SYDASIEN nummer 1/1999
Bo Gunnarsson
Bangladesh –
Nationen som föddes i blod
Parad framför monumentet vid Medicinska högskolan i Dhaka på ”Ekusher february” (21 februari), också kallad ”Language Day”, till minne av de studenter som dödades där 1952 i samband med en demonstration för rätten att använda det egna modersmålet bangla som officiellt språk i dåvarande Östpakistan. Händelsen betraktas som startpunkten för den kamp som så småningom ledde till att Bangladesh frigjorde sig från Pakistan 1971.
FOTO: P O HENRICSON
Två byggnader, två historiska skeden.
En kolonial bungalow i Chittagong och en villa i Dhakas diplomatkvarter
- båda står som tysta vittnen till de tragedier som fortsätter
att kasta en olycksbådande skugga över Bangladesh. Nationen
föddes i blod, och blod har också färgat den politiska
utvecklingen och splittrat den fortfarande unga nationen. Circuit House
i Chittagong ligger på en liten kulle med fin utsikt över hela
stan. Varje rum är förvandlat till ett museum, tiden har frusits
till ett bisarrt dokument. Blodfläckarna har bleknat men syns ännu
på sängkläderna och de på väggen skyddas nu
bakom glas. Det var här som generalen Ziaur Rahman, landets
president sedan fem år, sköts ihjäl av unga officerare
natten till den 31 maj 1981.
Hus nr 32, Dhanmandi, står obebott sedan den 15 augusti 1975 då
Bangabandhu, nationens grundare och frihetssymbol Sheikh Mujibur Rahman,
och nästan hela hans familj massakrerades av revolterande officerare.
Han själv, hustrun, tre söner, två svärdöttrar
och fyra livvakter mejades ned och blodbadet upprepades samma natt hos
en svåger och en kusin vars anhöriga utplånades i en
omänsklig orgie av våld. Villan är i dag något av
ett nationalmonument och besökarna är många. Efter ett
mångårigt personligt korståg för att rentvå
Mujibs namn har dottern Hasina Wajed, 52, som folkvald premiärminister
lyckats återge honom hans gamla status som landsfader och hans porträtt
hänger nu i alla statliga byggnader. Lika viktigt är att 15
av hans mördare i november i fjol dömdes till offentlig avrättning
genom arkebusering hela 23 år efter dådet.
- Bangladesh kommer att befrias från det förgångnas förbannelse
först när mördarna avrättats, säger Hasina. Morden
på de två ledarna utgör fortfarande en politisk vattendelare
i landet. Två kvinnor som rider på deras arv håller
i många avseenden landets 130 miljoner invånare som en slags
politisk gisslan. Hasina, som tillsammans med en syster befann sig i London
då massakern på familjen ägde rum, står för
”Bangabandhus” politik medan Khaleda Zia, änka efter
frihetshjälten Ziaur Rahman, lika hett försvarar hans värderingar.
Krig råder dem emellan och allt tal om nationell försoning
skorrar illa så länge de tillåts dominera den politiska
scenen. Det är en ond cirkel som i kombination med en image av katastrofer,
hunger, överbefolkning och hopplöshet kostat enormt i utveckling.
Domedagsprofetiorna hänger kvar trots att ett kvarts sekel förflutit
sedan det förödande svältår då nationen fastnade
i västvärldens medvetande som ett Asiens Biafra.
Framtidens historieskrivare kommer sannolikt att lägga en stor del
av ansvaret på Mujib, en karismatisk, medryckande orator som dessvärre
saknade den politiska klarsynthet och realism som de första efterkrigsåren
krävde. Mujib var i högsta grad folkets man. Men hjälteglorian
kom att bli en kvarnsten när berömmelsen steg honom till huvudet.
Han började betrakta landet som sitt och blev snart till en envåldshärskare
och despot som blundade för korruption och maktmissbruk. Dekretet
som 1974 gjorde honom till president och landet till en enpartistat under
Awami-förbundets ledning kom att utlösa den våldsspiral
som kostade honom och hans familj livet och ledde till tre lyckade och
19 misslyckade militärkupper under de närmaste åren. Den
politiska skiljelinjen drogs redan vid massakern och kan med en lätt
överdrift beskrivas som för eller emot Indien, den mäktige
grannen som med sitt militära ingrepp förlöste den nya
nationen från Pakistans punjabi-dominerade kolonialism.
Den anti-indiska militären kom att framstå som patrioter, det
misskrediterade Awami-partiet som femtekolonnare i Indira Gandhis
knä. Den 25 år långa vänskapspakten mellan länderna
sågs som ett instrument för utsugning samtidigt som politisk
demagogi dammade av motsättningarna mellan islam och den hinduiska
minoriteten och skärpte hotbilden från New Delhis glupska ”hindu-imperialism”.
Mordet på Mujib följdes av 15 år av militärdiktatur
som bröts enbart av en kortare flirt med demokrati och de första
”fria valen” efter det att Ziaur Rahman delat hans öde.
De följande sju åren under kuppgeneralen Ershads ledning
kan bara beskrivas i samma termer som ”förlorade år”.
Att Hasina tillbringade sju år av politisk exil i New Delhi gjorde
henne naturligtvis i högsta grad sårbar för anklagelser
om att vara en ”indisk marionett”.
- Att angripa Indien är det enklaste sättet att angripa Mujibs
minne och Awami-partiet, sa hon i en minnevärd intervju i köket
sommaren 1982 strax före resan hem till Dhaka. Fylld av bitterhet
mot familjens mördare svor hon på att ställa dem inför
domstol och återupprätta pappans ideologi som en nationens
ledstjärna. Hon såg ”mujibismen” som den enda vägen
att bekämpa fattigdomen och uppnå ”jämställdhet
liknande den i västvärlden” och sög på begreppet
Sonar Bangla, det gyllene Bengalen som pappan målat upp på
de massmöten som föregick befrielsekampen. Maken, kärnforskare
med ett bra jobb i New Delhi, serverade oss te samtidigt som han nattade
barnen. Snart vädrade också han sitt missnöje.
- Jag kan inte förstå varför du envisas med att åka
tillbaka till Dhaka och dra in oss alla i den politiska vendettan, sa
han och betonade att familjen levde gott som de gjorde och att det hela
kunde sluta med allas hädanfärd. Familjegrälet avslutades
abrupt när Hasina förklarade att den diskussionen var meningslös
och att hon hade en helig uppgift att förvalta arvet från fadern
och rädda nationen undan ”generalernas bödlar”. Hasina
var en politisk novis och hennes hat mot militären och Ziaur Rahmans
hantlangare i nationalistiska BNP, nu lett av hans änka Khaleda Zia,
omintetgjorde länge varje försök att få till stånd
gemensamma aktioner mot diktatorn Ershad och bidrog till att förlänga
hans korrumperade styre.
Men i Mujibs feodala anda fanns det ingen i Awami-partiet som kunde eller
vågade stå upp mot henne och alla små tecken på
oenighet i leden stävjades snabbt med uteslutningar: Hon var den
enda och rättmätiga arvvingen. Opinionsläget framtvingade
en viss moderering av partiets pro-indiska inställning men det politiska
handlingsprogram som hon utarbetat dominerades helt av anti-ism som förbjöd
henne att se några reformer och beslut i ett positivt ljus. Det
var först 1989 som de båda kvinnorna insåg att samarbete
var det enda sättet att göra sig kvitt deras gemensamma fiende.
Ershad tvingades ge upp i december 1990 och fängslades omedelbart
för rader av svåra brott som fortfarande mals i den ineffektiva
rättsapparaten. Sedan hösten 1997 är han fri mot borgen
och leder i dag återigen sitt Jatiya-parti. Politisk instabilitet
gynnar hans försök att framstå som ett trovärdigt
alternativ till Hasina och Khaleda men oddsen för en comeback är
fortfarande försvinnande små.
Alliansen mellan de två kvinnorna sprack omedelbart efter Ershads
avgång och eran av agitationer, generalstrejker, huliganism, sabotage,
bojkott av parlamentet och hot om matstrejker till döds återupptogs
snabbt av en förbittrad Hasina som länge vägrade att godta
valresultatet. Efter ett år trappade hon upp kampen genom att förklara
att Khaleda Zia förbrukat ”all rätt att leda landet”
och att hennes regering måste bort snarast möjligt. Gradvis
lyckades hon paralysera administrationen och göra landet omöjligt
att styra. I slutändan tvingades Dhaka att genomlida nio månader
av total anarki innan en provisorisk regering tillsattes för att
möjliggöra fria och trovärdiga val. Hasina vann och nu
är det Khaledas tur att ge igen. Argument, taktik och kampmedel är
oförändrade. - Vi har gett regeringen tillräckligt med
tid att få ordning på saker och ting men nog är nog,
sa hon nyligen då hon återigen anklagade Hasina för att
sälja ut landets suveränitet till Indien och ruinera ekonomin.
Hon kräver nu att valen hålls redan i år och inte år
2000 som Hasina vill.
En rad av generalstrejker har redan hållits och fler kommer. Självklart
skadas landet: De utländska investeringarna börjar sina och
givarländerna förtvivlar. Det som sker nu motsvarar ungefär
den image av katastrofer, demonstrationer, upplopp och vanstyre som hopats
över nationen sedan självständigheten 1971. Vår bild
av Bangladesh som ”basket-case” ständigt beroende av omvärldens
allmosor och välvilja är dock djupt orättfärdig. Under
1990-talet har landet genomgått en betydande ekonomisk utveckling.
Khaleda Zias ekonomiska reformer lockade låglöneindustri från
Asiens alla tigerländer och enbart inom textilsektorn har det tillkommit
omkring 1,5 miljoner nya arbetstillfällen för fattiga kvinnor.
Utvecklingen inom jordbruket har också varit mycket positiv men
drabbades i fjol hårt av de kanske svåraste översvämningarna
på hundra år som fick förhoppningarna om en snar självförsörjning
på livsmedelssidan att kapsejsa. Hasina har trots all sin retorik
fortsatt på den inslagna vägen.
Den årliga tillväxten av BNP har överträffat de flesta
ekonomier i regionen och levnadsstandarden har ökat också i
byarna där många kvinnor tack vare Grameen Bank och dess upphovsman
Mohammad Yunus kunnat förbättra sin ekonomiska situation
och sin status. Problemen mellan de två starka kvinnorna handlar
om personkemi och de politiska arv som de belastats med. Trots att vänskapspakten
med Indien utlöpte för två år sedan så är
det fortfarande relationerna till grannen - fördelningen av Ganges
vatten under torrtid, transitrutter, elimport och ekonomiskt samarbete
- som är det största stridsäpplet. Hasina har också
till Khaledas ilska gått rebellrörelsen Shanti Bahini till
mötes och lyckats få ett slut på 23 år av gerillakrig
i Chittagong-bergen där stamfolken trängts undan av muslimska
nybyggare. Hennes envisa kamp för att straffa Mujibs och familjens
mördare är också en nagel i ögat på rivalen
vars make Ziaur Rahman drogs in i kontroversen utan att själv vara
direkt inblandad. I ett dekret gav han nämligen gärningsmännen
immunitet mot åtal och flera av dem utnämndes till ambassadörer
eller gavs höga poster inom förvaltningen. Elva av de femton
flydde panikartat utomlands när Hasina röstades till makten
1996 men en av dem utlämnades från Thailand bara några
timmar efter det dödsdomarna fallit.
Dödsdomarna kommer med all säkerhet att verkställas, om
inte genom arkebusering så genom hängning, om nu Högsta
Domstolen hinner säga sitt innan valkampanjen börjar. Hasina
hävdar givetvis folkets stöd för en snar avrättning.
Precis som i förra valet tvingas Awami-partiet och BNP till allianser
med andra grupperingar för att skaffa sig en majoritet. Det innebär
att de islamska fundamentalisterna ytterligare kan flytta fram sina positioner
vilket sammanfaller med uppkomsten av rent talibanska rörelser och
rykten om terroristgrupper finansierade av den saudiarabiske rebellen
och mångmiljonären Osama bin Laden. Jamaat-e-Islami
kan mycket väl få en vågmästarroll efter valet.
Följden är att Hasina, som står för sekularism, avstått
från att fördöma islamisternas illdåd mot kvinnor
och deras jakt efter författarinnan Taslima Nasrin. I det
senare fallet talade om om ”överreaktion” från fundamentalisternas
sida medan Taslima stämplades som ”vulgär” och anklagades
för att ha överskridit yttrandefrihetens gränser. På
senare tid har Hasina framstått som alltmer intolerant mot sina
kritiker och använt en lag om ”speciell makt” för
arresteringar. Hon hävdar att underrättelsetjänsten avslöjat
konspirationer mot hennes liv och att BNP beväpnat terrorister för
att destabilisera landet. Men utåt förespråkar hon en
nationell regering av konsensus - en retorik som Khaleda Zia tolkar enbart
som svaghet. Klyftan mellan dem tycks omöjlig att överbrygga
och det förgångna delar nationen mitt itu. Den politiska och
ekonomiska utvecklingen inger både oro och förhoppningar och
Bangladesh är på intet sätt ett ”hopplöst fall”.
Trots de oerhörda problemen så bär det i rätt riktning
och den katastrofdrabbade befolkningen förtjänar i högsta
grad vår och omvärldens solidaritet.
Bo Gunnarsson