Anders Sjöbohm
Dikter om kvinnor
av Jean Arasanayagam
Women, all women heter ett nyutkommet urval dikter av Jean Arasanayagam, utgivet på Writers workshop i Calcutta. Såväl gamla som nya texter, alla om kvinnor, har tagits med. Redan på första sidan möter vi en ohygglig dikt om en anonym kvinna som hjälplöst letar efter dotterns älskade bland tvåhundra döda män, ”unga, gamla, hon vänder ansikte efter ansikte / mot ljuset”...
Jean Arasayanagam
Detta är annars den enda gång författarinnan uttryckligen anspelar på de blodiga konflikterna i hemlandet Sri Lanka. Desto fler dikter handlar däremot om en kanske inte lika bottenlös otrygghet men djup nog ändå: fattigdom, åldrande och förändring. Ibland står författarinnan själv och hennes barndom i förgrunden.
Den lilla flicka som några av dikterna handlar om framstår som vidöppet mottaglig, inte bara för sinnesintryck utan också för myter och folkliga riter. (Författarinnan ger några gånger dessvärre själv prov på en olycklig förkärlek för att själv sätta etiketterna ”myt” och ”rit”.)
Här finns fina porträtt av barnets tillit till vuxna kvinnor, som t ex modern. Mellan flickan och tjänstekvinnan som vyssjar henne till sömns har en nästan symbiotisk närhet vuxit fram: ”min hjärna tömmer sina drömmar / in i hennes kropp”. Att lämna barndomen tycks däremot handla om att förlora en oskuld. Dikterna uttrycker detta i grymma bilder och anspelar också på ett Narcissus-tema: mörker och en blödande mun, spräckta speglar och slut på självbespeglingen, till sist ett ansikte som ingen längre kan älska.
Äktenskap med tamilsk man
Andra dikter kretsar kring det liv äktenskapet med en tamilsk man inneburit. (Jean Arasanayagam själv är burgher, alltså ättling till ingifta europeiska kolonisatörer.)
Oftast handlar det om hur författarinnan avvisats av den nya tamilska familjen, förkroppsligad i en dominerande och traditionsbunden svärmor. I Women, all women har Jean Arasanayagam inkluderat en diktsvit som övertygande gestaltar främlingsskapet i all dess vilsenhet och smärta, därtill kulturella murar överhuvud och sist men inte minst ett porträtt av svärmoderns tragiska ålderdom.
Främlingsskapet skärper på ett märkligt sätt författarinnans iakttagelseförmåga. Hon målar i ord men det är, så att säga, ett måleri från tröskeln till ett förbjudet rum - bilder av det förvägrade och oåtkomliga.
Andra gånger handlar dikterna om intryck från resor eller överhuvud om möten med kvinnor. Det är ett helt samhälle av kvinnor från olika samhällslager som manas fram, inte sällan i monologform. Författarinnan ger uttryck åt en solidaritet som bottnar i känslan av att ytterst höra hemma i samma oglamorösa vardag som andra: ”Också jag lever ett vanligt liv / tvättar mina kläder / kokar vatten / ser till att riset inte bränns vid.” Det stilistiska registret är brett.
Fattiga och utsatta kvinnor
Dikterna om fattiga och utsatta kvinnor är genomgående de som är mest jordnära i tonfallet. Jean Arasanayagam överraskar också med en taktfast rimmad ballad, nästan i bluestonfall, om tiggarkvinnan ”Polly”. Gemensamt för alla kvinnorna, för författarinnan själv som för andra, tycks ytterast var känslan av förlust - av världar och värden. ”Alla mina skatter, förlorade”.
Sist men inte minst måste jag fästa uppmärksamheten på det märkliga förlag som gett ut Jean Arasanayagams dikter och bundit in dem i ett vackert handbundet band med sarityg(!) som omslag. Writers workshop i Calcutta, som huvudsakligen ger ut indisk litteratur på engelska, kan snart fyrtioårsjubilera.
Det har alltsedan starten letts av en eldsjäl, förläggaren och numera engelskprofessorn P Lal. Man ger ut 70-80 titlar om året och arbetet utförs till största delen manuellt. I Halva Världens Litteratur 2/94 finns en intervju med P Lal, och den som vill köpa böcker eller beställa en katalog kan skriva till Writers Workshop, 162/92 Lake Gardens, 700 045 Calcutta, Indien, eller maila till profsky@cal.vsnl.net.in.
Anders Sjöbohm
Tillbaka till SYDASIEN/Monsun nr 3/00