Hans-Jørgen Wallin Weihe
Nikobarerna
– Koleran stoppade alla försök att kolonisera öarna i Indiska Oceanen
”De vackra vilda.” Romantiska figurer i Rosseaus anda. Plansch målad av dansk konstnär på Nikobarerna, ur David Rosens bok ”Erindringer fra mit Ophold paa de Nicobariske Øer” från 1839.
I
april 2003 gästade Rasheed Yusuf (foto till
höger) Lund. I lokaltidningen Sydsvenskan uppmärksammades
besöket stort och han kallades för Prinsen av Nikobarerna, och
han framstod som en österländsk sagoprins. Och visst är
det så att Rasheed Yusuf och hans familj har en viktig position
på den indiska ögruppen strax norr om Sumatra. Man leder ett
kooperativ som driver koprahandeln, öarnas ekonomiska ryggrad. Systemet
med kungliga familjer härstammar dock från kolonialtiden, då
ögruppen först var dansk och därefter brittisk koloni.
Rasheed Yusuf som till hälften har fastlandsindiskt och till hälften
nikobariskt ursprung kommer från Nancowry-arkipelagen i den mellersta
delen av Nikobarerna, där ögruppens bästa hamn finns.
Av den anledningen har det också historiskt varit den plats där
danskar och britter primärt etablerat sig, vilket resulterat i en
blandbefolkning mellan kolonister och lokalbefolkning. Ofta har några
av dessa kommit att fungera som ”hövdingar” eller kontaktpersoner
i relationen till kolonialmakterna och i dag till den indiska statsmakten.
Nikobarerna består av sju större och tolv mindre öar belägna
söder om Andamanerna och norr om indonesiska Sumatra. Det är
tropiska öar och kustlinjen är varierad med korallrev, sandstränder
och mangroveskog. Sett med dagens ögon är det ett underskönt
tropiskt paradis, men historiskt har öarna snarast uppfattats som
ett tropiskt grönt feberhelvete.
Nät av handelsrutter
Öarna har genom historien knutits samman i ett nät av handelsrutter
med ön Chowra i dess mitt. Den ön utgjorde förbindelselänken
mellan de nordliga öarna, däribland den mest befolkningsrika
ön Car Nicobar, med öarna söderut.
Befolkningen på Chowra hade därför en speciell ställning,
och man hade bland annat monopol på att tillverka de lerkrukor som
använts på alla öarna. Dessa lerkrukor hade en särskild
kultisk betydelse och brukades vid viktiga ceremonier
Detta handelssystem ser ut att ha funnits under lång tid och finns
beskriven i en lång rad äldre historiska källor. Enskilda
öar har haft specialiserade uppgifter inom handeln utifrån
lokala förutsättningar, såsom att virket till de allmänt
förekommande utriggade kanoterna kom från öarna i söder,
medan de nordligaste öarna inte hade lämpliga träslag till
det.
De nordliga öarna har å andra sidan alltid haft en stor handel
med kopra vilket lett till en större tillgång på importerade
produkter än hos de andra.
Transithandeln har också gammal tradition, för genom Nikobarerna
passerade handeln mellan det som i dag är Indonesien och Indien.
Vi känner också sedan länge till förekomsten av handel
med varor som varit eftertraktade i Kina, såsom sköldpaddsskal
och svalbon. Mycket av den handeln gick genom Malayahalvön. Kontakten
med Europa är av långt senare datum och har för Nikobarernas
del i stort sett uteslutande koncentrerat sig på koprahandel och
diverse misslyckade försök till kolonisationsförsök.
Dagens befolkning uppgår till cirka 50 000 människor. Flertalet
lever längs kusterna, men en liten grupp håller till i det
inre av Great Nicobar, den allra sydligaste av öarna i Nikobarerna.
Danska kolonisationsförsök
Det första danska kolonisationsförsöket inleddes av hernhutiska
missionärer år 1768, och danskarna gjorde därefter flera
försök att etablera bosättningar men alla misslyckades.
Nybyggarna insjuknade snabbt och dog i malaria.
1778 erövrade Österrike en av öarna. De båda konkurrerande
europeiska nationerna satt därefter förskansade på var
sin malariadrabbad nikobarisk ö, tills den siste överlevande
österrikaren slutligen evakuerades av danskarna och fördes till
Trankebar på indiska fastlandet, där Danmark behöll en
koloni i Indien allra längst.
Trots misslyckade försök att kolonisera öarna förblev
dock Nikobarerna, med avbrott för brittiska ockupationer 1802 och
1808, formellt sett en dansk koloni. Det förekom planer från
dansk sida att dra i gång en omfattande produktion av opium, starta
plantager med utnyttjande av importerade afrikanska slavar och att använda
öarna som förvisningsplats för danska brottslingar, men
ingenting av detta förverkligades.
Det mesta av de danska kolonisationsförsöken genomfördes
med hjälp av indiska soldater, för Danmark hade haft kolonier
i Indien ända sedan 1620. Dessa kolonier miste dock gradvis sin betydelse
i takt med att det Brittiska Ostindiska kompaniet ökade sitt inflytande.
Slutligen sålde Danmark sina kolonier till engelsmännen och
övergav dem 1848.
Storslagna planer
 |
| Karta över Fredrikshavn från Rosens bok. Fredrikshavn var ett av flera försök att etablera en bosättning på öarna Men inget av dem varade mer än några få år. Ingenting återstår i dag av husen. |
Det var framförallt två danska kolonisationsförsök
som gjordes strax innan man gav upp ansträngningarna. Det första
genomfördes av missionären David Rosen under
åren 1831–1848, då man hoppades kunna utveckla jordbruk
och handel. Men det misslyckades fullständigt – alla nybyggarna
dog eller insjuknade i malaria.
I ett allra sista försök att göra något av sin koloni
presenterades storslagna planer på att utveckla en större hamn
och bunkringsstation för de nya ångfartygen. Såväl
britternas straffkoloni i Australien som handelsstaden Singapore utgjorde
förebilder för danskarna. Rosen publicerade för övrigt
1839 i Danmark ett bokverk, ”Erindringer fra mit Ophold paa
de Nicobariske Øer” med exotiska planscher målade
på Nikobarerna. Några av dessa illustrerar denna artikel.
Sedan danskarna slutligen gett upp sina territoriella anspråk på
öarna kom dessa av de europeiska nationerna att betraktas som herrelösa.
Med den den tidens logik betydde det att första bästa kolonialmakt
som tog över fick äganderätt till ögruppen. Britterna
blev först ut och förklarade 1868 att Nikobarerna var deras.
Man hade redan kontroll över Malakka och Singapore, Burma, Indien
och Andamanena. Dessutom var det viktigt för britterna att förhindra
att andra nationer lyckades etablera sig invid det strategiskt belägna
Malakkasundet.
Brittisk straffkoloni
Det fanns flera konkurrenter. För holländarna låg Nikobarerna
strategiskt till som en förlängning av det nederländska
Sumatra, och även fransmän, tyskar och amerikaner kände
sig lockade. Österrike hade som tidigare nämnts gamla territoriella
krav på öarna, och en lång rad andra länder var
uppfyllda av tankar om att utmärka sig själva i världen
genom att skaffa kolonier. De gamla avdankade kolonialmakterna Portugal
och Spanien var inte heller främmande inför att komplettera
sina kolonialvälden med nya besittningar.
Lokalbefolkningen var det ingen som brydde sig om. Det var helt självklart
att någon skulle komma att lägga beslag på öarna,
och det blev alltså britterna. Vilket förmodligen var ganska
bra, för i valet mellan pest och kolera hade det sina fördelar
med en kolonialmakt som hade så mycket annat att administrera att
Nikobarerna i stort sett fick vara i fred.
Under det brittiska styret kom en av öarna i den centrala arkipelagen
att nyttjas som straffkoloni, dit indiska fångar fördes. Några
av dessa var vanliga kriminella medan andra var politiska motståndare.
Den sistnämnda gruppen representerade det vi i dag skulle kalla för
frihetskämpar.
Straffkolonin utgjorde en del av den mera välkända straffkolonin
i Port Blair på Andamanena, och den kom att avvecklas redan efter
kort tid då såväl fångar som fångvaktare
insjuknade och dog i malaria.
Strax efter att Japan 1942 erövrade Singapore och nuvarande Malaysia
tog japanerna också över Andamanerna och Nikobarerna, vilka
därmed blev de enda delar av det Brittiska Indien som hamnade under
japansk ockupation.
Denna varade tills Andra världskrigets slut 1945, och under denna
tid byggdes en flygplats på den nordligaste ön, Car Nicobar,
och längre söderut, på Nancowry, upprättades en mindre
flottbas. Lokalbefolkningen tvingades utföra tvångsarbete och
många dödades – en del för misstänkt samarbete
med britterna, andra för bristande samarbetsvilja och slutligen andra
till följd av hårt tvångsarbete.
Särställning i Indien
Andamanerna och Nikobarerna blev efter kriget åter en del av Brittiska
Indien, och 1947 kom de att ingå i det självständiga Indien,
för vilket de båda ögrupperna intog en särskild ställning
i det att många ledande politiker och frihetskämpar varit deporterade
dit, och vissa till och med dött under fångenskapen där.
Både under det brittiska och det nuvarande indiska styret intar
öarna en särställning. Indiska regeringen har lagt stor
vikt vid att skydda Nikobarerna mot påverkan utifrån. Det
råder därför strikta restriktioner kring vem som får
lov att resa dit, och i praktiken släpps bara indiska myndighetsföreträdare
och forskare in.
På den allra sydligaste ön, Great Nicobar, har det likväl
i ett avgränsat område upprättats en indisk jordbruksbosättning
med några få tusen invånare. Det är en koloni för
före detta anställda i det indiska försvaret, och utgör
därmed samtidigt en militär resurs, ett hemvärn som lätt
kan mobiliseras vid behov.
Nikobarernas läge vid inlopppet till Malakka-sundet ger ögruppen
en fortsatt viktig strategisk betydelse, eftersom det är är
en av världens viktigaste skeppsrutter. För Indien utgör
Nikobarerna dessutom en yttersta gräns mot Malaysia, Singapore och
Indonesien. Jämte Andamanerna ligger också Nikobarerna strategiskt
placerade söder om Burma, ett land som står i allians med Kina.
I dag är förhållandet mellan Indien och Kina fredligt,
men de båda länderna har tidigare varit i konflikt och det
råder oenighet om gränsdragningen på flera sträckor.
Hittills har Indien inte militariserat Nikobarerna, men man har ett klart
intresse av att markera sin närvaro på öarna och de kan
komma att spela en viktig roll i eventuella konflikter både med
Pakistan och Kina. Indiens ambition att vara en regional stormakt spelar
så klart också in.
Sårbar ekonomi
 |
| Käppfäktning, traditionellt inslag i den årliga benhusfesten Kinruaka på Nikobarerna. Foto: Simronjit Singh |
Nikobarerna representerar något så underligt som en ännu
ganska orörd ögrupp. Turister släpps inte in, och befolkningen
har kommit att bevara mycket av sin ursprungliga livsstil. Dagens nikobariska
befolkning lever till största delen av havet och av öarnas inhemska
produkter. Den viktigaste exportvaran är kopra.
Vad framtiden kommer att föra med sig till Nikobarerna är det
ingen som vet. Helt klart är att krävs mycket för att totalt
förändra ögruppens ekonomi, men den indiska jordbrukarkolonin
på Great Nicobar visar tydligt att dramatiska förändringar
dock kan ske. Den lokala ekonomin, liksom livsstilen, är sårbar,
och tillgång till modern medicin och förbättrade kommunikationer
gör att öarna inte är lika isolerade som förr. Malarian
som i alla tider skyddat öarna mot invasioner och kolonisatörer
ger i dag inte längre samma skydd.
HANS-JØRGEN WALLIN WEIHE
Översättning: Lars Eklund
Monsun 3/03 (Webb-bilaga
till SYDASIEN)
Sidan skapad 10 oktober 2003