SYDASIEN nummer 1/1999
Jan Johansson
Amartya Sen går i fotspåren på Rabindranath Tagore
Undervisningen pågår än i dag enligt den pedagogik som Rabindranath Tagore införde på friluftsuniversitetet i Santiniketan, som grundlades för prispengarna från litteraturpriset 1913. Amartya Sens rötter finns i Santiniketan.
FOTO: LARS EKLUND
Amartya Sen (1998 års mottagare av
ekonomipriset till Alfred Nobels minne) är som bekant inte
den första bengal som uppmärksammats i Nobelprissammanhang.
Redan för 85 år sedan tilldelades Rabindranath Tagore
litteraturpriset. Med tanke på Bengalens storlek och pristagarnas
olikartade verksamhetsområden kan det tyckas osannolikt att de skulle
ha särskilt mycket gemensamt.
Det faktum att Tagore fick litteraturpriset 1913 torde emellertid haft
en högst avgörande inverkan på Sens utveckling som tänkare
och människa. Man skulle faktiskt kunna säga att ekonomen Sen
bedrivit sin internationella forskning i den nationalistiska poeten Tagores
anda. Men för att detta ska bli meningsfullt krävs en viss uppluckring
av de sedvanliga gränserna mellan vetenskap och poesi, internationalism
och nationalism samt mellan upplysning och romantik.
I den mån Tagore överhuvudtaget uppmärksammats i väst
har han i regel betraktats som ”traditionellt indisk”, med romantiska
och andliga förtecken. Denna bild bortser helt från upplynings-aspekterna
av Tagores tänkande. Tagores universalistiska förnuftsreligion
var till exempel starkt påverkad av den så kallade Brahmo
Samaj-rörelsen, som grundades i Calcutta 1828. Rabindranath Tagores
far, Devendranath Tagore, var en av rörelsens ledande företrädare.
Brahmo Samaj - som bland annat arbetade för en rad sociala reformer
och starkt vände sig mot såväl kastväsendet som olika
former av bilddyrkan - har av Nirad C Chaudhuri träffsäkert
karaktäriserats som ”hinduisk protestantism”.
Intresse för pedagogik
Precis som hos romantikern och upplysningsmannen Rousseau förenas
hos Tagore ”den ensamme vandrarens drömmerier” med ett
starkt intresse för pedagogik och utbildningsfrågor. Merparten
av de ökade inkomster som följde med Nobelpriset spenderade
till exempel Tagore på Santiniketan, den berömda skola han
byggde upp på behörigt avstånd från storstaden
Calcutta.
Detta skulle få avgörande betydelse för Amartya Sen, vars
morfar - känd sanskritexpert - var en av Tagores nära vänner
och medarbetare på Santiniketan. Som redan påpekats i SYDASIEN
4/98 är Amartya Sen ”döpt” av Rabindranath Tagore
och uppvuxen på Santiniketan. Av större intresse är emellertid
det sätt på vilket Sen fortsatt att verka i Tagores anda.
Individens valfrihet
Socialliberalen Sen lägger stor vikt vid individens valfrihet. Det
faktiska värdet av denna valfrihet är dock helt beroende av
individens förmåga att välja, d v s av det Sen kallar
capability. Staten kan, inte minst genom att erbjuda bra utbildningsmöjligheter,
bidra till att höja den enskilde individens capability-nivå
på ett sätt som vidgar individens handlingsutrymme. Detta,
att befrämja individens möjlighet att förverkliga sin universella
potential, var också ett av Santiniketans främsta mål.
Amartya Sen skrev själv en mycket initierad artikel om Tagore med
anledning av 50-års jubiléet av Indiens självständighet
(”Tagore and his India” , New York Review of Books , 26 juni
1997. Hela artikeln finns tillgänglig på http://www.nybooks.com).
Enligt Sen, som här stödjer sig på Isaiah Berlin,
grundas Tagores nationalism i hög grad på tanken att såväl
individer som kollektiv har ett starkt behov av att bli socialt erkända.
Tagore blev något av en personifikation av ”det bengaliska”
och han motsatte sig bestämt de brittiska kolonialmyndigheternas
försök att dela området i en västlig och en östlig
del, som skulle domineras av hinduer respektive muslimer. 1947, sex år
efter Tagores död, kom emellertid gränsen mellan det självständiga
Indien och Östpakistan att gå just genom Bengalen. I Indien
valdes en av Tagores sånger till nationalhymn och sedan 1971, då
Bangladesh frigjorde sig från Pakistan, har även invånarna
i den andra delen av Bengalen en nationalsång skriven av Tagore.
På så sätt kom Tagore att bli något av nationalhelgon
på båda sidor om den gräns han själv motsatte sig.
Fjärran från ”hindunationalism”
Tagores nationalism grundas inte på ett inskränkt ”vi-dom”
tänkande och har ingenting att göra med den så kallade
”hindu-nationalism” som nu plågar Indien. Rabindranath
Tagore hade snarare en utpräglad känsla för hur olika kulturer
under historiens gång flutit samman likt de väldiga floderna
i det bengaliska deltalandskapet. Han betraktade sin egen familj som en
produkt av sammanflödet mellan västerländsk, hinduisk och
islamisk kultur.
Det nationella har alltså sin särart, men är ändå
alltid del av en större enhet. Denna tanke kommer till uttryck i
ett välkänt Tagore-stycke som omvandlats till svensk språkdräkt
av Folke Isaksson:
”Jag har rest runt hela världen för att se floder och berg,
och jag har gjort av med en hel del pengar. Jag har gjort allt möjligt,
jag har sett allting, men jag glömde att utanför mitt hus betrakta
en daggdroppe på ett litet grässtrå, en daggdroppe som
i sin buktiga yta återspeglar hela det universum som omger oss”.
I Isaiah Berlins efterföljd talar Sen om Tagores nationalism som
en gyllene medelväg mellan gränslös kosmopolitism och ett
överdrivet romantiskt fasthållande vid det förflutna.
Mahatma Gandhi brukar inte sällan förknippas med den
senare vägen. Tagores medelväg innebar också att han var
mycket kritisk mot västerländsk imperialism, utan att han för
den sakens skull förkastade hela den västerländska civilisationen.
I den mån demokratin är en produkt av västerländsk
civilisation återkommer ett liknade selektivt bejakande av det västerländska
hos Amartya Sen.
Demokratin avgörande
En av Sens centrala tankar är nämligen att en fungerande demokrati
är av helt avgörande betydelse för att undvika svältkatastrofer.
Enligt Sen finns det knappast något historiskt exempel på
att svält brutit ut i ett land med fullständig yttrandefrihet
och en aktiv opposition. I demokratiska system tycks hjälpen med
andra ord nå fram i tid.
I förlängningen innebär detta att politisk universalism
och kulturell mångfald noga bör hållas isär så
till vida att det ena aldrig helt får underordnas det andra. Om
inte denna känsliga balans upprätthålls hotar å
ena sidan kulturell universalism och å andra sidan ”asiatisk
demokrati” eller någon annan typ av relativiserad demokrati.
Det finns alltså starka band - en valfrändskap, anda eller
kultur - som förenar individerna Rabindranath Tagore och Amartya
Sen. Men än viktigare är de band som förenar familjerna
Tagore och Sen med många andra bengaliska familjer eller patrilinjära
släktskapsgrupper. I detta sammanhang bör filmaren Satyajit
Ray, den bengaliska kulturpersonlighet som vid sidan om Tagore förmodligen
är mest känd i väst, och hans familj nämnas. Satyajit
Rays far - poeten, författaren och målaren Sukumar Ray
- stod Rabindranath Tagore mycket nära. Båda familjerna tillhörde
Brahmo Samaj. Satyajit Ray, med ett förflutet på Santiniketan,
har också filmatiserat ett flertal av Tagores berättelser.
Det finns på bengali ett speciellt begrepp, gharana, som syftar
på den musikaliska förmåga eller disposition som inom
vissa familjer tycks förfinas från generation till generation.
Begreppet används ofta i en vidare mening som inkluderar konstnärlig
och intellektuell förmåga. Mer substantiellt uttryckt handlar
det om en slags patrilinjärt överförbar genialitet. Bland
medelklasskonsumenterna av bengalisk kultur tycks det finnas ett starkt
begär att tillägna sig en del av denna ”mystiska”
kraft, som kultureliten utstrålar.
Sedan Satyajit Rays bortgång, 1992, har den bengaliska medelklassen
saknat en naturlig hjälte. Många vill nu överföra
hjälteglorian till Amartya Sen. Enligt indisk press har åtminstone
andelen bengaliska småpojkar som döps till Amartya ökat
dramatiskt på senare tid.
Jan Johansson