Peter B Andersen

Kunskapsrikt om Indien med atombomber

Amitav Ghosh:
Countdown
Ravi Dayal, Delhi 1999

Samtidigt som kommandorummet för ett simulerat kärnvapenkrig passerar över vita duken i amerikansk film och man som åskådare vet att generalerna och presidenten följer cybernetikens lagar och kalkylerar över vedergällningens slag och motslag i förhållande till ryssarna, har man funderat på om ryssarna över huvud taget studerade cybernetik och skulle låta den styra sitt kärnvapenkrig på den gamla sovjettiden.
Jag vet inte, men när man läser Amitav Ghoshs bok om Indiens och Pakistans kärnprovsprängningar så lämnar han åtminstone inte läsaren i tvivelsmål om att det inte är den som styr kärnvapenupprustningen i Indien och Pakistan.

På den indiska sidan om gränsen uppfattas det som en ren symbol. ”Bomben är en champagneflaska, som ligger i hörnet och samlar damm. Den kommer aldrig att bli någon ’first strike’ och det kommer aldrig att ske planerat. Det finns aldrig någon som skulle överväga att använda den. ” På den pakistanska sidan vet alla att bombens blotta existens i slutändan kan och kommer att leda till kärnvapenattack från den makts sida som håller på att förlora ett krig.
En logik som en pakistansk människorättsförespråkare ger kommentaren: ”Allt är möjligt mellan Indien och Pakistan, för vår politik är irrationell”.

Logiken som Ghosh likväl fångar är en psykologisk kamp mellan två undertryckta makter där Indien har stormaktsdrömmar och Pakistan låter sig fångas i ett motspel av återhävdande gentemot de indiska provokationerna. Det som övertygar är Ghoshs antropologiskt precisa avslöjande av tankebanorna hos folk alltifrån journalister och soldater på vakt mot Pakistan till Indiens försvarsminister som han reste runt med längs gränsen i Kashmir och hans följande lite mera diffusa intervjurunda i Pakistan.
Det obehagliga är att han visar på två nationer som har givit upp. Indiens försvarsminister som trött betraktar politikernas maktbegär och de pakistanska människorättsförkämparna som räknar med att de afghanska talibanerna obevekligt kommer att överta makten också i Pakistan.

Enligt Ghosh har båda länderna låtit sig fångas i en kallakrigs-retorik. Han visar också hur de skulle kunna slippa ur den - Indien kunde ha låtit bli att detonera de första provsprängningarna, Pakistan kunde ha vunnit världens uppmärksamhet genom att leda en antikärnvapen-kampanj etc - och även om han helt visst inte själv tror på den möjligheten så kan man väl hoppas att moralen går upp också för maktens män.
Boken bygger på en intervjuresa i Indien och Pakistan månaderna efter provsprängningarna 1998, och Ghosh förmedlar sin enorma kunskap med samma sprillande humör och ironi som vi känner från hans romaner såsom The Calcutta Chromosome och inte minst i In an Antique Land som klart visar vilken framstående fackantropolog författaren också är.

Peter B Andersen

Tillbaka till SYDASIEN/Monsun nr 1/00