SYDASIEN nummer 1/1999

John Briscoe

Häpnadsväckande förändring har skett i Fatepur på 20 år

Byn Fatepur i östra Bangladesh sommaren 1998. En bild som inte kunde ha varit tagen 1976. Då fanns det inget marknadstorg i byn, och enda sättet att ta sig fram på ön var till fots eller med båt. Nu trafikeras Fatepur av cykelrikshor. FOTO: JOHN BRISCOE

Mellan 1976 och 1978 arbetade jag som biståndsarbetare med energi- och vattenresursfrågor i Bangladesh. Jag bodde ett år i Fatepur, en by belägen på en 800 kvadratkilometer stor ö i Meghna-flodens delta, i Comilla-distriktet. Det blev en djup och radikaliserande erfarenhet, att på nära håll lärde känna den desperation och avhumanisering som kännetecknade kampen om att överleva i ett av jordens fattigaste områden.
Numera anställd hos Världsbanken i New York återvände jag till byn Fatepur sommaren 1998. Förändringen mellan då och nu var fullständigt överväldigande.

Det jag såg och erfor i Fatepur på 1970-talet kom att förändra min levnadsbana. Omgående ledde det mig till att offentligt ta ställning mot det sätt som det utländska biståndet användes i Bangladesh, vilket ledde till att jag avskedades från mitt jobb som biståndsarbetare för en NGO, frivilligorganisation, och därefter förklarad som persona non grata i Bangladesh.

Det ledde mig också till att söka efter en ”bättre väg” och sedermera flera års solidaritetsarbete på Vattenministeriet i det då nyligen självständiga Moçambique. Efter en lång intellektuell och emotionell resa ledde det mig slutligen till att arbeta för Världsbanken. I åratal har jag funderat på att återvända till Fatepur, för att besöka mina många vänner där och se hur deras liv har förändrats. Det fanns också en professionell nyfikenhet, eftersom byn ingick i det av Asiatiska utvecklingsbanken, ADB, finansierade Meghna-Dhonagada-projektet, för översvämningsskydd, bevattning och dränering, som avslutades i slutet av 1980-talet. Världsbankens program för fattigdomsbekämpning gav mig så den slutgiltiga drivkraften - och i juli förra året for jag åter till Fatepur.

Fatepur 1977...
Jag reste tillbaka till Fatepur med stora förväntningar, men också viss bävan. För 21 år sedan var livet där vidrigt, djuriskt och kort. Näringsbrist och sjukdomar hörde till den bistra verkligheten - förväntad livslängd var mindre än 50 år. Sociala och politiska omvälvningar var endemiska. Till dem hör den förödande bengaliska svältkatastrofen som drevs fram av britterna 1943 (och som många bybor ännu livfullt mindes), kriget mellan Indien och Pakistan 1965, självständighetskriget 1971 och de påföljande åren av politisk instabilitet. Varje omvälvning tog ut ett fruktansvärt pris, där de svaga i samhället påverkades mest.

Fatepur var isolerat från omvärlden - under monsuntiden fanns inget annat sätt att ta sig från ett hus till ett annat än med småbåtar. Under resten av året fanns inget annat transportsätt inom byn eller till närliggande byar än till fots. Det fanns lite av infrastruktur - inte en enda teservering i byn och med närmaste marknadsplats en timme bort båtledes. Människornas perspektiv på omvärlden var på likartat sätt inskränkt. Jag minns när jag for med en liten båt till marknadsstaden tillsammans med en kvinna med sjukt barn, och jag fick veta att vid 30 års ålder var det första gången i sitt liv hon for från byn.
Byns ekonomi var okomplicerad, i huvudsak baserad på odling av amon-ris, flytande på vattnet. Teknologin var primitiv - om än synnerligen skön att beskåda; som exempelvis flottiljen av båtar under böljande färggranna segel, som förde säsongsarbetare från Fatepur och andra platser till Sylhet vid skördetid. Resultatet var låg produktivitet och en endemisk arbetslöshet, med en by som i huvudsak stod under vatten och där livet stod stilla fem månader om året.

Om livet var hårt i allmänhet så var det ännu hårdare för utsatta grupper, i synnerhet de jordlösa och den hinduiska fiskarebefolkningen. På 1970-talet fanns det ännu rester kvar av det feodala zamindar-systemet, med dess paternalistiska beskydd av vissa fattiga i patron-klient-relationer. Men att iaktta bylivet i Fatepur på 70-talet var som att läsa Marx och Engels beskrivningar av 1800-talets Europa. De paternalistiska feodala relationerna höll i snabb takt på att ersättas av ”marknadens nakna, skamlösa och direkta exploatering”. Det var inte vackert, vare sig till formen - ofta ohämmat våld - eller till resultatet som blev att de fattiga pressades ner under existensminimum.

Fatepur 1988...
Inför mitt återbesök i Fatepur läste jag igenom den mängd anteckningar jag gjorde under vistelsen i byn 1977. Jag formulerade ett antal frågor som jag ville diskutera med de familjer - ur olika samhällsskikt - jag lärt känna bäst. Jag hade i slutet av 70-talet förutspått att utan en revolutionär förändring, social och politisk, skulle de då planerade projekten för översvämningskontroll och bevattning få massivt negativa konsekvenser för de fattiga liksom för miljön. Eftersom projektet faktiskt avslutades i slutet av 80-talet återvände jag med ett stort mått av oro.

Det jag fann var fullständigt häpnadsväckande för mig. Det hade skett ofattbara (åtminstone för mig) förändringar, vilka nästan samtliga innebär att 1998 lever människorna i Fatepur på ett sätt som är ojämförligt bättre än för 20 år sedan. Förbättringarna var uppenbara på en mängd sätt: I det för de flesta förbättrade hälsoläget; på den nu sällsynta förekomsten av smittkoppsärrade ansikten; i kvaliteten på folks kläder; husens kvalitet; tillgången till dricksvatten och avlopp; i det stora antalet skolor och den höga närvarofrekvensen där; på att kvinnor stigit fram på den offentliga scenen; den höjda arbetsintensiteten ute på fälten och på de livliga marknadsplatser som vuxit upp överallt; i användandet av modern teknik inom såväl jordbruk, akvakultur som kommunikationer.

Framstegen visar sig också delvis i tillgängliga data: Det dagliga kaloriintaget har ökat med mer än 25 procent, förväntad livslängd för kvinnor har på 15 år ökat med 17 år (och överstiger därmed männens förväntade livslängd med fyra år, medan den för 15 år sedan låg fyra år under männens). Även om det teknologiska Nirvana som målningarna på Dhakas rikshor ännu inte är förverkligat så är förändringarna oerhörda.

Produktiv infrastruktur avgörande skillnad...
Jag diskuterade dessa förändringar och orsakerna därtill med mängder av Fatepurbor. Det fanns en anmärkningsvärd samstämmighet i deras uppfattningar. Alla var ense om att förändringarna varit stora och nästan bara positiva. Och samtliga personer jag talade med i Fatepur pekade ut en primär källa till denna förändring, ”the embankment”, byggandet av vallar, och som en sekundär källa de förbättrade kommunikationerna.
Vid fortsatta samtal höll många med om att förbättringar inom andra områden, typ familjeplanering, utbildning, hälsovård och mikrokreditgivning, också spelat en roll. Men den överväldigande uppfattningen bland människorna i Fatepur är att det är tillgången till förbättrad infrastruktur som utgjort en katalysator för utvecklingen. Effekten av Meghna-Dhonagada Flood Protection and Irrigation Project på produktiviteten har varit enorm.
Man kan nu odla tre grödor om året, och dessutom med högavkastande utsäden. Risproduktionen har fyrdubblats som en följd därav. Skyddet mot översvämningar medför att träd nu kan planteras över hela området, vilket lett till en stor ökning av banan-, mango- och mahognyodlingar. Och slutligen är handel nu möjlig på grund av de förbättrade kommunikationerna.

Skillnaden kunde ha varit ännu större om bara...
Jag färdades med cykelriksha och motorbåt - båda färdmedlen otänkbara för 20 år sedan - till flera olika delar av ön och samtalade med vanligt folk liksom med tjänstemän ansvariga för Projektet.
Fastän förändringarna varit enorma och positiva slogs jag också av hurpass mycket större ändå förändringen kunde ha varit. Kvaliteten på byggnadsarbetet och skötseln av bevattningssystemen lämnar nämligen en hel del övrigt att önska. Och det finns lite av ansvarighet från projektledningens sida gentemot användarna.
Ända tills helt nyligen hade inga försök gjorts att organisera dem som nyttjar vattnet. Nettoresultatet är att bevattningssystemen fungerar långt ifrån full kapacitet. Det är så uppenbart att detta förhållande kunde varit annorlunda - med kontrakt av koncessionstyp skulle de som tillhandahåller vattnet kunna hållas ansvariga för kvaliteten på de tjänster som förmedlas, och förbrukarna kunde blivit mera aktivt delaktiga.

I detta sammanhang slogs jag av den skenbara avsaknaden av de med rätta berömda bangladeshiska frivilligorganisationerna. I byn finns visserligen skolor drivna av organisationen BRAC, som gör ett gott arbete och som välkomnas av byborna. Och några organisationer, om än inte till min stora förvåning Grameen Bank, erbjuder mikro-krediter, också det något som värderas högt i byn.
Men vad som frapperar mig är att organisationernas primära arbetsmetod i denna by i huvudsak bestod i att vara alternativa tillhandahållare av enskilda tjänster. Det enda spår av något som helst NGO-engagemang i bevattningsprojektet utgjordes av kritik från en framträdande organisations sida rörande projektets förment negativa effekter på miljön (en uppfattning som inte delas av människorna i området). Ingen organisation har engagerat sig i att arbeta med användarna av de offentliga tjänsterna, typ översvämningsskydd och konstbevattning, för att få dessa att fungera effektivare och under ansvar. Faktum är att folk berättade för mig att flertalet frivilligorganisationer inte vill ha någonting som helst med regeringen att göra, utan man önskar bara göra ”sin egen grej”.

På andra platser vore det kanske inte så förvånande. Men Comilla-distriktet är känt över hela världen för det epokgörande arbete som leddes av Akter Hameed Khan vid Comilla Rural Development Academy från 1950-talet och framåt. Akter Hameed Khans genialitet bestod i att han insåg det nödvändiga i att finna alternativa former för att bygga och upprätthålla en samhällelig infrastruktur, ett uppdrag som i gångna tider de feodala jordägarna, zamindarerna, svarat för.
Akter Hameed Khan skulle säkerligen ha tagit på sig uppgiften att utkräva större ansvar av Vattenmyndigheten gentemot användarna, och han skulle ha förmått dessa ”samproducenter” att stå för kärnan av utvecklingsprojektets utmaningar, liksom att motivera frivilligorganisationerna att fylla gapet (precis som han gjort med så lysande resultat i Orangi Pilot-projektet i Pakistan). Men av vad jag kunde se under mitt korta besök har ingen organisation dykt upp för att fylla detta gap i Bangladesh.

Radikala förändringar i politikens natur...
Denna avsaknad av relationer med regeringen är särskilt förvånande med tanke på de positiva tecken som visat sig på det politiska planet. Medan bangladeshisk politik på riksnivå är notoriskt partiinskränkt och icke-produktiv - och så verkar förbli - pågår det en spännande utveckling i Fatepur-området. För det första har den nuvarande regeringen beslutat att tre platser i de tolv man starka lokala rådsförsamlingarna (Union Parishad) ska reserveras åt kvinnor. En av mina grannar i byn, Minu Prodhan, är en av de kvinnor som på sätt valts in. Jag hade ett långt sammanträffande med henne och diskuterade även med många andra om kvinnornas deltagande i rådet.
Oaktat det uppenbara framsteg det representerar för kvinnorna - vilket jag återkommer till - innebär det också en avsevärd förbättring av kvaliteten på det lokala maktutövandet. På grund av att kvinnliga politiker står för ett uppbrott från det förgångna förefaller de hålla sig till en annorlunda och högre måttstock. Åtminstone i detta område är det just kvinnorna som valts som är besjälade av en hög grad av engagemang gentemot väljarna.

För det andra fanns, vilket jag fann mera överraskande, tecken på att en ny sorts politiker börjat dyka upp också på riksplanet. När jag reste runt på ön hörde jag talas om parlamentsledamoten som representerar ön - och som dessutom är biträdande minister i regeringen. Av vad jag genomgående fick höra var det här en ”annorlunda typ av politiker”, som varit frihetskämpe i kriget mot Pakistan 1971, och ännu viktigare en som arbetar för att det civila samhällets alla delar på ön gemensamt ska ta itu med de utmaningar som utvecklingen ställer folket inför.
Då nyheter sprids snabbt i sådana här samhällen blev jag inbjuden att besöka parlamentsledamoten vid min återkomst till Dhaka. Jag gjorde det, och imponerades. Jag vet inte hur många det finns som han i det politiska livet i Bangladesh - välutbildade, uppfinningsrika och hängivna uppgiften att styra landet ansvarsfullt. Men finns det fler, ja då finns det hopp om att man genom arbete med en organiserad befolkning kan göra tjänster som tillhandahålles genom projekt som Meghna-Dhonagoda-projektet effektivare och ansvarsfullare.

Nya problem avlöser gamla...
Jag slogs under mitt besök av utvecklingsprocessens dialektiska natur. Genom att lösa en uppsättning problem skapar man nya. Låt mig ge två exempel: Det juridiska systemet och könsrollerna.

FATEPURS RÄTTSSYSTEM...
Rättsskipningen i det gamla Fatepur var sofistikerad och anmärkningsvärt effektiv, något som framgår av mina egna erfarenheter 1977. När min plånbok (med 10 dollar i) stals från mitt rum betraktades det som en mycket allvarlig social överträdelse. Så bychefen satte till alla klutar och anlitade en kvinna med ”magiska krafter” från en angränsande by.
Hon ordinerade en metod i avsikt att lösa brottet. Hon skrev några ord på ett ägg, som skulle placeras i rummet nästa kväll vid samma tid som stölden ägt rum. Vad som då skulle hända var att tjuvens ansikte skulle uppenbaras i ägget!
Och naturligtvis spreds nyheten snabbt över hela byn vad som var på gång. Vilket, inte oväntat, ledde till att tjuven - den lokala islamska prästens son - gjorde en klantig manöver och avslöjade sin skuld. Lite synd, eftersom jag gärna skulle ha avstått från mina 10 dollar i utbyte mot att få se hur tricket med ”ansiktet i ägget” fungerade.
Det anordnades därefter ett möte med byns äldsta och ett ganska hårt kroppsstraff utdömdes. Mekanismer lik denna - och det förekom fler och allvarligare fall under min vistelse där - visade att det lokala informella rättssystemet var anmärkningsvärt sofistikerat och effektivt i detta ”slutna” samhälle.

Den revolutionerande utvecklingen av kommunikationer har grundligt förändrat Fatepur. Det finns nu rikshor som kommer till och far genom byn, och många främlingar passerar. Antalet stölder har ökat betydligt; under mitt veckolånga besök grävde sig någon t o m genom lergolvet till grannhuset och plundrade det. Men nu finns det inte längre bara några få tänkbara förövare, och heller ingen effektiv lokal mekanism för att hantera brottsligheten. Och de formella systemen fungerar inte - det har de aldrig gjort. Resultatet är att det i detta ”öppna Fatepur” saknas förmåga att komma till rätta med kriminalitetens problem.

KÖNSROLLER I FATEPUR...
För 25 år sedan inträffade det otänkbara i den angränsande byn Enayetnagar: En kvinna fick ett avlönat arbete! Omständigheterna är avslöjande. Matlab Thana (där Fatebur är beläget) är ett område i vilket det världsberömda Cholera Research Laboratory brukade testa vacciner.
En kvinnlig amerikansk näringsforskare behövde anställa en lokal kvinna för att göra observationer om bröstmjölksuppfödning. Hon fick höra att religiösa restriktioner inte tillät detta, men hon envisades. Till slut upptäckte hon att den äldsta dottern i zamindar-familjen i Enayetnagar var utbildad, gärna ville arbeta och att dessutom hennes far var beredd att låta henne göra det. Och på grund av familjens sociala ställning kom detta att accepteras av samhället i stort. Därmed hade dammluckorna öppnats och könsrollerna skulle aldrig mer bli desamma.

Jag hade en liknande erfarenhet av det här 1977, då jag behövde anställa en kvinna för att göra observationer kring folks vattenanvändning. En lokal islamisk präst - dock inte den vars son stal plånboken - kom inrusande för att träffa mig. Han förebrådde mig hur fel det var att kvinnor någonsin skulle vistas utanför hemmet och arbeta, och frågade mig upprepade gånger ”har du förstått?” Efter att för femtioelfte gången ha försäkrat honom om att jag fattade, informerade han mig så om att ”min fru söker jobbet, och jag räknar med att ni ser till att hon får det - men tolka inte det som att jag skulle vara positiv till att kvinnor arbetar!”

I dag är situationen totalt annorlunda. Tack och lov är det inte längre så att kvinnor kilar iväg likt möss vid blotta åsynen av en man. Det har skett en himmelsvid förändring av kvinnornas liv, liksom med deras framtidsutsikter (att deras förväntade livslängd också ökat är med all sannolikhet ingen slump). Men precis som är fallet med all positiv utveckling finns det också moln vid horisonten. Vem som helst som besöker Fatepur slås av kontrasten mellan tonåriga flickor och pojkar.
Flickorna bär på en transparent skönhet och en oskuld, utan några sofistikerade och skyddande filter som tonåringar i västliga samhällen lever med. Men för pojkarna är det annorlunda. De förefaller vara hemskt osäkra på sin identitet, och kämpar - ofta patetiskt - efter att fastställa sin status.
Även om det inte finns elektricitet i Fatepur så finns det i Matlab, den numera lättillgängliga marknadsstaden. Och det är ingen tvekan om att pojkarnas världsuppfattning delvis präglas av det som nu förs in och värderas högt. Baywatch är, har det sagts mig, den populäraste TV-serien i Bangladesh.
Det kan tyckas lustigt och trivialt, men det finns oroande tecken. I skolorna växer disciplinproblemen bland pojkar, i form av examensfusk och hög frånvaro, alltmedan flickornas position blir starkare och starkare och de uppenbart har blivit helt överlägsna genom hela utbildningssystemet. Och i städerna tilltar problemen med gangsterdåd, brott, alkohol och droger. Även om det fortsatt finns starka enande krafter i det bangladeshiska samhället är det inte utan att man oroligt undrar om vågen av dugliga kvinnor kommer att följas av motsvarande dugliga män redo att anta de utmaningar de ställs inför.

Avslutningsvis...
Om jag ska sammanfatta mina intryck, stora som små, av återbesöket i Fatepur blir det ungefär så här:

o Vilken oerhörd fördel stabiliteten och avsaknaden av sociala omvälvningar haft för alla människor.

o Vilken djupgående inverkan de återvändande emigranterna haft på det bangladeshiska samhället.

o Vad innebär korruption i ett samhälle där gränsen mellan individen och kollektivet är så otydlig?

o Hur kunde en så självrättfärdig ung socialist och miljökämpe (d v s jag själv!) ha haft så fel för 20 år sedan?

o Är utländska biståndsgivare alltför okritiska i sina relationer med landets NGO:s, frivilligorganisationer, och alltför mycket förlitande sig på dessa, exempelvis i fattigdomsbekämpningsprogrammen, i tron att de representerar vanligt folks åsikter?

o Vem kunde någonsin tro att en familj i Fatepur faktiskt skulle skaffa sig hund som husdjur (även om det fortfarande är otänkbart att man skulle ge hunden ett eget namn och inte bara kalla den ”hunden”).

o Hur skulle jag kunna förklara för min 12-åriga dotter att åtskilliga män i Fatepur undersökte möjligheten att gifta bort sina söner med henne, för att på så sätt lyckas komma till Amerika?

Nåväl, jag lämnade byn fylld av ny kraft. Att jag en gång beslutade ägna mitt liv åt utvecklingsfrågor berodde till stor del på verkligheten i det Sydafrika där jag föddes, och ur beundran för vad min mor - som drev ett barnhem och en förskola i Soweto under många år - gjorde med sitt liv. Det var det som fick mig att åka till Fatepur och leva där för 20 år sedan, och som så småningom ledde till att jag började arbeta för Världsbanken. Jag kom nu tillbaka från det veckolånga återbesöket i Fatepur med fördubblat engagemang, fylld av upprymdhet över att det arbete vi är privilegierade nog att få utföra faktiskt kan förändra så mycket i positiv riktning för miljontals fattiga människor.

John Briscoe
Senior Water Advisor, Världsbanken
Översättning: Lars Eklund