Lars Eklund
Kabul revisited efter 28 år
Klädmarknad i centrala Kabul december 2003 . Foto: Lars Eklund
Tillbaka i Kabul efter 28 år. En märklig upplevelse att återvända
till en älskad stad under så annorlunda betingelser. 1970-talets
afghanska huvudstad var en öppen miljö som lockade resenärer
både från när och fjärran med sin avslappnat liberala
atmosfär, med restauranger som bjöd på dansföreställningar
och serverade afghanskt vin, och med biografer där de senaste indiska
Bollywoodfilmerna visades. En verklig mötesplats mellan öst
och väst, där USA och Sovjetunionen ännu fredligt tävlade
om att vinna inflytande i landet genom att skänka mest bistånd.
USA byggde den södra genomfartsleden mellan Kabul och Herat i västra
delen av landet, Sovjet bidrog till att bygga vägen norrut till Mazar-i-Sharif,
genom Salangpasset/tunneln. Amerikanarna bekostade anläggandet av
två nya fakulteter, för lantbruk och ingenjörvetenskap
vid Kabul Universitys nya campus 1964, ryssarna svarade med att bygga
Tekniska högskolan, Polytechnics, en bit därifrån. Och
det mest bestående av dessa konkurrerande projekt är förstås
den stadsdel med höghusbebyggelse som Sovjetunionen lät uppföra
i nordöstra delen av staden under 1970-talet, kallad Microroyan,
och som blev en populär plats att bo på för afghanska
statstjänstemän. Dessa hus, fula som stryk, klarade sig relativt
bra genom kriget, och när man nu ser husen på avstånd
skulle det lika gärna kunnat vara ett bostadsområde i Frankfurt
an der Oder, Minsk eller Novosibirsk.
Inte en enda turist kvar
I dag finns det inte en enda turist kvar i Kabul. Kabul Serena Hotel är stängt, liksom klassiska restaurangen Khyber vid Pashtunistan Square och det populära kyrkliknande lustslottscafeet Bagh-e-Bala beläget på en höjd i väster med utsikt över hela staden (alldeles nära Intercontinental Hotel). I stället har en hel armé av västerländska så kallade expatriates, konsulter och experter av allehanda slag, volontärer och så klart ISAF-styrkorna i form av soldater från hela världen invaderat Kabul. De färdas i sina Land Cruisers och sina pansarfordon snabbt mellan sina kontor, baser och välbevakade compounds där de bor. Ambassaderna, framför allt den amerikanska på vägen mot flygplatsen, liknar veritabla fort med vakttorn, sandsäcksbarriärer och taggtrådshinder.
Skärpt säkerhet råder också i Kabul, som annars
betraktats som jämförelsevis säkert, efter det brutala
mordet på en fransk biståndsarbetare i staden Ghazni, 120
kilometer härifrån, i mitten av november. Utlänningar
uppmanas nu av sina organisationer/ambassader att undvika att frekventera
de många restauranger som vuxit upp som svampar i de ”vita”
stadsdelarna Akbar Wazir Khan och Sherpur (just där för övrigt
britterna 1839 anlade sin cantonment under det första av de tre anglo-brittiska
krigen). Resturanger med västerländsk meny, öl/spritservering
och där gästerna förväntas betala i dollar och inte
i den inhemska valutan afghani.
Förstörelsen efter kriget, det CIA-finansierade mot de sovjetiska
ockupanterna och deras lydregim i Kabul, men framför allt de fruktansvärda
interna striderna mellan olika mujahedingrupper under åren 1992-95,
är fullständigt sanslös. Redan när man landar på
Kabuls internationella flygplats ser man sönderskjutna byggnader;
och mängder av flygplansvrak – civila Ariana Afghan Airlines-plan
såväl som sovjetiska stridshelikoptrar – kantar landningsbanan.
Palatsruinen symbol för meningslös förstörelse
Av stadsdelarna i sydväst, Karte Char och Karte Se, där fraktionsstriderna och de etniska motsättningarna var som hårdast, återstår inte många oskadade hus. Det liknar de bilder man sett av Dresden efter terrorbombningarna under Andra världskriget. Och fortsätter man ännu längre ut från staden mot sydväst kommer man till Darulaman, det mäktiga palats som kung Amanullah (regent under åren 1919-29) lät uppföra på en plats där han avsåg att anlägga en ny huvudstad. Någon sådan blev det dock aldrig, och i dag är palatset fullständigt urblåst. Det står som ett skelett mitt på en öde slätt som en symbol för den meningslösa förstörelse som inbördeskriget förde med sig. Alldeles intill ligger Kabuls en gång världsberömda museum, under kriget nästan helt och hållet plundrat och ödelagt. Här pågår dock, om än långsamt, arbetet med att reparera byggnaden och på sikt försöka rekonstruera samlingarna.
Ändå är Kabul på många sätt ännu
sig likt. Kvarteren i centrum med Afghanistan Bank-byggnaden, huvudpostkontoret,
husen längs med Kabulfloden och den vackra Shah do Shamshira-moskén
finns kvar och skapar normalitet och ger stadga åt stadsbilden.
Aktiviteten i de klassiska basarkvarteren kring Puli Khishti-moskén,
Char Chatta Bazar, är lika hög i dag som för 28 år
sedan. Pengaväxlarna, med sina gigantiska buntar med afghanis, strömmar
till när man som ensam utlänning rör sig till fots i dessa
välbekanta kvarter. I juvelerarbutikerna syns inte ett ansikte på
kunderna! Kvinnorna som köper guldsmycken är alla draperade
i den traditionella ljusblå burkha-dräkten som täcker
också hela ansiktet. Att talibanregimen fallit har inte påverkat
bruket av burkha, hur mycket man i Väst än hoppades att just
så skulle bli fallet.
Kabul är en stad som består av ett antal dalgångar omgivna
av sterilt torra men kanske just därför fascinerande berg och
kullar, på vars slutningar lerhusbebyggelse reser sig, och på
vars toppar ofta finns gamla fort. Den förste mogulkejsaren Babur
erövrade staden 1504 och bodde där i 20 år innan han flyttade
till mogulrikets nya huvudstad Agra. Kabul och de trädgårdar
han lät anlägga invid floden förblev dock det som stod
honom närmast i livet, och därför begravdes han också
där efter sin död 1530. Och lyckligtvis finns gravmonumentet
ännu kvar på Sher Darwaza-bergets västsluttning, och det
håller på att renoveras av Aga Khan Foundation, liksom trädgårdsanläggningen.
En given attraktion den dag det förhoppningsvis åter blir möjligt
att resa som turist till Afghanistan. I dag är det en bisarr känsla
att ströva omkring i det vidsträckta området alldeles
ensam en fredag i november 2003.
Svenska Afghanistankommittén nu i Kabul
På många håll i Kabul byggs det, bland husruiner syns
enstaka nyuppförda hus, och offentliga institutioner återskapas
genom stöd från länder och organisationer runt om i världen.
Sverige som land märks inte mycket av, men däremot Svenska Afghanistankommittén
som har gjort en enorm insats sedan lång tid tillbaka genom att
driva skolor och sjukvårdskliniker runt om i landet (oavsett det
varit talibaner eller andra som styrt). I dag har man 9 000 anställda
och är därmed en av de viktigaste organiationerna som verkar
i landet, och våren 2003 flyttade man sympatiskt nog huvudkontoret
till Kabul från Peshawar i Pakistan, där man en gång
inledde sin verksamhet med att hjälpa flyktingar undan inbördeskriget
på 1980-talet.
Kommittén som har ett oerhört gott renommé i Afghanistan
håller nu till i byggnader invid den så kallade Chicken Street,
gatan där hippiehotellen låg på 70-talet och som då
var den stora turistgatan med butiker som sålde mattor, smycken
och kläder. Och fakum är att Chicken Street av i dag är
sig fullständigt lik, skillnaden är bara att turisterna ersatts
med biståndsarbetare och ISAF-trupper som betalar bra för sig
i dollar!
Kabul University är en viktig institution som börjar få
nytt liv efter 20 förlorade år. Universitetet grundlades 1931
på initiativ av kung Nadir Shah, och spelade en stor roll
av utvecklingen av det moderna Afghanistan som växte fram under 1960-
och 70-talen. Det flyttade till sitt nuvarande natursköna område
i västra delen av staden 1964. Den kommunistiska Saur-revolutionen
1978 och den påföljande sovjetiska militära inmarschen
vid jultid 1979 medförde en drastisk förändring. Många
duktiga professorer flydde landet, och de som blev kvar kom att under
de närmaste decennierna fullständigt isoleras från omvärlden.
Den intellektuella nivån sjönk, och så även standarden
på den utbildning som drevs.
Talibanregimen förstörde så till sist det lilla som fanns
kvar genom att förvägra flickor att studera och undervisa på
universitetet. Studentantalet var nere på 4 000 som lägst.
I dag är situationen en helt annan, om än oerhört besvärlig.
Efter störtandet av talibanernas skräckregim för två
år sedan har studentantalet vuxit till 36 000, och universitet i
hela världen engagerar sig i ansträngningarna att återupprätta
fungerande fakulteter och institutioner. Utanför nästan varje
byggnad på campus återfinns skyltar med en afghansk flagga
och en för det land som är involverat i satsningen just där.
Tyskland som haft särskilt vänskapliga relationer med Afghanistan
ända sedan 1800-talet är inte oväntat det land som nu bidrar
mest av alla till återuppbyggnaden av Kabuls universitet. Bland
annat har man, genom Konrad Adenauer-stiftelsen, bekostat upprättandet
av ett nytt tvärvetenskapligt centrum för forskning i politik,
där man satsar på att långsiktigt träna upp inhemska
universitetslärare i forskningsmetodik så att dessa i sin tur
kan svara för forskningen kring viktiga framtidsfrågor. Det
ska ske genom att skicka studenter till Tyskland på masters- och
doktorsutbildningar, men också genom kurser på plats i Kabul.
Nästan all forskning om Afghanistan i dag bedrivs av forskare på
utländska universitet, eller av inhyrda likaså utländska
dyra expert-konsulter som jobbar åt de många NGO:erna.
Forskningssamarbete önskvärt
Det råder dock fortfarande en skriande brist på böcker
och kompetenta lärare, men det pågår en lång rad
satsningar även på dessa områden. Textböcker importeras
från Iran och kan användas utan vidare, eftersom undervisningen
på universiteten i Afghanistan sker på dari, som är en
dialekt av persiska med gemensamt skriftspråk. Universitetsprofessorer
som levt i exil i USA, Europa, Pakistan och Iran återvänder,
trots de låga löner som erbjuds, i begränsad omfattning.
Det var just för att studera läget inom forskning och högre
utbildning som jag och Staffan Lindberg reste till Afghanistan. Vi hade
egentligen inga stora förhoppningar på att SASNET, Nätverket
för svensk Sydasienforskning, som vi arbetar med skulle kunna bidra
till något särskilt beträffande forskningssamarbete med
de ovissa politiska förhållanden som råder i landet.
Men det visade sig att vi hade fel. För även om det är
självklart att i dagens läge grundutbildning och träning
av lärare måste prioriteras till förmån för
forskning är det på sikt viktigt att Sverige och svenska universitet
följer det tyska exemplet att gå in långsiktigt och stödja
utvecklingen av afghanska forskare.