Anna Lindberg

Feminiseringen av Keralas cashew-
arbeterskor – led i moderniseringen?

Lalitha utanför det hus som hon har byggt med sina egna händer. Hon försörjer sin man och deras två barn. Mannen är arbetslös. ”Hos oss är det upp-och nedvända världen! Min man går hemma på dagarna – om han alls finns här –, jag går till fabriken. Min dotter ska slippa det så jag försöker spara till en hemgift, så att hon kan gifta sig med en god make som kan försörja henne – jag vill att hon ska bli hemmafru”, säger Lalitha.

Den sydindiska delstaten Kerala förknippas kanske främst med två saker: en relativt välmående och utbildad befolkning, samt de senaste tio årens stora satsning på turism. Det gröna Kerala med ett överflöd av palmer har ljuvliga stränder, exotiska kanaler att sakta glida fram genom, spännande djurreservat och ett rikt kulturliv.
Goda sociala indikatorer, som exempelvis hög grad av läskunnighet, låg spädbarnsdödlighet, hög förväntad levnadsålder och andra tecken på en välmående befolkning existerar trots att Kerala har en BNP/capita som understiger genomsnittet i Indien.

Kerala-modellen

Denna paradox benämns ofta Kerala-modellen. Kerala inger hopp för den fattiga delen av världen och visar att det inte är nödvändigt med hög ekonomisk tillväxt för att den breda massan ska få det bättre, så som förespråkare för den så kallade ”nedsippringsteorin” hävdar. Då det gäller Kerala kan man i stället påvisa att en progressiv fördelningspolitik väsentligen har förbättrat hälsa, utbildning och allmäntillstånd hos befolkningen.
För att lyckas med detta har inte minst Keralas starka fackföreningar och kommunistiska partier bidragit. Kerala har genomgått en enastående utveckling sedan 1930-talet, då stora grupper svalt, då kast- och klassförtrycket var extremt och modern arbetarlagstiftning och fackföreningar var okända begrepp för de flesta – liksom tanken på opposition mot den styrande eliten. I dag anses den keralitiska befolkningen vara ovanligt krävande gentemot politikerna.
Allt är emellertid inte problemfritt i Kerala. Kapitalet flyr till stater med regeringar som är mer välvilligt inställda till fabriksägare. Arbetslösheten är den högsta i Indien, keraliterna är ivriga arbetsvandrare till andra länder, främst till de så kallade Gulf-länderna, vilket gör ekonomin mycket sårbar.

Starka och organiserade

Något som Kerala är mindre känt för är sin stora export av cashewnötter. Inte mindre än 200 000 kvinnor – de flesta lågkastiga—arbetar i och omkring staden Kollam i södra Kerala med att bereda de halvmånsformade dyrgriparna. Det finns flera skäl att intressera sig för dessa kvinnor. Sedan 1930-talet har cashewexporten varit en av de viktigaste källorna till utländsk valuta som inbringas till delstaten.
Cashewarbeterskornas ekonomiska betydelse är således odiskutabel. Och de är många – ja, faktiskt så utgör de den största gruppen av registrerade arbetare i Kerala. De är en av de absolut största grupperna bland delstatens fackföreningsmedlemmar och dessutom är de mycket militanta – om man mäter detta i termer av förlorade arbetsdagar på grund av strejker och lock-outer.
Keralas cashewarbeterskor utgör således en stark kontrast till den stereotypa bilden av kvinnor i ”tredje världen”, som vi ofta förknippar med icke-organiserade och förtryckta individer i den informella sektorn–ofta också illiterata och okunniga. Men trots sin potential för makt så har cashewarbeterskorna delvis lämnats utanför ”Kerala-modellen” och majoriteten av dem lever under existensminimum. De tillhör Keralas fattigaste skikt.

Arbetsuppgifter går i arv

I många familjer, som själva kallar sig för cashew-familjer, har flera generationer arbetat med samma uppgifter–att manuellt bereda cashewnötter på ackord.
”Det här är ett arbete som bara kvinnor kan göra. Bara kvinnor har tillräckligt flinka fingrar och det tålamod som behövs. De få män som finns i fabrikerna gör det farliga, tunga eller varma och obehagliga arbetet, som att rosta cashewnötterna över eld. Det arbetet kan inte kvinnor göra!” Så står det i krönikor om cashewfabrikerna och så uttryckte sig flera manliga fabriksägare och fackföreningsledare när de nyligen blev intervjuade.
Vissa skriftliga källor från 1930- och 40-talen och äldre cashewarbetare berättade en annan historia. På den tiden arbetade lågkastiga män och kvinnor ofta med samma arbetsuppgifter. Kvinnor arbetade vid heta eldar med att rosta råcashewnötter – ett både smutsigt, farligt och hett arbete. Män satt tillsammans med kvinnor och barn och skalade cashewnötter–ett petigt ackordsarbete.
Men efter några årtionden hade ett väsentligt antal män lämnat cashewfabrikerna, antingen frivilligt på grund av att de blev trakasserade för att vara feminina eller med tvång genom avsked, och deras andel sjönk från cirka 25 procent till några få procent. Dessutom blev könsarbetsdelningen total och man såg inte längre kvinnor som utförde arbetet med att rosta cashewnötter eller män som skalade dem.

Fackföreningarnas dilemma

När fackföreningarna växte sig starka på 1950-talet blev löner och andra arbetsvillkor betydligt bättre. Arbetstiden begränsades och minimilöner fastställdes. På den internationella arenan hade manliga familjeförsörjarlöner diskuterats.
En inflytelserik indisk rapport, som än i dag är vägledande vid fastställande av minimilöner, konstaterade i början av 1950-talet att kvinnors lön inte borde överstiga två tredjedelar av mäns. En kvinna som arbetade ansågs ha färre individer att försörja än en manlig arbetare och hon skulle åtminstone aldrig betala uppehälle för sin make!
Den indiska konstitutionen garanterade emellertid lika löner för män och kvinnor. Detta dilemma löstes genom att man uttryckligen förordade och genomförde en total könsarbetsdelning. ”Så har man gjort i ett så modernt land som England”, resonerade de manliga fackföreningsledarna, ”så därför kan vi i Kerala också göra det”.
Kvinnorna blev ackordsavlönade säsongsarbetare och männen årsanställdes och fick månadslöner. Kvinnornas arbete klassificerades som lätt med fingerfärdighet som enda kvalifikation. Männens arbete ansågs vara både farligt och tungt.
Den ideala kärnfamiljen med en manlig huvudförsörjare, en hustru som möjligen bidrog med lite extra inkomster till familjen, och två barn har dock knappast varit den verklighet som Keralas cashewfamiljer har upplevt.

Huvudförsörjare av familjen

I stället visar undersökningar att kvinnorna oftast är huvudförsörjare. När de registrerade cashewfabrikerna stänger för säsongen börjar många kvinnor arbeta i illegala cashewfabriker för halv lön. De få män som arbetar där får emellertid ofta mer betalt än i den registrerade fabriken: ”de måste kompenseras och hållas lugna för att de arbetar i en olaglig fabrik”, förklarade en fabriksägare.
Trots att kvinnorna är fackligt anslutna så har de små möjligheter att följa de fackliga principerna om att inte acceptera lagvidriga löner. Den politiska kultur som har utvecklats bland Keralas arbetare förbehåller männen rätten att vara ”järnhårda fackmedlemmar”, medan kvinnorna är alltför hårt knutna till barnens väl och ve.
Så medan männen är radikala försörjer kvinnorna familjerna–tvärtemot den hegemoniska ideologin som säger att de ska vara hemmafruar. ”Och vad skulle folk säga om min man arbetade för halv lön som jag gör?
”Det går bara inte”, hävdade en medelålders cashewarbeterska.
Ägarna till cashewfabrikerna finner mängder av kryphål i fabriksarbetarlagstiftningen, något som knappast förekommer inom andra branscher som är manligt dominerade. Keralas radikala arbetarklass tycks vara en manlig konstruktion, dit kvinnor inte har fullt tillträde.

Modernisering och kvinnlighet

Familjestrukturerna är ett område där stora förändringar har skett sedan 1930-talet. Bland många kaster var äktenskapsbanden lösa och polygami existerade såväl genom att män hade flera hustrur som vice versa, det vill säga både polygyni och polyandri förekom.
Bland lågkastiga, som oftast var lantarbetare, var det en självklarhet att kvinnorna försörjde sig själva och oftast också sina barn. När en man skulle finna en god hustru sökte han en stark och arbetsduglig kvinna. Kvinnor, å sin sida, sökte män som var knutna till jordägare med överflöd av arbetstillfällen, så att också hustrun kunde få arbete. Begreppet kärnfamilj med manlig huvudförsörjare var okänt.
I dag betraktas allt annat än monogama äktenskap med trogna makar – särskilt hustrurna – som omodernt och tillhörande ett ociviliserat förflutet. En god hustru anses vara en kvinna som är ärbar, lydig, underdånig sin man och huvudsakligen vistas i hemmet. En bra make ska vara familjeförsörjare.
Detta är så eftertraktat att föräldrar till döttrar är beredda att betala skyhöga hemgifter till familjer med söner – om en sådan son har förutsättningar för att bli en god familjeförsörjare. Hemgift har bland dessa lågkastiga grupper införts i takt med utveckling och modernisering och kan alls inte betraktas som ett traditionellt fenomen.

Slut på frigjordheten

Även då det gäller klädsel och regler för uppförande har stora förändringar inträffat de senaste årtiondena. I det tidiga 1930-talet gick lågkastiga män och kvinnor klädda på samma vis: Ett höftskynke och bar överkropp. I vissa avlägsna byar kan man än i dag se äldre kvinnor på detta vis – en lämplig klädsel i ett tropiskt klimat. Efter arbetet var det inte ovanligt att dessa lågkastiga kvinnor och män samlades och drack den inhemska alkoholhaltiga drycken, toddy.
Med moderniseringen förändrades emellertid synen på kvinnlighet och manlighet. Kvinnans kropp kom att sexualiseras alltmer och måste numera nogsamt skylas. Att dricka alkohol anses okvinnligt, liksom att vara ute efter mörkrets inbrott. Denna feminisering av kvinnor omfattar således både arbetsuppgifter, beteende i hemmet och i samhället i stort, samt klädsel och andra yttre attribut.
Processen med att kvinnors underordning förstärks har ofta ansetts vara ett utslag av så kallad ”sanskritisering”, med vilket menas lägre kasters övertagande av högre kasters kulturella system för att därmed höja sin egen status. Högre kaster utmärktes ofta av restriktioner som var riktade mot kvinnor, exempelvis förbud för änkor att gifta sig eller att kvinnor inte borde lämna hemmet.

Sanskritiseringsteorins brister

En sanskritiseringsprocess skulle emellertid också innebära att såväl män som kvinnor blev vegetarianer eller åtminstone avstod från oxkött, samt att de upphörde dricka alkohol. Så har inte skett.
Tvärtom har köttkonsumtionen, inklusive oxkött, ökat med ökat välstånd, liksom alkoholkonsumtionen – men det sistnämnda endast för män. Sanskritiseringsprocessen är således könsbestämd och bör snarare benämnas ett stärkande av mäns makt över kvinnor.
För Keralas cashewarbeterskor betyder allt detta att livet ibland ter sig paradoxalt: normen föreskriver att de ska vara feminina såväl till det yttre som i sitt uppförande och att de bör vara hemmafruar. Men i realiteten tvingas de vara huvudförsörjare – trots extremt låga löner, beroende på att deras arbete definieras som extra-inkomster till familjen.
De flesta av cashewarbeterskornas män är daglönearbetare i jordbruket eller byggnadsbranschen. Ofta är de arbetslösa och kan i bästa fall få arbete en eller två dagar i veckan, men alltid till full lön, det vill säga en dagslön som kan vara tre till fem gånger så stor som hustruns.
”I mitt fall är det upp och nedvända världen – jag är huvudförsörjare i familjen och arbetar på fabriken och min man går hemma för det mesta!”, är en vanlig kommentar bland Keralas 200 000 cashewarbeterskor – som alla anser sig vara ”anomalier” bland de ideologiska och diskursiva strukturer som omger dem.

Ingen mening att romantisera

Att peka på de mindre rigida barriärerna mellan män och kvinnor, den mindre uttalade klyftan mellan femininitet och maskulinitet som existerade på 1930- och 40-talen ska inte ses som ett romantiserande av det förflutna – en tid då majoriteten av den lågkastiga befolkningen de facto svalt. Det råder inget tvivel om att cashewarbeterskorna, liksom den stora majoriteten av befolkningen, lever betydligt bättre i dag än för femtio eller sextio år sedan. En försiktig tolkning är dock att den starka betoningen på klass- och klassklyftor dolt, ja till och med förstärkt, problem som handlar om genusklyftor.

ANNA LINDBERG,
text och foto

Artikeln bygger på författarens doktorsavhandling i historia, Experience and Identity: A Historical account of Class, Caste, and Gender among the Cashew Workers of Kerala, 1930-2000 (Department of History at Lund University, Studia Historica Lundensia, Lund 2001).