDASIEN)
Sidan skapad 29 september, 2003

Tillbaka till Monsun 3/03