Sanjeeva Witharana

Smärtsamma minnen och hopp om fred i Sri Lanka

Sanjeeva Witharana växte upp när inbördeskriget i Sri Lanka rasade som värst. Hans föräldrar var singalesiska buddhister från södra delen av landet, där majoriteten av befolkningen är singaleser.
I juli 1983 inträffade den värsta incidenten dittills i relationen mellan singaleser och tamiler. Från den dagen förvandlades ett psykologiskt krig till ett smärtsamt och ödeläggande inbördeskrig som kom att vara i nästan 20 år. Här minns han krigsåren och reflekterar över relationen mellan folkslagen.

Den ödesdigra dagen i juli 1983 gick jag ännu i skolan, i en skola i en stad på landsbygden, ungefär 40 kilometer från huvudstaden Colombo. Det var som vanligt en strålande vacker solskensdag. Jag var elva år gammal och gick i sjätte klass. Jag minns att en lärare kom in i klassrummet och sade att skolan skulle stängas, med omedelbar verkan. Och, tillade hon, vi skulle bege oss hem så fort som möjligt. Vi kände oss lyckliga över detta, och ödslade ingen tid på att tänka efter utan sprang till busshållplatsen.
Någonstans på vägen dit hörde vi dock någon säga att tamiler attackerats i Colombo, och att deras affärer bränts ner. Några hade till och med mördats. Bussarna var fulla med folk, som pratade och pratade och pratade. Deras ansikten var sorgsna. Det ingav mig en obehaglig känsla av osäkerhet. Vem kommer att skydda mig tills jag kommer hem?

Min mor stod och tittade efter mig. Hon drog en djup suck av lättnad när hon såg att jag dök upp på vägen. Radion, som på den tiden var helt regeringskontrollerad, sände upprepat nyheter om våldsamma sammanstötningar runtom i landet. Regeringen uppmanade folk att stanna hemma eftersom undantagstillstånd införts. De närmaste dagarna blev jag därför hemma. Skräcken lamslog hela landet. Ingen reste några längre sträckor. Vi samtalade med grannarna. Några få privilegierade människor hade telefon men flertalet hade det inte.

Vi hörde berättas om vad som hände i vårt eget närområde. Ständigt talades om att tamilska affärer bränts ner och att tamiler flytt för sina liv. Själva hade vi dock inga tamilska grannar, och i min by fanns det inte heller några tamilska affärer. Byns enda tamil var en ung man som arbetade som gatsopare för byrådet. Jag hade aldrig haft något med honom att göra. Mina kunskaper om tamiler var mycket begränsade. Jag kunde inte ett enda ord på tamil. Icke desto mindre hade jag sett läroböcker på tamil i skolans bokskåp, men de användes inte längre eftersom det tamilska språket hade tagits bort från läroplanen i singalesiska skolor.

Anti-tamilska kravaller

De anti-tamilska kravallerna rasade under några dagar men ebbade sedan ut. Vanliga singaleser talade med vanliga tamiler. Inte att förglömma fanns det tillfällen då tamilska grannar gömdes av singalesiska grannar för att skyddas mot förföljelse. Slutresultatet blev dock att många tamiler flydde från sina hem, övergav sin egendom och flyttade till för mig okända platser. Tamilerna i Colombo erbjöds beskydd och tillfälliga bostäder av regeringen. Några flydde helt landet.
Senare försökte regeringen beteckna juliupploppen som ett singalesiskt uppror och en hämndaktion gentemot ett överfall och mord på 13 marinofficerare som tigergerillan gjort sig skyldigt till. Tidigt stod det dock klart att kravallerna initierats och anförts av krafter närstående regeringen. Jag hörde själv talas om att civilklädda polisbefäl lett de singalesiska våldsmännen. Hur det än förhåller sig med den saken, så var det hela vanhedrande för den singalesiska nationen, och den tamilska nationen fick lida för det. Efter juli 1983 fläckades generationers goda relationer mellan singaleser och tamiler med blod. Tamilernas förtroende för sina singalesiska landsmän tycktes ha försvunnit för gott.

Vid den tiden visste jag, ett elvaårigt barn, inte mycket om någonting. Mina kunskaper om det tamilska folket utgjorde inget undantag. Vi trodde på vad vi fick lära oss. Vi följde vad man sade åt oss att följa. För mig var tamiler en annan sorts folk. De hade en gång kämpat mot en av de största singalesiska kungarna i vår historia. De försökte också en gång döda vår store kung och ta över landet. Vår store kung besegrade och dödade deras kung (se fotnot), och jag ände mig lycklig över detta.
Sedan fick jag också höra att sentida tamilska ledare, under 1950-talet, krävt lika rättigheter för tamilerna. Det tyckte vi inte var bra eftersom ”singaleserna utgjorde landets majoritet”. Men tamilerna var också kända som ett ambitiöst folk. De odlade frukt, grönsaker och nötter i det torra nordliga Sri Lanka. Deras första och främsta strävan gällde utbildning. De läste nätterna igenom, med benen i en spann vatten för att inte bli sömniga. ”Titta på hur de gör när de studerar och lär av det”, rådde mig mina föräldrar.

När jag var elva år gammal hade den singalesiska nationalkänslan redan börjat äta sig in i mina tankar. Det fanns få fakta, inte mycket till bevis, men omgivningen gav det rätta underlaget. En litet elvaårigt barn tar fasta på allt runt omkring honom. Jag vet att det inte var min skuld. Men i dag frågar jag mig hur man kan hata någon annan utan att ens känna honom.

Så bröt inbördeskriget ut på allvar. Dag efter dag lyssnade vi till rapporter om hur den tamilska gerillan mördade singalesiska bönder i bosättningar i närheten. Gerillan gömde sig i landets norra del. Regeringen, som vid den tiden hade kontroll över Jaffnahalvön, sade sig försöka skydda invånarna och få tag på mördarna. Var och varannan dag rapporterades det om att någon dödats. De döda och sårade hörde antingen till gerillan eller regeringsstyrkorna eller var civila. När nyhetsrapporterna svämmade över av dödande, steg ett rop ur människors hjärtan. Vad var det som höll på att hända med det här landet?

Alla började känna skräck

Huvudstaden Colombo var än så länge i stort sett oberörd. Inga terroristattacker hade ägt rum i Colombo. Skolor, kontor och så vidare fungerade normalt. Fysiskt sett var kriget begränsat till norr. Men de föräldrar som skickade sina barn till de väpnade styrkorna levde i fruktan. Deras barn kunde när som helst bli dödade. Det var mestadels folk från byarna. Många pojkar tog värvning i armén för att kunna försörja sig. På så vis kändes krigets verkningar först av ute i byarna.
Så plötsligt en dag, mitt i rusningstid, exploderade en stor bomb vid en busshållplats i centrala Colombo. Hundratals civila, bland dem många barn, blev offer. Kriget hade kommit till Colombo. Hela samhället började känna av skräcken och man förstod att allas liv var i fara. Folk tvingades ge akt på varenda steg de tog, varje ögonblick de tillbringade på offentliga platser och varje obevakat paket på bussar och pendeltåg. Av samma anledning minskade vi resandet till staden. Det fanns en akut känsla av fara, och dessutom var våra föräldrar oroliga ända tills vi kom hem igen.

Kriget eskalerade steg för steg. Trots splittring inom de egna leden befäste de tamilska rebellerna sina ställningar i sitt ursprungliga territorium i norr. Mot slutet av 1980-talet gick jag i gymnasiet vid en ansedd skola i Colombo, men förstod mycket litet av vad som verkligen skedde. Den viktigaste informationskällan utgjordes av medier som censurerats av regeringen. Folk kände att kriget var stort och att man höll på att tappa kontrollen. När medierna inte bekräftade den allmänna uppfattningen, började folk i stället sätta tilltro till rykten. Det blev en vana att den statliga televisionen varje dag rapporterade dagens dödssiffra. Samtidigt blev det en vana för tittarna att säga ”de ljuger, det måste vara fler”. Detta var ett exempel på hur folk började misstro ledarskapet som hävdade att det förde krig för samma folks skull.

Förstörelse och dödande

Antalet döda och sårade och mängden förstörd egendom ökade med tiden och landet drogs in i ett konventionellt krig. Likaså ökade anklagelserna mot regeringens vänner för att tjäna massor av pengar på kriget. Anklagelser och motanklagelser fyllde nyhetssidorna, men inget av detta kom allmänheten till godo. Det blev bara till notiser i tidningar. Regeringen lovade att ställa brottslingarna till svars, en utredning genomfördes och sedan blev det inte mer med den saken. Nästan ingen blev fälld. Jag visste inte vad som egentligen pågick vid krigsfronten, men jag hade goda skäl att tro att ett gäng politiker från södra delen av landet tjänade blodspengar på kriget.
I fråga om hur konflikten skulle kunna lösas var den allmänna opinionen splittrad. Några ville ha en militär slutlösning medan andra trodde på en politisk uppgörelse. Politikerna spelade på denna polarisering. De skrek i falsett, om och om igen, på olika platser och olika estrader, hemma såväl som utomlands, att de skulle utkämpa kriget och vinna det. När jag i dag vet hur väl beväpnad den tamilska gerillan var, känner jag att dessa politiker inte visste vad de talade om. De lurade massorna tills dess att krigets knut drogs hårt åt runt strupen på landet.

Det var i början av 1990-talet som jag för första gången fick tillfälle att träffa tamilska kamrater. Det var i början av min tid på universitetet. Tamilska studenter från de krigshärjade provinserna i norr och öster började vid universitetet efter att ha suttit i samma inträdesexamina som jag. Jag minns väl hur spännande det var att träffa dem. Somliga talade lite singalesiska men många gjorde det inte alls. Alla talade däremot bra engelska. Därför var det inte svårt att meddela sig med dem. Jag fick snabbt kontakt med dem och vi blev goda vänner. Jag bjöds in till deras religiösa högtider som firades vid universitetet. Jag kunde inte märka någon skillnad på mina singalesiska vänner och mina nya tamilska vänner. Jag vet inte vad de tänkte. Men jag vill inte gärna misstro dem på det sätt som folkgrupperna kommit att misstro varandra under flera decennier, och därmed förstöra de fina stunder vi upplevde tillsammans.

Kriget blev bara värre och värre. Men såvitt jag kunde se var tamilska studenter lika respekterade och erkända vid mitt universitet som sina singalesiska kamrater. De stötte inte på några hinder och svårigheter på grund av sin etniska tillhörighet. Kanske kände de innerst inne en aning rädsla. Det kan jag förstå. Samma rädsla skulle en singales känt, om han hade besökt en stad med tamilsk majoritet i öster. I norr och öster levde singaleser i fruktan.

Onda minnen spökade

En dag inträffade en allvarlig incident i norr (som jag inte kan erinra mig närmare). Tamilerna trodde att de skulle kunna bli utsatta för hämnd. Min tamilske vän Anton Arulraj kom till mig och frågade ”Witharana, är vi i fara?”. Jag sade ”nej, varför skulle ni? Ni har varit säkra här.” Jag var mycket lycklig över att kunna konstatera att varken Anton eller någon annan blev angripna ens i ord. Jag förstod också, trots att det inte hade varit några etniska kravaller i singalesdominerade områden sedan juli 1983, att onda minnen fortfarande spökade i deras huvuden.

Den ena regeringen efter den andra hävdade att kriget i landet utgjordes av en etnisk konflikt. Någon sådan fanns dock inte mellan Anton och mig. Vi åt och studerade och pratade tillsammans. Jag kunde inte och kan fortfarande inte förklara vad de styrande kallade ”den etniska konflikten”. Jag såg ett krig och jag såg också folkgrupper som levde i fred. Vad var det som gick fel?
20 år har gått och många böcker har skrivits. Kriget skapade hjältar och kriget skapade fega stackare. Kriget skapade härskare och kriget tillintetgjorde härskare. Kriget vann val och kriget omintetgjorde valresultat. Efter två decennier av blodsutgjutelse och förstörelse – vem har vunnit?
Det har ännu inte förunnats mig att besöka de norra och östra delarna av mitt vackra land. Jag har inte fått se om det är landskap färgade i grönt eller brunt. Jag har inte fått se vad man odlar där och hur man lever. Jag har inte fått någon chans att resa dit. Det har varit krig så länge jag levt. Jag har varit hänvisad till att förlita mig på hur författare, militärer och politiker beskrivit området.

Jag håller med om att tigergerillan brutalt mördat och skövlat. Men alla andra människor som lever och verkar i dessa områden? Är det meningen att jag ska uppfatta dem blott som en del av en dödlig gerillastyrka som är ute efter att splittra vårt land? Är det meningen att jag ska misstänka varenda tamil för att vara konspiratör, väpnad gerillasoldat eller till och med självmordsbombare med mål att förinta den singalesiskt dominerade nationen? Om inte, hur är det meningen att jag ska uppfatta dem?
Det är sant att den singalesiska befolkningen gradvis började flytta ut från tamildominerade områden redan innan 1983, Denna utflyttning påskyndades sedan efter 1983, i takt med krigets utvidgning. I dag finns det praktiskt taget inga singaleser alls kvar i de områden som domineras av tamiler. Men jag kan också tänka mig in i hur situationen är för ett tamilskt barn fött efter 1983 och som har bott i krigsområdena under de två senaste årtiondena. Han har inte sett en enda singales bortsett från regeringssoldater. Av gerillan har han möjligen fått lära sig att singaleser är liktydigt med väpnade män i uniform som bara är ute efter mörda honom. Inte heller han har fått läsa historien om det Sri Lanka som existerade för inte så länge sedan, där singaleser och tamiler levde i harmoni med varandra.

Han har aldrig haft tillgång till singalesiska tidningar eller umgåtts med någon singales. Inte ett ord singalesiska, eller ens en enda bokstav i alfabetet, kan han. Är det konstigt att i en sådan miljö hatet växer sig starkt mot dessa abstrakta singaleser, som framställts såsom varande djävlar för honom? Och kanske få honom att ansluta sig till gerillan för att slåss mot dem?
Han har aldrig fått uppleva livets ljus, sitt moderland Sri Lankas rikedomar eller möta generositet från de andra etniska folkgrupperna. Genom att folkgrupperna skiljts åt har tamiler och singaleser kommit att glida isär. Bland de yngre generationerna finns i dag ingen som helst korrekt uppfattning om hur de andra är. Det saknas kunskaper om den motsatta gruppens språk, traditioner, kultur och historia. Berättelsen om folkens långvariga samexistens i Sri Lanka har på suddats bort ur historieböckerna på båda sidor.
Folk med likartade traditioner
Tamilerna som bor i söder kan visserligen oftast singalesiska, men upprorets kärna ligger i norr. Följaktligen måste lösningarna sökas där. Tamiler och singaleser har mycket likartade traditioner. Båda folken har en lång historia, knuten till uråldriga filosofier i form av hinduism och buddhism med deras betoning av sträng disciplin. De kämpade tillsammans, skuldra vid skuldra, för att 1948 vinna frihet från det brittiska imperiet. Om så är fallet, vad fick dem att slåss mot varandra?

Vi måste på nytt ta ansvar för hur vårt land ska utvecklas. Hur detta sker är ödesfrågan. Det är en jätteuppgift att i människors sinnen återskapa förtroendet mellan folkgrupperna. Ett förtroende som systematiskt sprängdes i stycken med varje bomb som exploderade under krigsåren, för varje institution som angreps och varje civilperson som mördades.

SANJEEVA WITHARANA

Översättning: Anders Sjöbohm

Artikelförfattaren Sanjeeva Witharana är född och uppvuxen i södra Sri Lanka. Han har precis doktorerat i energiteknik vid KTH i Stockholm. Nu undervisar han på ett universitet i södra Sri Lanka.