Mikael Persson

Mörka traditioner styr livet för
människorna i Landet bortom

Mitt i allt vitt ligger något svart. Api Himal svävar ofta fritt ovanför molnen. Världens högsta bergskedja gömmer på många hemligheter. Det här är en av dem. Från Tibet och det heliga berget Kailashs skugga strålar floder ut mot Gangesslätten, värmen och havet i söder.

Vägen dit är lång. Som en fästning, kompakt och oresonlig, reser sig Himalaya, öppnar falluckor, släpper ut vatten och bildar dalgångar. Api Himal ligger här, inklämt i en västlig landsända mellan Indien och Kina. Snön lyser vit mot körsbärsträd. Barfota fötter skyndar mot marknader och tempel som ännu inte fastnat på några kartor. Det här är ett gränsland. Gudar, himmel och fast mark ligger på ungefär samma avstånd. Jag färdas i veckor genom en av Asiens vita fläckar. Målet är dess kärna. Apis fot.

Resan från Kathmandu är en färd i tid, tillvaro och föreställningar. Het, bullrigt plåt skakar; ettans växel för oss uppför berg. Längs vindlande serpentinvägar snurrar sig bussen redlös. 40 timmar senare når vi provinshuvudstaden Baitadi, sedan Gokule och Darchuladistriktet. Trakten är den mest eftersatta i ett av världens fattigaste länder. Två tredjedelar av människorna lever under den officiella fattigdomsnivån. Ortodox hinduism dominerar.

Tempelprostitution och djuroffer

Sederna går ur ett västerländskt perspektiv mot det bisarra. Tempelprostitution förekommer liksom blodiga djuroffer och riter som går från ljus tillbaka mot mörker. Kastväsende och ofattbara orättvisor är en del av en vardagen. Mindre än tio procent av traktens kvinnor kan läsa. Nästan hälften av alla flickor i åldern 10-14 år arbetar. Traktens förutsättningar är utstakade av en oresonlig, men bedövande vacker natur. Omvärlden tycks ha svårt att forcera dess hinder.
Bortsett från Mahakali och Chamlia, två floder som pumpar turkost smältvatten genom raviner och klyftor, sluter sig bergen kring trappstegsterrasser och tysta byar. 1966 drabbades området av en svår jordbävning. Räddningsteamet tvingades till en mödosam omväg på 1200 kilometer. I dag når vägen dess ytterkanter. Kärnan ligger däremot kvar i ett väglöst land utan jeans och Coca Cola. Kathmandu känns mer avlägset än två dygn i buss.
I Gokule börjar jag vandra norr ut. Ingen kan beskylla platsen för att vara vacker. Ett rostigt stålskellett spänner över Chamliafloden. Svetslågor och en doft av het metall möter alla som inte har vett att hålla sig borta härifrån.

Bortglömd basar i bortglömd landsända

Vägen slutar tvärt. Intrycket av en sista utpost är bestående. Fattigt, skitigt och med den distinkta doft av bajs som tvunget kommer från en flodstrand som används som kollektiv toalett. Det här är en bortglömd basar i en bortglömd landsända. Ändå är något på gång. Under natten väcks jag regelbundet av en tung gong-gong. Mitt tält står öster om floden, mittemellan tempellunden och vad som påstås vara en muslimsk begravningsplats.

Varje timma frigörs mullrande klanger. En fetlagd herre går upp för kullen och låter tiden ljuda. Dag som natt. Tid är pengar. Och Gokule en stor arbetsplats. Darchuladistriktets inre skall få en ny väg. Längre uppströms ligger ett dammbygge finansierat av den Asiatiska Utvecklingsbanken. Glaciärernas tårar är tänkt att förvandlas till elektricitet. Om något av välståndet kommer att stanna i Gokule är däremot en öppen fråga.
På andra sidan stålskelettet ligger basaren och en tät klunga av låga cementhus som andas bitterhet. Affärerna säljer tyger och panprag, tuggtobak uppblandad med betelnötter. Mest iögonfallande är ändå vad som saknas. Coca Cola, läsk, öl, sprit; överhuvudtaget något som buteljerats i kommersiellt syfte. Avsaknaden säger en del om traktens isolerade läge, men kanske ännu mer om dess ekonomiska bärkraft.
Bak det flygfält, där det påstås ha landat ett flygplan för två år sedan, börjar kängorna äta mark mot Api. Redan tidigt på morgonen har solen förvandlat Chamliadalen till en wok-panna. Dess kanter är täckta av spridd grönska; kandelaberträd, pipal och låga palmer med ormbunksliknande falsettblad.
Nedanför branterna tänjer sig en minutiöst tuktad dalbotten. Sockerrör, majs, vete och ris bildar enklaver i en grön mosaik som bara avbryts av enstaka hus och vägbygget mot kraftverksdammen. Varenda kvadratmeter är uppodlad eller inordnad efter något slags syfte. Det gäller även dess människor.

Kastväsendet lever vidare

Kastväsendets strukturer bevarar och fördelar, utan att för den skull ha några ambitioner på att vara rättvisa. Gryttillverkarnas Giri Bagar följs av högkastliga thakuris i Bindi Khole och chetribyn Mahdev Bagar. Lagstiftningen är klar. Verkligheten en annan. I Nepal är det förbjudet att särbehandla någon på grund av kasttillhörighet.
Men att lagstifta bort kittet i en dominerande kultur kräver starkare saker än trycksvärta. Lagstiftningen har 40 år på nacken. Den gör den styrande eliten, braminerna, till de stora förlorarna. Ingen lämnar ifrån sig guldbyxorna frivilligt. I det efterblivna nordväst är så gott som alla mer eller mindre fattiga. Även de högsta kasten. Ortodoxin punkterar till och med kapitalistiskt förnuft. Mjölk säljs inte av rädsla över att kastlösas händer och strupar skall besudla den.

Bortanför smedernas by stannar jag vid ett ensamt chetrihem. Barnen leker ansikte mot ansikte, men utan beröring. En av flickorna får en handfull karameller. Med stor försiktighet släpper hon bitarna i sina lekkamraters händer. Flickan är chetrier. Hennes lekkamrater är oberörbara, daliter. Luftbubblan håller, men ekar tomt. Under dasain, årets viktigaste högtid, klev några kastlösa över tröskeln till ett av baitadidistriktets viktigaste tempel. De kom för att be och gav intoleransen fritt spelrum. Högkastliga grupper intog gatorna med slagord, spadar och knivar. De oberörbara trakasserades. Polis deltog i misshandeln. Dalitledare utsattes för dödshot. Folk tvingades fly från sina hem. När eliten slöt sig samman, blev resultatet som väntat. Polismannen som deltog i misshandeln undgick åtal. Daliter straffades kollektivt. Lön och ersättning, pengar som tjänats under dagsverken hos braminer och chetrier, betalades aldrig ut.

Maoister och trollkarlar

Längre uppströms vrider bergen åt greppet. Chamlia släpps fram genom en smal midja. Där ligger Bhitule. Solen kapslar in dess téhus i en suddig hinna. Väggar av lera och bambu bildar min kartas sista hållpunkt. På en träbänk sitter en jhankri, en mustaschprydd trollkarl, och fingrar på sina stora örhängen. Tvärs över floden vilar en löst sammanhållen klunga av män och kvinnor. Trollkarlen ber mig att titta åt ett annat håll. De är maoister, körda på flykt av polisen. Guldet i hans örhängen glittrar; kristallkulan sitter innanför en fint veckad panna. Inte ens han vet vad som kommer att ske. Några dagar senare slår gerillan till mot Gokule och polisstationen vid det nerlagda flygfältet. Fyra poliser skjuts ihjäl. Längre öster ut attackerar gerillan en militärförläggning.
I detta, det molnfria november 2001 punkterar våldet Nepal. Förhandlingarna mellan regeringsparti och rebelledare har just havererat. Maktmissbruk och en bottenlös korruption har fört Nepals nyvunna demokrati ut i ett politiskt gungfly. Regeringspartiet lovade att landet skulle bli ett nytt Singapore före millenniumskiftet. Det enda som ökat är korruptionen och eländigheten bland de fattiga.

Trollkarlens dom är hård. Demokrati står för något negativt; för svek och lögner. Den nya vokabulären hörs från folk i Kathmandu, från bergens risbönder. Demokratin var en länge åtrådd kärlek. Nu är den på väg mot bitter skilsmässa. 1990 segrade demokratirörelsen efter en tid av våldsamma demonstrationer och gatuslag. Men det var i Kathmandu. Steget framåt, blev två steg bakåt. Ingen litar på någon. Våldet är bara en naturlig utveckling.

Sjätte året av väpnad konflikt

Konflikten mellan gerilla och stat är inne på sitt sjätte år. Bland maoisternas högtravande retorik och museala slagord finns en kärna av krav. Avskaffa kungahuset och inför en folkrepublik. Strama upp förbindelserna med Indien; rensa Nepal från indiskt inflytande. Kasta ut de internationella hjälporganisationerna. Slopa kastsystemet. Stoppa korruptionen. Slagord och enkla lösningar samlar sympatisörer hos ett folk som med en naturlags regelbundenhet svikits av alla tänkbara system. Gerillan skjuter, dödar, tömmer banker på skuldpapper och visar resultat. Maoisternas ideologiska kärna är liten och dogmatisk hård som plåt. Fotfolket är som gruppen på andra sidan floden, enkla bönder, förlorare i ett system som på pappret var till för att ge dem rättigheter och skydd.

Någon vecka tidigare mötte jag Sarala i ett rökigt hem där en mängd småflickor hälsade med knuten näve. Sarala hette egentligen något annat. Liten, obetydlig var inte bara en beskrivning av henne som person, utan också ett täcknamn. Flickaktigt blyg fnittrade hon så fort hon av misstag råkade fästa blicken på mitt ansikte. Saralas uppgift var att hålla utkik.
Truppförflyttningar förekom. Spioner och beväpnad polis rörde sig i området. Hon sov aldrig två nätter på samma ställe; hon var försiktig. Döden kunde komma när som helst. Hon hade fått vapenträning. Slutstriden var nära. Sarala var redo, men för vad? Mao, Marx och kommunistiska dogmer var lika okända kvarter som Kathmandus gator; en stad hon förmodligen aldrig sett.

Brahminer dominerar både staten och maoiströrelsen

Sarala ville ge kvinnor samma rättigheter som män, daliter samma rättigheter som brahminer. När nu våldet slagit till som en trumvirvel kan jag inte låta bli att fundera på vad som hänt med henne. Tusentals människor har dött, fängslats eller bara försvunnet i undantagstillståndets Nepal. Staten står för övergrepp, liksom maoisterna. Staten står för korruption, liksom maoisterna. Staten leds av brahminer, liksom maoisterna. Sarala betyder liten, obetydlig.
Morgonen i Makari Grad är den sista morgonen jag vaknar i värme. En man med rödbrun hy och mongoliska drag, sitter intill bygatan och spinner ull på sin sarka. Bortanför honom drar topografin iväg. Två plankor leder över en bäck. Sedan börjar stigningen och en natur som tänjer medvetandets gränser. En karavan av skruvhornsgetter har ringat in mig.

Höglandets potatis har bytts mot ris. Herdarna manar på, visslar, stannar upp. Mässingsbjällror slår mot packväskor av sprucket läder. Längs en meterbred hylla trycker jag mot bergväggen och ser följet försvinna mot norr. Från klyftans djup pressar Chamlia mörka skuggor. Tvärs över ravinen lyfter solen grönskande ax och terrasser mot himlen. Mitt i denna roulett av skuggor och ljus bor människor. Inget som byggts för hand har imponerat så mycket på mig som Himalayas terrassodlingar.

Korruptionen dränerar hjälpinsatserna

Företagets omfång går bortom fattning. En dubbel kinesisk mur som grönskar. Nepals folk har byggt en dubbel kinesisk mur som grönskar. Ändå har något gått snett. Idag är landet en vingklippt krympling, oförmögen att klara sig på egen hand. Korruptionen dränerar hjälpinsatserna. Filantropi har blivit en affärsidé. Rymliga fickor fylls av pengar som skulle gå till vägar, skolor och social utjämning.

I folkets ordbok betyder bistånd pengar. Enkla pengar. En genväg till rikedom. Världssamvetet fördelar årligen 250 miljoner dollar. 30 000 lokala hjälporganisationer, NGO´s (non-govermental organizations), väntar på att bli mättade. De materialiserar världssamfundets handlingsprogram och idéer i fält. Åtminstone är det tänkt så. Alla medel är tillåtna.
Bland nordvästra Nepals berg och kullar blir jag lurad. Grundlurad. Mannen, vi kan kalla honom Bhista, står på god fot med den politiska gräddan; både på regional nivå och i Kathmandu. Projektet går ut på att stärka kvinnors ställning, få bort ortodoxa sedvänjor och ge skydd åt flickor från utsatta grupper. Formspråket ligger i linje med vad som krävs för att lyckas. Under tre års tid fick projektet ekonomiskt stöd från en av de internationella biståndsorganisationerna med säte i Kathmandu. Bhista visste hur kvarnstenen skulle dras. Vad som skulle skrivas i ansökningshandlingarna. Vilka berättelser som var lämpliga för journalisterna. Hur man marknadsförde projektet.

Lögnerna höll. Pengarna kom. En bråkdel hamnade hos flickorna. Bhista byggde ett nytt hus i Kathmandu, köpte motorcykel och skaffade sig ett modernt liv. I Landet Bortom förföll flickhemmet. Sukri, en handikappad flicka dog nyligen av dysenteri. Bhista sitter säkert. Han är en del av makten. Han är konstapel inom hemliga polisen.

Flickor mindre värda än pojkar

I eftermiddagsvärme når jag Ghusa. Byn ligger på en östsluttning där hustaken dricker sol och vita lerväggar spjärnar emot snöklädda toppar. Det är tid för mangsir, en tid av bröllop. Dovt mullrande trummor följer min väg mot dess kärna. Bak ett stenblock skymtar Dhana Sing Dami 20 år och hans fru som är 16, kanske 17.
Äktenskapet har just vunnit laga kraft. Ceremonin är på väg från fest till uppslupet rakshirus. Krus med hembränt rinner ut på en skrattande bakgård. Mässingscymbaler skramlar. Kittelformade getskinnstrummor spottar ut hetsiga rytmer. Festen får kvinnor att virvla runt i lysande färger. Dansen fångar byn. På husens skiffertak sitter åskådare, tätt hopkrupna som en kajflock. Svetten rinner över rödbruna flickpannor. Männen spelar, dricker risbrännvin och vacklar runt med outgrundliga leenden. De bjuder oss att stanna för ris, dal, thakari och pekar bort mot ett grillat gethuvud.

Mitt i det uppslupna kaoset trillar tingens ordning ändå på plats. Enligt nepalesisk lag existerar kvinnan bara i förhållande till sin far eller sin man. På egen hand är hon något suspekt, snudd på farligt. Kultur och religion devalverar henne till något osynligt. Flickor är inte lika mycket värda som pojkar. Så är det bara. Pojkar för familjens arv vidare. Föräldrarnas likbål tänds av sönerna. Handlingen har oerhört stor rituell betydelse. Avsaknaden av en son betyder ständiga återfödslar. Sonen är en gåva, någonting som sprider glädje. Flickor däremot betyder problem. Bara problem. Dagen då dottern gifter sig, lämnar hon familjen för gott. Juridiskt tillhör hon makens familj. Rätten att ärva sin egen far är för alltid förbrukad. Det är fest i Ghusa.

Med avskogningen försvinner djurlivet

Från den grå kyla som sluter sig kring Pathu, vandrar jag vidare mot en morgon som snart sväljer alla molnslöjor. Sahib Bagar är en liten glänta där Chamlias flodravin plötsligt blir frikostig och öppnar en glugg mot Apimassivet. Ek, asp och kastanj bildar en trotsig grönska. I min almanacka står november, i naturens något helt annat. Försommargrönskan följer oss förbi långnäbbstrastens och klykstjärtens bäck. Den börjar med nässlor och valnöt och följs av ett trassligt nät av bambustänger som skjuter kors och tvärs genom grönskan likt slarvigt upphängda el-kablar. Vatten droppar mellan tunna stjälkar. Fnittertrastar hoppar över torrt löv.

Den sista byn är passerad. Skogen bildar parantes i en ekologisk katastrof som ringar in Nepal i allt snävare cirklar. De unika miljöerna krymper, de som alltid skyddats av hinduismens och buddismens respekt för skapelsen.
För inte länge sedan var Himalaya täckt av skogar. På 1950-talet flög en geograf över sydvästra Nepal och såg ett lövtak utan slut. Idag återstår bara 29 procent av landets skogar. Kanske bestämdes dess öde 1957 då all skog nationaliserades. Folk påstås ha tappat känslan för en skog i statlig ägo. I dag ökar befolkningen snabbare än i något annat land i Sydasien. Skogen används till bränsle och djurfoder. Med skogen försvinner djurlivet. 130 fågelarter är hotade. Snart också landets människor.

Mytiska kusundakvinnor i bergen

Monsunregnen sveps bort hela byar. Varje år korkar syndaflodens rasmassor igen vattendrag och får slättlandet att svämma över.
Från Simar, där tältet bär frost efter en kylig natt, börjar jag vandra genom en skog som låter och ser ut som poesi.. Bashpatra, Betula utilis. Flagor av björk. Bortom ett valv av clematis och tunn salix sluter sig skogen en sista gång. Det är en skog från en fjärran tid. Lavar hänger som trassligt skägg. Från frostiga pinjetoppar kastar sig hundratals snöduvor ut mot solen och skapar gråvita moln på en smärtsamt klarblå himmel.

Det är omöjligt att inte tänka på sagor. Nepalesiska vänner berättar om kusunda, folket mitt emellan. De bor bland sydvästra Nepals avlägsna berg och dalar. De sägs vara enstöringar som äter rått kött. Kvinnorna är vackrare än några andra kvinnor. Vid fullmåne ger de sig iväg mot bebodda trakter. Nattvandrande män blir lätta byten. Kusundakvinnorna söver med en röst som trollbinder. Paradiset väntar i skogen. De som följer med återvänder aldrig. Vid tidig ålder får bergens pojkar lära sig hur man genomskådar dem.

”Titta på fötterna. De pekar bakåt, precis som på ett troll.” Berättelsens besvärjelser kommer ändå aldrig nära verkligheten. Nordvästra Nepals ortodoxi bakbinder traktens kvinnor. Chhaupadi goth är ett litet stenskjul. Det påminner om en mänsklig hundkoja. Kvinnors kroppsvätskor är något ont. Under tider av menstruation anses kvinnor oberörbara. I fullt dagsljus blir de en provokation mot gudarna. Sjukdomar, missväxt och olyckor anses drabba de som trotsar påbuden.

Chhaupadi goth är ett skydd. Där placeras kvinnorna efter födslar och i samband med menstruation i ett osynligt mörker. Fukt och vatten droppar in, ibland tillsammans med ormar. Kosten är minimal. Grönsaker är tabu. Dieten består ofta av vatten och salt. Där sitter kvinnorna i ett fuktig mörker, tillsammans med sitt nyfödda barn, och väntar på ett ljus som bestäms av männen.

Kyliga vindar och is i vattenflaskan

Api Base Camp. Västra Nepals högsta punkt. Det är is i vattenflaskan. Plastpåsen utanför tältet har frusit sönder. En vass och kylig vind sveper ner från Tibet och leker med myrens frostkristaller. Sedan kommer solen, ett hett och stickande ljus som får mullrande laviner att rasa ner för bergssidorna.
Livet blir märkligt på en plats där man vaknar till vinter och somnar till höst. Livet blir märkligt i ett land som går från mörker till ljus och tillbaka till mörker igen. Traditionen med tempelprostitution är olaglig och på reträtt. Ändå existerar den parallellt med elektrifiering och halvhjärtade direktiv om social utjämning.
Trakten är återhållet puritanskt och fördömande. Dess människor är djupt troende. En man kan aldrig korsa tröskeln till en gift kvinnas hus, såvida inte maken redan befinner sig där. Kommersiell prostitution förekommer inte. Fallen av HIV påstås komma från gästarbetare som återvänt från Indien.
Traditionen med tempelflickor startade på 1600-talet. Trakten ingick i ett litet kungarike som hette Doti. Det styrdes av en despot som förbjöd sitt folk att gå till templet. Straffet från gudarna blev svält, missväxt och sjukdomar. Ett folkligt uppror hotade. Kungen fruktade för sitt liv och bad om hjälp. Prästerskapet gav ett ultimatum: offra din förstfödda dotter till gudarna. Bufflar och getter slaktades, men flickan fick leva. Hon ingick ett rituellt äktenskap. Som gemål till gudarna tvingades hon bo i templet. Där städade hon, hämtade vatten och förberedde religiösa ceremonier.

Tempelflickor utnyttjades sexuellt

Kommande regenter förde traditionen vidare. Saknade kungen egen dotter, kunde han köpa en flicka från någon fattig familj. Deukin skulle vara av chetrikast. Hon skulle vara kanava, oskuld och inte haft sin första menstruation. Hon levde i templet och uppfattades som snudd på gudinna. Att röra henne var otänkbart.

Under 1800-talet hände något. Nya influenser spred sig till Baitadi. En rik jordägarklass växte fram. Traktens besuttna förväntade sig makt och fördelar genom att följa kungens exempel. Flickor från fattiga familjer köptes och offrades. Allt fler deukis fanns i omlopp. De mognade, blev vackra och framstod som en lockelse i ett puritanskt och sexuellt frustrerat samhälle. Makt, position och pengar skapade nya regler. Förbannelsen skrämde inte längre. Traktens män började utnyttja flickorna sexuellt. Alla utom de oberörbara kunde ta dem för en natt eller hålla som sexslavar under årtionden. Rika män utsåg deukis till älskarinnor, även ifall de redan var gifta. När tempelflickorna tappade attraktionskraft, kastade han ut både henne och de gemensamma barnen.
Samhället accepterade i tysthet. Deukin saknar rättigheter. Hennes barn saknar arvsrätt. När jordägaren och gudarna fått sitt, lämnas hon vind för våg. På mindre än ett århundrade förvandlades hon från madonna till hora.

Skammen går i arv från mor till dotter

Deukisystemet är sakta på väg att tyna bort. Strax före slutet av år 2001 skymtar jag Dropati vid ett av traktens tempel. Hon är 28 år. I sin barndom offrades hon till gudarna. Det är en smäcker kvinna, klädd helt i vitt och med en vippa av metalliskt skimrande påfågelsfjädrar i sina händer. Tillsammans med en ung medsyster är hon på väg till helgedomen med ett vattenkrus. Traktens viktigaste högtid är i annalkande.

I en av grannbyarna kliver jag igenom en grön trädörr och hamnar framför ansiktet till en gammal kvinna. Devi offrades till gudarna och överlevde på sin kropp. Innan hon lämnat tonåren blev hon älskarinna åt byns apotekare. Denne var gift och hade åtta barn. Trots det fördes hon till hans hus. I skuggan av apotekarens officiella äktenskapet, tillbringade de femton år tillsammans. Devi födde honom fem döttrar. Sedan sparkades hon ut.

Nu sitter hon här, uppkrupen på sin säng, med ett trött ansikte tärt av diabetes. Under många år har hon kämpat för att sparka sig loss från sitt sociala stigma. Kulturen sätter etiketter. Skammen går i arv från mor till dotter. Hennes största önskan är att döttrarna skall få leva ett liv som inte hon fått leva. Durga, den äldsta dottern gifte sig med notarien på den statliga textilfabriken och flyttade till Kathmandu. Dropati bor i trakten. Maya och Ambika är fortfarande ogifta och går i skola. De försöker att bryta sig loss, men för att lyckas krävs högre studier, och högre studier kräver pengar. Mycket pengar. Särskilt om man är en fattig kvinna med diabetes. Traditionerna styr Landet Bortom. Mitt i allt vitt vilar något svart.

MIKAEL PERSSON, text och foto