Anjuma Hasan

Äkta, äktare, äktast

– ska indiska poeter dikta om det privata eller det allmänna?

Anjuma Hasan

För en tid sedan publicerade en välkänd journalist vid namn CP Surendran sin debutdiktsamling, betitlad Posthumous Poetry (Postum Poesi). Det första som slår en, när man läser Surendrans dikter, är hans obesvärade funderingar kring vardagliga händelser samt hans iögonenfallande känslomässiga klimat. Hans kortfattade inledning till boken beskriver rakt på sak hans åsikter och desillusionering, vilka även kommer till uttryck i hans diktning.
Boken sticker därmed ut ur mängden, eftersom många av de senaste årens diktsamlingar som skrivits på engelska här i Indien, har behandlat poeternas erfarenhet i ett större sammanhang av (vad jag i brist på en bättre definition skulle vilja kalla) politiska angelägenheter.
Så medan Surendran skildrar sina unika erfarenheter, uppfattar sig många andra poeter, till exempel Sudeep Sen, Rukmini Bhaya Nair och Meena Alexander (som samtliga publicerat nya diktsamlingar på 1990-talet), som språkrör för den mångkulturella postkoloniala erfarenheten. Händelser i deras egna liv sätts i samband med en heterogen kultur och dess problem. Dessa problem är oftast kopplade till omtvistade frågor som språk, kön, ras, etnisk tillhörighet, och så vidare.

Poesin incestuös och självupptagen
Surendran erhöll sina femton minuter av berömmelse genom att i tidningsintervjuerna hävda att poesi i Indien blivit en incestuös och självupptagen syssla, och att poeter bara skriver för varandra.
Han menade att han själv stod ovanför denna förmenta diktning, enligt inledningen till Posthumous Poems där han analyserar de invecklade banden mellan språk och erfarenhet. ”Det som gör varje erfarenhet förlösande”, skriver han, ”är just språket för upplevelsen. Poesi är sällsynt användbart för detta ändamål eftersom allt som inte är fullständigt ärligt, oavsett hur vackert det vara månde, står ut som ornamentering på en diktrad... Endast det som är skoningslöst äkta segrar.”
Eftersom hans egna dikter talade direkt till och om hans egna erfarenheter, och därigenom fyllde dem med en större betydelse, ansåg Surendran att dikterna korresponderade med en särskild oomtvistlig sanning om poesi, en sanning som de flesta poeter tycktes undvika.

Dikter reaktion på förstörelsen i Ayodhya
Man kan analysera Surendrans ståndpunkt mot en bakgrund av samtida indisk poesi, utan att direkt kommentera hans dikter eller försöka avgöra om den medvetna ärlighetssträvan resulterat i motsvarande grad autentiska dikter. (Faktum är att hans bok mottogs med blandad kritik; de flesta recensenter ansåg dock att den var mycket lovande för att vara en debutbok.) Det intressanta är, i och med Surendrans tydligt distanserade hållning till poetkollektivet, hans oavsiktliga kommentar till samtidens uppfattning om erfarenhet och autenticitet.
Ungefär samtidigt med Surendrans debut, publicerade en mer känd poet vid namn Rukmini Bhaya Nair sin andra bok - Ayodhya Cantos. Större delen av diktsamlingen är en reaktion på demoleringen av Babarmoskén i Ayodhya 1992. Nair återger den tragiskaförstörelsen som en historia med tre mytologiska gestalter - Hanuman, Sita och Vishnu - i modern tappning.

Samspel mellan mytologiska gestalter
Emedan det här med att stöpa om mytologiska figurer kan ha många olika bibetydelser, finns i botten av en sådan iscensättning tron på att förfarandet kan avslöja en poetisk sanning. I Ayodhya Cantos förlorar sig den sanningen i en röra av sinnebilder, symboler, anspelningar och invecklade beteckningar.
Hanuman är generös, förlåtande, nästan kärleksfullt mänsklig, men även en ”mytisk varelse, hur kan han förstå historiska kval?” Sita representerar oskuld och sårbarhet, hon är vare sig hindu eller muslim, möjligen bådadera. Vishnu, den kosmiske skämtaren, ser till att Ramas födelse sammanfaller med rivningen av moskén. (Rama är ju en av Vishnus inkarnationer.)
Men vad berättar samspelet mellan dessa tre gestalter om Ayodhya? Vad avslöjar det för oss, i det där sanningsladdade ögonblick som man förväntar sig av bra poesi, om demoleringen av en moské som till exempel politiska debatter inte gör? Nairs dikter återger Ayodhya-händelserna i ordalag som inte vill medge att det möjligen kan finnas enklare känslolägen. När hon intellektualiserar händelserna, och känslorna kring dem, kommer vi inte ett dugg närmare Ayodhya än vi exempelvis kommer genom TV:ns bildskärm.

Hur överbrygga distansen?
Vad är det för grundläggande uppfattning om erfarenhet, som ger upphov till sådan här poesi? Hur uttrycker en urban människa, som saknar personlig koppling till moskén, sin reaktion på någonting som Ayodhya efter att ha ”bevittnat” förstörelsen genom dagstidningarna och televisionen?
I diskussioner, journalistik, politisk retorik, förmodar jag att det finns olika sätt att överbrygga den här distansen. I diktning, å andra sidan, förväntar man sig en djupare reflektion över sådana anmärkningsvärda omständigheter. Men få av de poeter som skriver om samtida skeenden - och som de betraktar på håll (rumsligt, samhälleligt, känslomässigt) - erkänner till fullo att deras erfarenheter uppstår ur det enkla faktum att de faktiskt inte upplevt dem.

Begåvad poet i yngre generationen
En poet som är medveten om denna distans, som erkänner ironin i den dubbla smärtan i att vara ett andrahandsvittne, är Sujata Bhatt. Bhatt är en av de mest begåvade poeterna i den yngre generation som skriver på engelska.
Följande rader ur hennes dikt Frauenjournal, som handlar om TV-journalistik, behandlar uttryckligen vad jag diskuterat ovan: ”Varför tror jag mig behöva se på det här? / Är det här att vara voyeur? / Eller är det så här man börjar / att vittna?” Hon fortsätter med att fråga sig: ”Hur kan man vittna / med ord, hur kan man bota / någonting alls med ord?”
Man föreställer sig att ordens futilitet (till skillnad från deras befriande egenskaper som Surendran skrev om) accentueras här på grund av att man bara ”tittar på”. I Surendrans fall botar språket eftersom det eliminerar det närmast betydelselösa i individuell problematik, genom att förse den med viss allmängiltighet. Enligt Bhatt kan språket i sig själv vara så gement och individuellt, först när man försöker att förstå vad som huvudsakligen är en annan människas erfarenhet.

Måste lysa igenom
Å andra sidan, talar poeten Meena Alexander i en av sina dikter om ”dödslägren i slutet av vårt århundrade”, ”en muslimsk kvinna ihjälskjuten i Sarajevo”, ”turkar ihjälbrända i Tysk-land”, ”en man i Somalien fjättrad vid sitt svältande barn”, ”hundratals ihjälslagna i Ayodhya”, bilder som återspeglar ett genuint obehag, men inte den empati som stammar ur förstahandsupplevelser.
Därmed är det inte sagt, att enbart självupplevda händelser kan resultera i effektiv poesi. Man närmar sig ju vanligtvis poesi utan defensiv inställning och utan förutfattade meningar om vilken mängd erfarenhet som krävs för att en dikt ska bli verksam. Ändå är det ofta så att den dikt som talar med den klaraste, mest övertygande rösten, är den vars författare erkänner att poetiska känslor inte kan bestå av att återupprepa, utan av att ge oss en ny version av världsläget. Och för att klara av detta måste poeten låta betydelsen av större händelser lysa genom i sin poesi.

Anjuma Hasan, Bangalore

Översättning: Zac O’Yeah

Tillbaka till SYDASIEN/Monsun nr 2/00