Carl Godani
Pakistans moderata muslimer framträder sällan i debatten
– Jag ser folk förändras. Extremisterna kommer och
när de gör det kommer jag lägga skulden på väst,
som inte stödde oss vanliga muslimer.
Shaukat Ali, pakistansk journalist, är en av många som ser
den breda opinionen radikaliseras i en tid då extremhögern
kan framstå som det enda rimliga alternativet.
I Pakistan finns muslimer över hela spektrat, från den fundamentalistiske
till den helt sekulariserade muslimen. Enligt Shaukat Ali tillhör
de här två extremerna en mycket liten del av Pakistans befolkning.
Däremellan ligger den stora gruppen ”vardagsmuslimer”,
en slags ickegrupp av vanliga pakistanier som i trosavseende är allt
från konservativa till moderna. Från deltidsmuslimen som syndar
ibland till den gode muslimen som försöker förena islams
regler med vardagens umbäranden. Läskunniga och analfabeter,
rika och fattiga, stadsbor och bönder.
I stor utsträckning är det deras hållning som utgör
Pakistans framtid – ändå syns de sällan i västerländska
medier. En vanlig, icke-aggressiv muslim är helt enkelt inte medialt
gångbar.
Religiösa grupper växte fram ur vakuum
Att islam i dag spelar en viktig roll i pakistansk politik ska inte
blandas ihop med de extremistgrupper som kommit att associeras med landet,
även om det finns kopplingar. Och islam har inte alltid haft samma
roll.
”Det hela slutar här” ska landsfadern Mohammed
Ali Jinnah ha sagt strax efter delningen från Indien. Delningen
hade religiösa motiv men dessa skulle inte prägla staten. Pakistan
fick en sekulär författning.
Men i vakuumet efter den evakuerande brittiska koloniala makten fann religiösa
grupper plats att växa. Politiska partier och diktatorer använde
religion som ett populistisk trumfkort, i jakt på röster och
på legitimitet.
I dag fjäskar till och med moderna, sekulära partier för
religiösa grupper för att få stöd. Islamisk retorik
har blivit en förutsättning för att få spela i Pakistans
politiska elitserie.
– Majoriteten i Pakistan är ickepraktiserande muslimer i religiösa avseenden, men religiösa fanatiker i politiska avseenden, säger Wajahat Masood, direktör för Demokratiska kommissionen för mänsklig utveckling.
Mannen på gatan inte extremistisk
Han beskriver sig som uteslutande kulturell muslim och hymlar inte med
sin avsky för religionens roll i pakistansk politik. Något
tillspetsat och provokativt påstår han att även om mannen
på gatan uttrycker extremistiska åsikter, så är
han inte särskilt religiös.
– Folk är slappa med religion i sin vardag, har inget emot
att mjölken är oren (haram), är inte snälla mot sina
barn, är lata på jobb och syndar dagligen.
Mannen på gatan är alltså inte alls särskilt extremistisk,
menar Wajahat Masood. Men:
– Det pakistanska folket är ett lätt byte för indoktrinering,
säger han och beskriver den socioekonomiska kontext där åsikterna
formas.
Låg levnadsstandard, ett utbildningssystem som han kallar ett brott,
religiösa skolor som frodas i inkomstgapet, en närsynt urduspråkig
press och utbredd arbetslöshet.
När mannen på gatan uttrycker extremistiska åsikter är
det helt enkelt andra sidan av populistmyntet.
– Vi har inte tränats i att skapa ett politiskt jag sedan mer
än 50 år. Folk ser islam som lösningen för att de
saknar alternativ. Religion är inget annat än ett medel för
att få politisk makt och detta är andra sidan av det.
Populistisk urvattning
Men den populistiska religiösa urvattningen av politiken har mycket
lite gemensamt med Jamaat-i-Islamis radikala politiska islam eller med
de nya och mer militanta organisationernas.
– Extremisterna har alltid haft inflytande som politiska påtryckningsgrupper,
men tills nyligen hade de aldrig vunnit en enda valkrets, berättar
Shaukat Ali..
I valet i oktober i fjol blev en allians av religiösa högerpartier,
MMA (Muttahida Mahaz-e-Amal), det tredje största partiet,
med nästan en femtedel av platserna i parlamentet och kontroll över
två provinser.
Främst fann MMA sina röster längs gränsen mot Afghanistan,
bland dem som var direkt påverkade av USA:s krig mot Afghanistan,
vilket stöddes av Musharraf-regimen.
– När deras familjemedlemmars blod började flyta över
gränsen förändrade det färgen på politiken i
de trakterna, säger Shaukat Ali.
– Inte heller de som röstade för MMA är extremister,
säger Abdullah Iqbal, även han journalist och
en av grundarna till fredsprojektet South Asia Free Media Association.
Han är övertygad om att MMA aldrig hade nått samma framgångar
om deras valparoll hade varit jihad i Kashmir i stället för
anti-amerikansk opposition. Han jämför med att Hitler aldrig
hade kunnat ta makten med folkmord som uttalad målsättning.
The New Yorkers korrespondent Mary Ann Weaver instämmer.
I sin bok Pakistan – i skuggan av Jihad och Afghani-stan skriver
hon att även om jihad-grupperna har en teokratisk stat som mål
så är själva tanken främmande för de afghanska
och pakistanska folken. De har snarare alltid trott på måttfullare
tolkningar av islam.
Med de två främsta oppositionsledarna, Nawaz Sharif
och Benazir Bhutto, förbjudna att delta i valet
och med en regim som stödde USA:s krig i Afghanistan för att
behålla internationell legitimitet, fanns det egentligen bara ett
rimligt val, resonerar Abdullah Iqbal.
– För många var MMA det enda alternativet.
Orättvisor från väst
Det koloniala arvet gör, menar Shaukat Ali, att de flesta pakistanier
betraktar landets moderna historia som orättvisor begångna
av väst. Viktigast är hur USA övergav Afghanistan och Pakistan
efter Sovjets uttåg från Afghanistan 1989. De lämnade
”tiotusentals vältränade och tungt beväpnade arabiska,
asiatiska och Afghanska kämpar tillgängliga för nya jihad”,
skriver Mary Ann Weaver.
Det finns ett arv av hat som är lätt för religiösa
grupper att frammana.
– Historier om engelsmännens illdåd berättas fortfarande.
På senare tid har väst varit hjälpsamt i att förse
de religiösa grupperna med nya, säger Shaukat Ali.
Han är synbart upprörd när han pratar och med sin ilska
sätter han ord på det som många pakistanier känner.
Medan kampanjerna fortsatte i Afghanistan, påbörjade USA
sitt krig mot Irak. Ohyggligheter blåstes upp stort i den urduspråkiga
pressen och ropen om att USA förde ett krig mot islam växte
sig starkare än någonsin.
– Folk som vanligtvis inte påverkas av extremisterna blir
stumma inför ”den civiliserade världens” beteende.
Tappar argumenten
Hälften av Pakistans vanliga, måttfullare muslimer har tystnat,
uppskattar Shaukat Ali. Ett första steg av radikalisering. Han menar
att till och med utbildade medelklasspakistanier tappar argumenten efter
västs grymheter.
– Det är de vanliga muslimerna som håller extremisterna
utanför makten. Om hälften skiftar, så går det inte
att få tillbaks dem. Då kommer extremisterna till maktens
kärna och de kommer inte att släppa taget.
Den israeliska författaren Amos Oz anser att nyckeln
för att lösa extremismen finns hos måttlfulla muslimer.
Om väst inte räknar med dem så riskerar vårt agerande
mot terrorism att få motsatt effekt.
USA förstår inte muslimska länder helt enkelt för
att de inte haft kontakt med dem förrän efter Andra världskriget,
dömer Edward Said, palestinsk intellektuell och
författare till Orientalism:
”Avsaknaden i USA av både kolonialt förflutet och långvarig
kulturell uppmärksamhet för islam gör den nuvarande besattheten
desto mer egendomlig, abstrakt och second-hand”.
I USA, fortsätter Said, är ”islam huvudsakligen en policyfråga
för utrikesdepartementet, ett hot eller en militär och säkerhetsmässig
utmaning som saknar motstycke i den mångfald av kulturer och nationer
som USA har relationer med”.
Oroligheterna fortsätter i både Afghanistan och Irak, med upptrappningar
i båda. Flyganfallen fortsätter från den amerikanska
Shahbaz Airbase utanför pakistanska Jacobabad. USA verkar se sig
om efter nya mål för förebyggande attacker och president
Musharraf är mer och mer hjälpsam i att jaga Al-Qaidamisstänkta.
Med diktatorn på slak lina mellan inhemsk och internationell politisk
överlevnad frodas extremisterna som det enda rimliga alternativet.
CARL GODANI, text och foto
Monsun 3/03 (Webb-bilaga
till SYDASIEN)
Sidan skapad 10 oktober 2003