|
|
MONSUN nummer 1 (Bilaga till SYDASIEN
nr 3/1999)
Martin Tondel
Så skulle en atombomb
slå mot Sydasiens storstäder
En kärnvapenexplosion av Hiroshimas storlek
(15 000 ton trotyl eller 15 kiloton) över Mumbai skulle döda
mellan 150 000 och 800 000 människor inom några veckor till
följd av tryckvågen, samt till följd av bränn- och
strålskador. Dagens kärnvapen har laddningar på 150 kiloton
vilket skulle leda till motsvarande 2 till 6 miljoner döda vid en
explosion över Mumbai.
Resultatet skulle bli likartat över tättbefolkade
områden som Lahore i Pakistan. Därtill kommer radioaktivt nedfall
på ett stort område runt detonationsplatsen och ett ökat
antal cancerfall de närmsta decennierna. En kärnvapenexplosion
skulle dessutom förstöra samhällets infrastruktur inklusive
transporter och sjukhus och därmed skulle människor inte kunna
få medicinsk vård. Bristen på sjukvård skulle
bli än mer akut.
Olika räckvidd på missiler
Enligt bedömare har Indien idag ett tiotal kärnladdningar på
mellan 5 och 200 kiloton, medan Pakistan uppskattas ha tillverkat mellan
15 och 30 laddningar på 15 kiloton. Båda länderna har
flygplan som kan användas för att släppa bomberna, men
utvecklar också missilsystem som vapenbärare.
Det finns en viktig geografisk skillnad där Indien med missiler med
relativt kort räckvidd stationerade i västra Indien kan nå
i stort sett hela Pakistan medan Pakistan behöver missiler med längre
räckvidd för att nå stora delar av Indien. Indien verkar
även utveckla sina missiler som försvar mot Kina.
För närvarande verkar Indien ha tekniskt mer utvecklade missilsystem
än Pakistan, ett 30-tal operativa Prithvi-missiler med en räckvidd
på 150 km och en pågående serietillverkning av Agni
med en räckvidd på 1500 km.
Indien förväntas också ha en ubåtsburen ballisisk
missil klar omkring år 2005. Pakistan har inte kommit lika långt
och har kanske bara några få operativa missiler med kort räckvidd
på upp till 300 km och har stora tekniska svårigheter att
få fungerande missiler med längre räckvidd.
Kapplöpningen har lett till att Indien utvecklar missiler som förutom
att utgöra försvar mot anfallande flygplan skulle kunna ingå
i ett antimissilförsvar. Indien har i motsats till Pakistan också
ett program för rymdraketer, där man gjort flera uppskjutningar,
och som skulle kunna användas för utveckling av interkontinentala
ballistiska missiler. Det kan emellertid ta 5-10 år innan länderna
byggt upp en militär organisation för sina kärnvapen. Länderna
saknar utvecklat ledningssystem för kärnvapen, militärdoktrin
för användandet, organisation och utbildning för att kunna
använda sina kärnvapen.
Osannolik utveckling
Det är osannolikt att någondera parten skulle öppna ett
krig med kärnvapeninsatser. Indien har ett övertag när
det gäller konventionella vapen varför landet klarar ett utdraget
krig utan kärnvapen.
Pakistan har ett mindre strategiskt djup med ett större antal viktiga
städer nära den indiska gränsen och skulle kunna känna
sig tvingade till kärnvapenanvändning för att inte utplånas.
Pakistans motiv för att skaffa kärnvapen tros därför
i första hand vara för att avskräcka Indien från
ett konventionellt krig, medan Indien gjort det som del i sina stormaktsambitioner.
Militären är inflytelserik i Pakistan och den begynnande demokratin
är svag i landet, vilket gör att en militärkupp alltid
hotar. Båda länderna har starka nationalistiska grupperingar
som på senare år fått allt större inflytande och
som i Indien burit fram hindunationalistiska BJP till regeringsmakten.
I ljuset av de historiska motsättningarna som finns mellan länderna
är situationen ännu allvarligare sedan de skaffat kärnvapen.
På senare år har även möjligheten av ett icke avsiktligt
avfyrande av kärnvapen på allvar diskuterats.
I ett politiskt instabilt läge kan det utlösa storkrig. Kärnvapnen
har inte gett ökad säkerhet för länderna i regionen
utan tvärtom.
Martin Tondel
Källor:
Ramana M V. The South Asian Bomb: effects of a nuclear blast over
Bombay
Medicine and Global Survival 1998;5:74-77
Försvarets forskningsanstalt. Indien och Pakistan - nygamla kärnvapenstater
Umeå: FOA, Juni 1998
|