MONSUN NR 2 (bilaga till SYDASIEN 4/99)

Johan Mikaelsson

Resa till Batticaloa

- på den bortglömda östra sidan av Sri Lanka

Regeringsoldater posterade vid lagunen i centrala Batticaloa. På andra sidan lagunen finns vidsträckta områden som kontrolleras av de tamilska tigrarna, som infiltrerar den regeringskontrollerade statskärnan och med jämna mellanrum utför attacker.

Det är midnatt. På centralstationen i Colombo höjer folk på ögonen när en utlänning kliver på nattbussen till Batticaloa på Sri Lankas krigsdrabbade östkust.
Klockan fyra på morgonen stannar bussen några hundra meter från den största militärkontrollen på väg till Batticaloa. Passagerarna som rest från Colombo måste vänta några timmar till solen går upp. Av säkerhetsskäl får ingen passera under dygnets mörka timmar och lastbilar, bussar, bilar och motorcyklar står uppradade på båda sidor om vägen.
Några av passagerarna sätter sig vid vägkanten och sover.
På ett lastbilsflak, fullastat med kokosnötter, ligger chauffören och snarkar. I den varma, stjärnklara natten hörs ljudet av elefanter, trumpetande i fjärran. Det är på landsbygden, långt från den bullriga avgasstinkande storstaden, som Sri Lankas sanna magi finns.
När himlen skiftar färg från svart till djupblå och solen sakta stiger upp över horisonten startar chauffören motorn och de passagerare som sovit utomhus går tillbaka till bussen.

Checkpoints på vägen
Bussen kommer fram till kontrollplatsen och alla passagerare måste kliva av och gå genom en tunnelliknande öppen byggnad med taggtråd på båda sidor. Bagaget kontrolleras noggrant av soldater. Tillbaka i bussen säger mannen som sitter intill att det bara är tre checkpoints kvar nu, sen är vi framme. - Du vänjer dig. Ibland tar soldaterna pengar eller saker från oss. Men soldaterna är inte värst, det är de tamilska grupper som slåss vid arméns sida, viskar han.
Bara tunna landremsor på varje sida av vägen, samt Batticaloas stadskärna och ett antal byar kontrolleras av regeringstrupperna. Resten, landsbygden och djunglerna är tigrarnas land.
Vid flera checkpoints passerar fotgängare och cyklister i båda riktningar. En del människor bor i regeringskontrollerade områden, men har sina risfält i områden som kontrolleras av tigrarna. Här är kriget så nära att det går att känna det, och höra det, skottlossning hörs någonstans i fjärran.
Det är möjligt ta sig till tigerkontrollerade områden. Om man inte är utlänning och, ännu värre, journalist. Högsta officeraren vid armens läger i Batticaloa påpekar bestämt att journalister måste ha tillstånd från försvarsministeriet för att över huvud taget vistas på östkusten, som klassas som ”operationellt område”.

Flyktingläger
Omkring 30 kilometer norr om Batticaloa ligger den lilla staden Valaichennai. På morgonen håller soldater på att finkamma områdena kring vägen. Det är hög koncentration av beväpnade styrkor i området, och i princip varje dag attackerar små grupper ur tigergerillan arméposteringar.
I ett flyktingläger nära Valaichennai ler alla och är ivriga att hälsa när bilen stannar och besökarna kliver ur, några stadsbor från Batticaloa och en vit. Strax samlas ett tjugotal män, kvinnor och barn i en liten byggnad som brukar användas som förskola.
- Vi läser tidningen varje dag, och vi hoppas att det ska stå något om fred, men det enda vi kan göra är att be, säger en gammal man, som ännu inte tappat hoppet om en bättre framtid.
Människorna som bor i flyktinglägret är alla tamiler, de kom hit för fyra år sedan när deras hemby, som ligger i ett distrikt som kontrolleras av tigrarna, hemsöktes av kriget.
Livet i flyktinglägret är inget riktigt liv, men invånarna försöker göra det bästa av det. Utanför varje hydda, har de planterat grönsaker, blommor och träd, men i den sandiga jorden växer ingenting mycket. I hembyn odlade de frukt och grönsaker, och de fiskade och jagade. Det enda de behövde köpa var i princip fotogen och i tändstickor. Deras liv hade mening, nu går den mesta tiden åt till att bara få dagen att passera.
En gång i månaden får varje familj ett bidrag från regeringen, men det är inte mer än 1000 rupier (cirka 150 kronor) för fyra personer och det är inte tillräckligt för att mätta alla.

Riktiga jobb saknas
Riktiga arbeten finns inte att få för flyktingar. En man berättar att han brukar samlar ved. Om han startar i gryningen och håller på hela dagen brukar han kunna tjäna 150 rupier.
Det är ett farligt jobb. Han måste gå långa sträckor och kan fångas i korseld eller arresteras av armén som ser alla tamiler som potentiella tigrar. Och det finns alltid en risk att trampa på en landmina.
- Vi kan lika gärna bo i vår gamla by. Husen är förmodligen inte i skick att bo i längre, men vi skulle i alla fall vara lika säkra där som här, säger en man.
Ingen pratar politik. Allt de vill ha är ett liv i fred.
Batticaloa-distriktet har en mörk historia vad gäller försvinnanden, men ingen har hört talas om att någon har försvunnit på senare år, en förklaring är att soldaterna har blivit mer disciplinerade.
Men det är ett faktum att tigerattacker mot militära mål alltid leder till vedergällning från armén, och att civila påverkas av soldaternas aktiviteter. Armén har fyra läger i närheten av flyktinglägret. Om tigrarna exempelvis attackerar en arméposition, så börjar soldaterna ofta skjuta i alla riktningar. Det enda att göra i flyktinglägret är att ta skydd i hyddorna och hoppas att inte bli träffad. Inte ens i den närliggande skolan finns skyddsrum.
- När de börjar skjuta, så vet barnen vad de ska göra. De lägger sig ner på golvet, och de väntar på att skjutandet ska upphöra, säger skolans rektor.
Utanför, på skolgården, leker och skrattar barnen, som om kriget inte fanns.

Johan Mikaelsson, text och foto