SYDASIEN nummer 1/1999

Ajit Roy

Kärleken till kricketen förenar brödrafolken

Calcutta 18 februari 1999
En lång rad dramatiska händelser har ägt rum i Indien de senaste veckorna, några möjligtvis farsartade men andra rent olycksbådande. Den mest slående episoden av dem alla är otvivelaktigt händelsernas gång kring landskampsserien i kricket mellan Indien och Pakistan. Det är sannerligen symptomatiskt för ländernas ansträngda relationer att trots att båda är galna i kricket har de två grannländerna inte kunnat arrangera en testmatchserie på mer än ett decennium.
När nyheten om matcherna tillkännagavs utfärdade omgående ledaren för SS (Shiv Sena) Bal Thackeray - av sig själv förklarad vara konvertit till Adolf Hitler - som tidigare framgångsrikt förhindrat det pakistanska kricketlaget liksom en av Pakistans främsta musiker från att uppträda i Mumbai ett påbud att det pakistanska laget under inga omständigheter skulle tillåtas spela i Indien. De kriminella gäng som står till hans förfogande gjorde verklighet av hans befallning och grävde upp kricketplanen i Delhi, varefter man vandaliserade indiska kricketförbundets högkvarter i Mumbai. Man slog inte bara sönder all inredning, man förstörde också den eftertraktade Världscups-trofén som tidigare erövrats av Indien.

Men den här gången tog ligisterna inte med värden i beräkningen - Indiens alla kricket-fans. Det blev ett våldsamt rabalder över hela landet (om än reaktionen i det terroriserade Mumbai blev mera dämpad). Som en följd därav flög inrikesminister L K Advani till Mumbai för att försöka övertyga koalitionspartnern Thackeray att dra tillbaka sitt dekret. Vilket han också gjorde - men bara för ett år framåt. Landkamperna ägde sedan faktiskt rum, fast Mumbai ströks från programmet och matchen i Delhi fick skjutas fram en vecka.
Det som sedan följde blev en dramatisk vändning. Det pakistanska laget mottog överallt varma hyllningar, och de kämpande lagen uppvisade ett sällan skådat gemyt på plan. Presidenten, premiärministern och inrikesministern arrangerade partyn och mottagningar för spelarna. (Indiens ledande dagstidning publicerade en bild som visar hur den pakistanske lagkaptenen stoppar in en tårtbit i munnen på - av alla personer! - Advani). Mest påtagligt framgick den förändrade attityden när den indiske kastaren Anil Kumble skapade krickethistoria genom att lyckas slå ut alla tio pakistanska slagmän under en och samma inneomgång i Delhi-matchen, vilket endast lär ha hänt en gång tidigare i en landskamp under kricketsportens 140-åriga historia. I det läget förenade sig de pakistanska spelarna, inklusive deras lagkapten och i praktiken lagledare, i hyllningarna till Kumbles insats. En ledande Calcutta-tidning lovordade mycket träffande denna utveckling i ett ledarstick som förtjänar att citeras:
”I Chennai gavs pakistanarna en stående ovation av den samlade publiken när de gick segrande fram. Ett svidande slag i ansiktet på Bal Thackeray, vars rabiata yttranden som här gjordes narr av och reducerades till betydelselöshet. Anblicken av de båda lagkaptenerna som höll upp segerbucklan mellan sig (därför att landskampen slutade oavgjort) var en välkommen triumf för civilisation, kamratskap och sunt omdöme över grymhet, hat och galenskap.

Med en så impulsiv befolkning som Indiens vore det förhastat att dra slutsatsen att samma vänskapliga anda kommer att bestå ända tills det pakistanska lagets besök är till ända. Men två varaktiga bieffekter av det som skett inger emellertid optimism. En viss uppmuntran som ovanstående händelser gav upphov till när det gäller att stå emot Bal Thackerays terrorregim. Samtidigt som kricketmatchen i Delhi spelades höll en känd marathi-poet ett invigningstal till den prestigeladadde marathi-litteraturkongressen som för 62:a året hölls i Dadar i Mumbai, i hjärtat av Shiv Senas imperium. I talet utmanandes och förlöjligades Thackeray.
Dessutom fördes goodwillen kraftfullt över från kricketarenorna till den politiska och diplomatiska arenan, vilket återspeglades i överenskommelsen om att inleda en busslinje över gränsen mellan Delhi och Lahore och planerna på att att låta de två ländernas premiärministrar sammanträffa och överlägga i samband med busslinjens invigningstur.
Andra kompletterande faktorer spelade förmodligen också en roll bakom kulisserna. För det första så är det möjligt att man på ömse sidor till följd av den paritet som länderna i stort har uppnått i fråga om kärnvapen och missil teknologi kommit att inse begränsningarna för en hökaktig inställning.

En del av de mest aggressiva grupperna inom Sangh Parivar (RSS-familjen) kan också ha valt att utse ett nytt och säkrare mål för sina avledande och söndrande trakasserier i de förhållandevis försvarslösare och betydligt mindre kristna kolonierna, särskilt bestående av stamfolk och daliter - istället för de relativt sett militanta och folkrikare muslimska befolkningselementen, i all synnerhet som dessa har ett betydande känslomässigt stöd i grannländerna Pakistan och Bangladesh. Serien av övergrepp som Hindutva-gäng begått mot kristna i vissa delar av Indien - det vidrigaste var dödsbränningen av en hängiven australiensisk missionär och hans två unga söner i Orissa - kan knappast kallas för spontana attacker överhuvudtaget. De bär spår av planering och inspiration från en central ledning. Det alibi som de omgående gavs av Advani och som sedan rättfärdigades av Vajpayee avslojar ett samband.
Förevändningen att de kristna missionärernas konverteringar skulle ha provocerat fram en reaktion har visat sig vara grundlös. Tjänstemän i berörda distrikt har avfärdat anklagelsen. I verkligheten har den kristna andelen av befolkningen sjunkit från 2,5 till 2,4 procent mellan 1981 och 1991 års folkräkningar. Dessutom slog männen bakom det självständiga Indiens konstitution, efter livlig debatt i den konstituerande folkförsamlingen, fast rätten att få konvertera.

Självfallet har inte Hindutva-gängen monopol på våld mot daliter och stamfolk. Mera kroniskt och samtidigt akut är det våld som riktas mot dessa grupper i centrala Bihar, där i åtta incidenter under tiden juni 1995 till februari 1999 inte mindre än 139 daliter mist livet. Men det här har i huvudsak varit en produkt av ett hänsynslöst klasskrig mellan jordlösa och jordägare. Till följd av två sådana händelser inom loppet av en månad lyckades Vajpayee-regeringen uppnå sitt länge eftertraktade taktiska mål att avskeda Rabri Devis delstatsregering och införa presidentstyre i Bihar.
Även om Laloo Prasad Yadav och hans hustru gjort sitt jäkla bästa för att utmana den demokratiska opinionen i landet så kan det ändå bli så att Vajpayee-regeringen misslyckas med att få beslutet ratificerat i parlamentet. Till och med några av koalitionspartierna kan finna det svårt att ställa upp bakom beslutet. Det här framhäver det totala dödläge som låser samtliga stridande krafter på det nationella planet. BJP-koalitionen har blottställt sin skamlösa avsaknad av moral i sin desperata kamp för att överleva i regeringsställning, alldeles bortsett från dess totala misslyckande att styra på grund av motsägelsefulla och principlösa kravlistor från de många småpartier som ingår i koalitionen. Och till det ska läggas grundläggande fördärvligheter som att man släppte loss kärnvapenkonkurrensen med Pakistan och att man hållit de religiösa och sekteristiska konflikterna brinnande.

Demokratiska och sekularistiska krafter höll långsamt på med en omorientering i riktning mot kongresspartiet, som man såg upp till och hoppades spela en avgörande roll i att rädda landet ur det nuvarande kaoset. Man var till och med beredda att bortse från stigman efter Bofors-affären och välkomna Sonia Gandhi att spela en ledande framtida roll.
Men till deras bestörtning har Sonia själv valt att inta en mjuk Hindutva-roll. Hon har upptäckt att grunden för Indiens sekularism vilar i hinduismens sanna anda, och samtidigt far hon runt och besöker det ena hindutemplet efter det andra. Men kärnan inom den demokratiska opinionen ger istället prov på sin styrka genom att fördöma och tygla BJP-regimens farliga böjelser när den ägnar sig åt att introducera hinduiska riter och chauvinistiska förändringar av undervisningssystemet, eller ägnar sig åt övergrepp mot icke-hinduiska befolkningsgrupper eller strävar åt andra lömska mål i sitt övergripande politiska spel. I motståndet mot detta vilar hoppet inför framtiden!