|
|
MONSUN NR 2 (bilaga till SYDASIEN 4/99)
Zac O´Yeah
Charlie Chaplin i Mahatma Gandhis garn
Det finns märkliga samband mellan de mest
oväntade ting. Det finns en populär bild ur Charlie Chaplins
film Moderna tider från 1936, den sista filmen där han framträdde
i sin klassiska luffarroll, en bild där Chaplin dragits in mellan
kugghjulen i ett stort maskineri. Ingen torde ha undgått den bilden,
eftersom den finns på både poster och vykort.
Innan Chaplin spelade in Moderna tider hade han genomgått en smärre
existentiell kris. Vid kapplöpningsbanorna och på nattklubbarna
dit han gick med Paulette Goddard – hans nya fynd vars genombrott
blev Moderna tider – hade han hela tiden haft en malande skuldkänsla:
Vad gör jag här? Varför arbetar jag inte?
Samtidigt började han tänka att han borde skildra sin samtid,
eftersom hans föregående film, Stadens ljus (1931), beskyllts
för att vara sentimental. Den tändande gnistan till Moderna
tider, där han förutom den inledande delen i den högteknologiska
fabriken skildrar en romans mot en bakgrund av depression, strejker och
arbetslöshet, fick Chaplin från en journalist som berättat
om de nya löpande banden på fabrikerna i Detroit - dit friska
bondpojkar lockades för att efter 4-5 år vid bandet förvandlas
till nervösa vrak.
Moderna tider blev Chaplins dittills mest politiska film, men efter premiären
dalade hans stjärna i och med att allt fler amerikaner började
misstänka att han var kommunist. Åtta år senare lämnade
han Hollywood för att bosätta sig i Schweiz.
Spinnrocken politiskt redskap
En annan bild, som är lika spridd över världen, föreställer
Mahatma Gandhi vid spinnrocken. Bilden förekommer i otaliga
versioner, och naturligtvis även i Richard Attenboroughs film
Gandhi (1982).
Det var nämligen så att den engelska kolonialpolitiken gick
ut på att hålla tillbaka en indisk industrialisering; istället
fraktades indiska råvaror, t ex billig bomull, till England där
tyg och garn framställdes, som sedan såldes dyrt tillbaka till
Indien. Spinnrocken föreslog Gandhi som politiskt redskap redan 1908
i sitt manifest, Hind Swaraj (Indiskt självstyre), den samma skrift
där han även lägger fram sina idéer om civilt motstånd.
Det tog sju år innan han lyckades komma igång med hemspinning
och i sin självbiografi berättar han om jakten på kunskap:
vävare fanns som använde engelskt fabrikstillverkat garn, men
någon som visste hur spinnandet gick till stod inte att finna, än
mindre en spinnrock.
Efter många om och men spårades spinnrockar upp i den lilla
staden Vijapur där flera personer hade dylika stående på
vinden. Gandhi övertalade dem att börja spinna igen och han
var själv den första att slänga sitt fabrikstillverkade
kläde och byta till grovt och handvävt.
När han väl lanserade spinnrocken med rekommendationen att varje
indier som önskar självständighet ska sitta och spinna
en stund om dagen för att förse indiska vävare med garn,
blev det enorm efterfrågan på spinnrockar. Marknaden tog fram
portabla, lådmonterade spinnrockar som politiker kunde föra
med sig på turnéer. Kvaliteten på det hemspunna garnet
och därav vävda tyget, khadi, kunde variera en hel del, men
idén slog igenom så väl att khadi än idag är
giltig symbol för indier som vill uttrycka patriotism. Kläder
av khadi ser man på de flesta politiker, även om de kanske
har slutat att spinna sitt eget garn.
Århundradets mest kända motbilder
De två bilderna - Chaplin i maskineriets kuggar och Gandhi meditativt
vevande på hjulet till sin spinnrock - är förmodligen
två av århundradets mest kända motbilder.
Den ena hämtad ur ett industrialism-kritiskt filmepos, den andra
symboliserande en kolonis kamp för frihet, och de har ett tydligt
yttre drag gemensamt - det roterande hjulet. Hjulet, som står för
utvecklingen, för den mänskliga uppfinningsrikedomen.
När hjulet uppfanns tog människan sitt första steg mot
industrialismen och utan tvekan är det på grund av detta som
de två bilderna väcker så stark respons hos betraktaren:
bägge rör förhållandet mellan en enkel människa
och denna ”ur-maskin”. Det finns ytterligare ett möjligt
samband.
I tiden mellan Stadens ljus och Moderna tider sökte filmaren år
1931 upp den politiske och andlige ledaren, som i vissa västerländska
kretsar åtnjöt Messias-status, när Gandhi var i London
för att medverka i brittisk-indiska rundabordskonferenser. Först
skickade Chaplin ett brev varpå Gandhi frågade sina medhjälpare:
”Vem är denne Charlie Chaplin?” När Gandhi fick höra
att Chaplin var filmstjärna lär han ha sagt: ”Och vad har
jag med film att göra?”
Maskinen skapade beroende av England
Sedan fick Gandhi klart för sig att Chaplin sympatiserade med frihetsrörelsen
och gick med på att träffas. Chaplin kom nervös till ett
litet hus på East India Dock Road, i ett slummigt London-område,
och undrade vad han skulle säga för intelligent, i synnerhet
då det lilla rummet var fyllt av press och andra åhörare.
Chaplin betygade att han var för Indiens frihet, men sade också
att det var en sak som han inte kunde förstå: Varför tyckte
Gandhi illa om maskiner? När allt kommer omkring skulle ett altruistiskt
bruk av maskiner kunna bidra till att mänskligheten befriades från
slaveri, arbetstider förkortades och folk skulle få mer tid
för att kultivera sig och njuta av livet, argumenterade Chaplin.
Gandhi svarade att han inte var emot maskiner, han var bara emot maskiner
som gjorde människor överflödiga. Och innan Indien kunde
uppnå det som Chaplin pratade om, måste det bli av med kolonialstyret.
Maskiner gjorde Indien beroende av England, och enda sättet att göra
sig av med beroendet var att bojkotta allt maskintillverkat. Att spinna
egen bomull och väva egna kläder var Gandhis sätt att attackera
det mäktiga England.
Chaplin stannade och fick se den indiska gruppen utföra sina aftonböner.
På samma gång var han imponerad av den skarpsinnige juristen
och politikern, och fascinerad av den helgonlike figuren. Fem år
senare hade Moderna tider premiär. Det möjliga sambandet mellan
mötet och filmen är överraskande. (Sambandh är för
övrigt ett gammalt indiskt ord, som betyder just det: Samband).
Zac O´Yeah
|