Leif Larsson

På cykel genom Indien –
som en jojo mellan himmel och helvete!

Artikelförfattaren framför ingången till Fatepur Sikri, mogulstaden från 1500-talets slut. Människorna som i dag bor utanför murarna är förtvivlade. Placeringen på FN:s världsarvslista kräver att bebyggelsen runt omkring rivs.

Jag hade varit i Indien förr. Första gången som artonåring 1970 då en rad omständigheter bara ledde mig dit. Sedan tre gånger till.
– Vad får dig att resa till Indien? har många frågat.
Det är svårt att svara. Så många olika skäl. Men viktigast är nog att landet är så olikt Sverige att det är som att komma till en främmande planet, trots att flyget till New Delhi bestämt inte lämnar jordatmosfären.
De fyra första gångerna kunde jag inte stanna oplanerat efter vägen, hur intressanta ting som än dök upp. Tåget, bussen, båten eller flyget ledde mig till en i förväg utvald plats. Därför valde jag cykel den femte gången. Den ledde mig närmare Indien än någon gång tidigare och upplevelsen skakade om min själ och kropp så hårt att det i dag känns som minnena har ristats fast för lång tid.
Det är kyligt när jag trampar söderut från New Delhi på morgonen den 4 januari. Kalla vindar från Himalaya sänker natttemperaturen till som lägst ett par plusgrader.
Min indiska ”Hero”, en svart tjugoåttatummare utan växlar, rullar lätt. Nordindien är platt och jag kommer inte få en riktig uppförsbacke på över trettio mil.

400 kronor med extrautrustning

Cykeln var billig. 400 kronor för en ny med extrautrustning. Kommer den att klara några hundra mil på den indiska landsbygden?
För att komma ut ur New Delhi måste jag följa huvudleden. Tät trafik. Mest lastbilar och bussar. Svart dieselrök från de gamla motorerna kastas rakt in i näsan på mig. Klassklyftorna rätt in i ögonen. En tiggare kommer fram mot mig vid trafikljusen på Olof Palmes gata. Hundratals byggnadsarbetare sover ute under plastskynken på nätterna. På dagarna bygger de inhägnade, hårt bevakade lyxbostäder åt Indiens snabbt växande medelklass.
Utanför New Delhi är trafiken snabb och farlig. Ständig uppsikt över omdömeslösa förare gör mig trött. Men efter fyra mil svänger jag in på en mindre asfaltsväg. Här är lugnare och skönare. Sådana kommer jag ofta att välja i fortsättningen.
Mil efter mil av odlad jord. Över 2 000 kilometer sammanhängande jordbruksmark från gränsen mot Pakistan i nordväst till Kolkata i öster. På ett område något större än Sverige bor 250–300 miljoner människor. Ett av jordens allra största och mest tättbefolkade jordbruksområden.

Alltid folk på väg

Vetefält varvas med gula färgklickar av senapsblommor ända till horisonten. Bara enstaka träd ger djup åt landskapet. Överallt hörs dunket från de dieseldrivna bevattningspumparna. Utan konstbevattning skulle den stora befolkningen svälta. Nu är Indien i stället självförsörjande på de viktigaste grödorna som ris och vete. Trots att landets folkmängd har passerat en miljard nyligen.
Alltid folk på väg. Men sällan som 1970 efter dragdjur. Nu sitter man på fullpackade traktorsläp, lastbilsflak, i bussar eller jeepar. Många cyklar. Motorcyklar och skotrar är också vanliga. Privata bilar likaså. 1985 var de nästan obefintliga.
Plötsligt dyker en kamel med stor släpkärra upp. Karlarna på flaket verkar reta upp sig på att bli omkörda av en cyklist och börjar pressa kamelen till allt högre fart.
– Den springer lika fort som en häst! tänker jag när jag tittar bakåt. Men jag är upplagd för lite hårdkörning i det svala vädret och kamelen tröttnar snart.
Småstäderna ligger tätt längs vägen. Snart börjar jag fasa för dem. De är alla mycket smutsiga. Som soptippar! Här i östra Haryana och Rajasthan slutar asfalten vid småstädernas gräns och huvudgatorna har efter ett vinterregn förvandlats till smutsiga gyttjediken. Kor, vattenbufflar, grisar, får, getter och hundar är nästan lika vanliga som människor på gatorna och jag får redan första dagen lära mig att köra slalom runt djuren när jag ska ta mig genom städerna.

Plastpåsar och döda djur

Överallt skräp. Mest plastpåsar i stora drivor. Plastpåsar fanns inte i Indien före 1985.
Både i städerna och på landet ser jag många trafikdödade hundar och andra tamdjur. Ingen lyfter bort en dödad hund.
En händelse fick mig att allvarligt överväga om jag skulle avbryta resan redan efter första dagen. Det var på eftermiddagen och jag hade passerat sju till åtta småstäder. Där, mitt på gatan, ligger en död hund som andra hundar tuggar på.
Några meter bort en teservering full av folk. Ingen bryr sig. Jag mår illa och vill kräkas men tar i av alla krafter för att snabbt komma ut på den befriande landsbygden igen.
I en av Indiens många engelskspråkiga dagstidningar frågar man varför deras land besöks av så få turister. Jag är ganska säker på svaret. Smutsen, fattigdomen och de många tiggarna i storstäderna.
Det kunde vara tvärtom. Landets stora skönhet, de vänliga, hjälpsamma människorna, de stora kulturskatterna med Taj Mahal som den skimrande diamanten, de många spännande naturområdena med stora möjligeter att se vilda tigrar och till sist de mycket låga priserna, skulle kunna göra Indien till ett av jordens största turistländer.
Till dig som funderar på att resa till Indien vill jag höja ett varningens finger. Tror du att du kommer klara avigsidorna? Avstå annars.
Jag väljer att fortsätta. Mellan himmel och helvete kommer också många goda stunder. Vägarna kantas av stora träd som ibland är fulla av tjattrande papegojor. På de fuktiga vetefälten smyger vita hägrar omkring och letar mat. Ofta drar glador fram över det öppna landskapet. Härfåglar med sitt färgsprak flyger ibland upp från vägkanten.

Vackra palats bakom höga murar

Människorna är vänliga och omedelbara. De hjälper till direkt om jag får något problem. Ibland blir jag bjuden på te. En ung man cyklar med mig en mil för att visa rätta vägen vid några vägskäl. Vid de små, enkla hotellen där jag övernattar är hjälpsamheten stor.
Några av de smutsiga, små städerna visar sig bakom höga murar dölja de vackraste palats. Andra dagen når jag staden Deeg 220 kilometer söder om New Delhi. Nästa morgon ligger dess 1700-talspalats insvept i dimma. Men snart börjar solen bryta igenom. Och när de vackra kvinnorna i färggranna saris passerar mig med vattenkrukor på huvudet är Tusen och en natt-stämningen total. Palatset i Deeg liknar världsberömda Topkapi i Istanbul. Men så okänt Deeg är i omvärlden.
Indien har emellertid platser som är kända över hela världen. De närmaste dagarna ligger de på rad längs min cykelväg.

• Bharatpurs nationalpark med ett av världens främsta fågelområden.
• Fatehpur Sikri. En 1500-talsstad från mogultiden, grundad av stormogulen Akbar.
• Agra med Taj Mahal.

Alla tre med på UNESCO:s världsarvslista. Ett par dagar med fåglarna och pytonormarna i Bharatpur gav återhämtning efter de tre första omskakande dagarna på de indiska vägarna.
Området ligger något lägre än det omgivande landskapet, vilket gör att regnvattnet under monsunen förvandlar nationalparken till en stor grund sjö. Genom sjön har man byggt vallar som man kan cykla eller gå på. Allt är lättillgängligt och man ser enorma mängder fåglar. Under vintern kommer många övervintrande arter från Sibirien, om de lyckas ta sig över Himalaya.
Chefsornitologen Bholu Abrarkhan har levt hela sitt liv i nationalparken. Hans pappa var kock åt maharadjan av Bharatpur som tidigare ägde området och ordnade stora fågeljakter här.

Oslagbart fågelskådarrekord

Bholu har ett nästintill oslagbart rekord. Han har sett hela 417 olika fågelarter inom nationalparken.
De vattenberoende arterna dominerar. Änder, gäss, hägrar, vattenhöns, kungsfiskare och storkar. Men också mängder av småfåglar och rovfåglar.
När jag är där dominerar några tusen pelikaner luftrummet och i de omgivande skogarna smyger en tigerhona omkring sedan drygt ett år. Den första någonsin i nationalparken. Än så länge är det dock tillåtet att gå till fots här. I tigerreservaten är det förbjudet sedan början av 80-talet då en brittisk turist dödades av en tiger.
Jag har besökt Taj Mahal på alla mina Indienresor. Inte för att det är så berömt, utan för att det är vackrare än vad det finaste foto någonsin kan visa. Visserligen höll bygget på att slutgiltigt, ekonomiskt knäcka Shah Jahans mogulvälde i början av 1600-talet. Men det kan jag bortse från så här långt senare. Jag vistas en hel eftermiddag intill denna skönhet och stannar ända tills mörkret gör henne osynlig.
Efter Agra följer dagsetapper på tio till femton mil. Först längs stora vägar. Sedan allt mindre.
Jag passerar historiska platser som Gwalior, Jhansi, Orcha och Khajuraho. Sistnämnda plats är med på FN:s världsarvslista och är känd för sina tusen år gamla tempel med djärva, erotiska skulpturer. Mycket sevärt!

Tigerreservat på Deccan

Från Khajuraho stiger terrängen. Jag ska upp på Deccanplatån, Indiens centrala högland. Jag är i delstaten Madhya Pradesh och siktar nu på tigerreservatet Bhandavgarh 270 kilometer bort.
Ska två dagsetapper räcka? Jag satsar på det. Stiger upp halv fem och rullar iväg medan det fortfarande är mörkt. Fint flyt i början. Sen kraftiga stigningar i nära en mil. Kommer in i de första djungelområdena. Langurapor hoppar skrämda upp i träden. Nya stigningar. Buskskog tar över. Allt torrare. Alla odlingar upphör. Vägen blir allt smalare och människorna allt färre. För första gången kan jag sitta för mig själv vid vägkanten utan att genast bli omringad av en skara nyfikna. Skönt!
Efter halva dagen öppnar sig Deccans böljande slätter 500 meter över havet. Lätt medvind ger god fart rakt söderut på den enfiliga asfaltsvägen. Varmare. Första dagen med kortbyxor. Inte bränna de vintervita benen!
Men vad händer? Vägen blir allt sämre ju längre söderut jag kommer. Först stora hålor i asfalten. Sedan mest grus och sten med söndertrasad asfalt här och där. Det är knappt lönt att cykla längre. Kommer sju eller åtta kilometer på en timme. Så fortsätter det mil efter mil.
Måste gå tre timmar i mörkret på kvällen. Försöker njuta av ett annorlunda himlavalv. Månskäran ligger ner här.
De dåliga vägarna beror på korruptionen, säger alla jag pratar med. Pengarna till vägunderhåll stoppar politikerna i sina egna fickor.
Jag når tigerreservatet Bandhavgarh tre dagar senare. Jag är genomtrött. Men hur mår min cykel, Hero?
Den har hittills klarat ”världens sämsta vägar” utan en punktering eller ett enda ekerbrott. Den är en verklig hjälte.

Vidare mot Kolkata

Jag har nu färdats 110 mil på cykel sedan starten i New Delhi tre veckor tidigare. Nu väntar över 120 mil okända vägar fram till slutmålet i Kolkata. Det är tidig eftermiddag den 26 januari. Jag har just lämnat den lilla staden Umaria och nyss korsade jag kräftans vändkrets. I dag firar Indien ”Republic Day”, till minne av republikens bildande, tre år efter självständigheten från britterna 1947. I Umaria uppförde elever fina, fartfyllda danser från Rajasthan och som enda utlänning i staden blev jag speciellt inbjuden.
Den del av Indien jag nu rullar in i är annorlunda. Här i öster finns få platser som lockar utlänningar. Därför möter jag inte någon på nära två veckor. I min digra resehandbok nämns bara en enda plats på 800 kilometer. Det är Narmadafloden och den lilla staden Amarkantak vid flodens källa.
Många indiska namn klingar magiskt i mina öron. Narmada är ett sådant. Den är en av Indiens mest berömda och heligaste floder.
Narmadafloden ligger lite söder om min tänkta resväg. Men jag vill så gärna se och cykla en bit längs floden att jag är beredd att ta i lite extra. Högplatån Deccan genomkorsas av flera mindre bergskedjor och ett tio mil brett bergsområde skiljer mig nu från Narmada. När det mörknar strax efter sex är jag bara lite mer än halvvägs. Vägarna är bitvis mycket dåliga. Stora hålor i asfalten. Ibland bara grus, sten och gropar. Jag blir duktig på cykelslalom. Omväxlande tät djungel och små byar med odling och boskapsskötsel.

Stenbumlingar på vägen

Jag hittar inget övernattningsställe. Bestämmer mig för att fortsätta i mörkret trots att det är olämpligt. Stora stenbumlingar på vägen kan ge riktiga vurpor. Men jag har tur och korsar bron över Narmada klockan tio på kvällen och tar in på staden Dindoris enda lilla hotell.
Rummens standard liknar svenska källarförråd och jag ber personalen att städa två gånger innan jag med tvekan flyttar in.
Nästa morgon cyklar jag längs Narmadafloden österut. Vägen är bättre nu. Min Hero rullar raskt och pålitligt. Snart möter jag de första pilgrimerna som blir alltfler under dagen. Några dagar tidigare började de en av sina livs vandringar. Liksom tusentals andra har de startat från staden Amarkantak vid Narmadaflodens källa. Först går de längs flodens södra sida de 135 milen ner till kusten vid Indiska oceanen. Sen återvänder de längs den norra sidan till utgångspunkten. Enligt gammal sed ska pilgrimsvandringen ta tre år, tre månader och tretton dagar. Men de flesta lär numera nöja sig med ett år. Man får göra vandringen på så kort tid som sex månader, men där går gränsen.

Helig flod hotad

Men trots sin helighet är Narmada hotad. Stora dammprojekt kommer att lägga stora landområden under vatten och tusentals människor ur olika stamfolk som bor vid eller nära floden kommer tvingas bort. Striden har varit mycket hård, men folket vid floden verkar ha förlorat.
Jag trampar vidare mot flodens källa. Området är glest befolkat. Då och då möter jag korta, men högt lastade timmerbilar. Delstaten Madhya Pradesh har sjumilaskogar som ger Indien både papper och virke.
Där håller man på och lastar en bil. Jag stannar till. Så märkligt! Flera hundra kilo tunga stockar lastas utan kran. Med rep dras stockarna upp på flaket längs andra stockar som lutar upp mot lastbilen. Med många armar som samarbetar så går det.
Detta är Indien. Moderna lastbilar kör, men lastas med uråldrig teknik.
I början av resan fick jag bevittna utläggning av modern fiberoptikkabel. Hundratals mil mellan Indiens största städer. Men den grävdes ner på 1,6 meters djup med hackor och spadar av tiotusentals hårt arbetande kvinnor och män.
Indien är fullt av paradoxer. Jag möter dem dagligen.
De sista två milen upp mot Amarkantak är branta. Den lilla staden ligger drygt tusen meter över havet. Med min oväxlade Hero är det bara att ge upp och börja gå.
Vid Narmadas källa ligger ett vackert, ganska litet hindutempel. Hit kommer hundratusentals hinduer varje år. Men av tempelvärden får jag veta att bara ett femtiotal utlänningar besöker platsen årligen. För den utländska besökaren i Indien ingår vanligen bara några få välkända platser i resrutten.
Hela Amarkantak lever vegetariskt, liksom varje rättrogen hindu. Ingen restaurang serverar kött. Inte ens ägg. De flesta jag frågar menar att ungefär halva Indiens befolkning är vegetarianer. Men det skiljer sig mellan könen. Två tredjedelar av kvinnorna mot bara en tredjedel av männen.

Vattendelaren passerad

Det är den 29 januari när jag åker över den stora vattendelaren. Narmadaflodens vatten rinner västerut mot Arabiska havet. Från och med nu söker sig allt vatten ut i Bengaliska viken österut. Det är bara fyra grader varmt på morgonen så både mössa och vantar åker på.
Det gäller att passa på att njuta av svalkan. Snart kommer den verkliga värmen.
Men först ska jag ha roligt! Nu ska jag få tillbaks lite för allt slit i uppförsbackarna! Nu ska det gå undan! Utan ansträngning!
Mil efter mil med nedförsbacke. Vilken fröjd! Men även här slalom mellan hål i vägen. Det går inte att släppa på för fullt. Cykeln saknar dessutom fotbroms så det gäller att ha marginaler när bilar med fartdårar kommer ut ur djungelkurvorna.
För här är sammanhängande skog. Sjumilaskogar. Här vandrar vilda tigrar och leoparder även utanför reservat och nationalparker. Här i närheten hämtade Rudyard Kipling inspiration till Djungelboken. De båda nationalparkerna Kanha och Bandhavgarh är myndigheternas försök att ge främst tigern, men även andra vilda djur en säkrare framtid. De ingår båda i Project Tiger som startades 1973. De första nio reservaten har i dag blivit arton.
Jag har besökt Kanha och flera andra tigerreservat på tidigare Indienresor. Men det är första gången jag kommer till Bandhavgarh. Det är ett av Indiens allra finaste tigerreservat med omväxlande djupa raviner, öppna ängar och tät skog med mycket bambu. Här är jämförelsevis lätt att se vilda tigrar och jag mötte tre stycken på två dagar. Men det enda tillåtna färdsättet numera är att åka runt med jeep. Det gör mötet med djungelns mäktiga, vackra konung för bullrigt och okänsligt.
Tigerns framtid i världen är mycket osäker. Indien har med sina 4 000–5 000 tigrar över hälften av världspopulationen. Men Indiens befolkning har nu passerat en miljard och kravet på mark från den växande befolkningen är stort. Tjuvjägare och brist på bytesdjur är andra hot mot världens största vilda kattdjur.
Bakom en vägkrök upptäcker jag en livlös apa mitt på vägen. Det är en stor langurhane som nyligen har blivit påkörd av en bil. De andra aporna i flocken rusar inte tjattrande upp i träden som de brukar när jag försiktigt bromsar in. Nej, de sitter alldeles tysta vid vägkanten och tycks vänta på att kompisen ska vakna någon gång. Jag rullar tyst vidare.

Smutsen i städerna

Utanför djungelområdena är de vilda djuren få. Men jag träffar många människor med djur. En dag möter jag en man med en mungo – ormdödaren framför andra. En annan gång kommer en man med en papegoja på axeln gående längs vägen. Sent en eftermiddag möter jag en ridelefant med två människor på ryggen. Den är fint målad på huvudet.
Jag får en känsla av att vad som helst skulle kunna hända i Indien. Både bra och dåligt. Varje dag åker jag jojo mellan himmel och helvete precis som i början av resan. Fast nu har jag blivit lite avtrubbad.
Det bästa av allt är de avspända människorna. Uttrycket ”Jag har inte tid” har jag aldrig hört. Jag undrar om det existerar i Indien. På slutet av resan behövde jag reparera cykeln och cykelväskorna några gånger. Det som hade tagit flera dagar i Sverige var färdigt på någon timme i Indien.
Det sämsta är smutsen i städerna. Österut i Indien är det något renare än i norr. Men även här ger vissa platser kväljningar och får mig att raskt fara vidare.
Mycket omskakande är också trafiken på de stora riksvägarna. Många jag möter längs vägen säger att för det första är lastbilschaufförerna ofta drogade när de kör.
För det andra har de ofta köpt (mutat till sig) sina körkort i stället för att gå på körskola.
För det tredje finns ingen trafikpolis i Indien. Förarna kan härja helt fritt. Det innebär 70 000 döda varje år i trafiken (mycket osäker siffra ). Trots att antalet privata bilar på vägarna ännu är litet.
De avslutande 40 milen fram till Kolkata levde jag farligt. Inte ens nio liv hade räckt om jag skulle ha hållit på min rätt – att få cykla på vägens yttersta decimeter. Minst hundra gånger på två dagar hade jag blivit överkörd av bussar eller lastbilar om jag inte hade kört av vägen

Kvinnorna Indiens hjältar

Till Indiens hjältar vill jag utse alla de hårt arbetande kvinnorna. Överallt såg jag dem längs vägarna. Grävande, odlande, tvättande, huggande eller bärande.
Under alla mina cykelmil genom Indien såg jag hundratals, ja kanske flera tusen kvinnor med sina stora vedbördor på huvudet. De högg veden i skogen, band ihop den och bar det 40 till 50 kilo tunga knippet upp till 15 kilometer in till närmaste stad. Där sålde de veden och gick hem. Med sig hade de förtjänsten, 30 till 50 rupier (motsvarande 6–10 svenska kronor)
Trots dessa små inkomster fick jag flera bevis på att de enkla, fattiga människorna i Indien har fått höjd levnadsstandard sedan mitt senaste besök 1985.

• Nästan alla byar jag passerade hade fått djupborrad brunn med rent vatten. Nu kan folket bli av med alla parasiter som fanns i det gamla brunnsvattnet.
• En mycket stor del av de 627 000 byarna har i dag elektrisk ström.
• Elektriciteten har fått byborna att spara till TV. Svartvit TV är i dag vanlig bland byborna i Indien.

Den första februari är den varmaste dagen på hela resan. Min termometer visar 32 plusgrader i skuggan. Mitt på dagen är det stekhett på vägen. Jag tar paus var femte kilometer för att stå ut. Fem liter vätska om dagen går det åt.
Då kör en man på motorcykel ifatt mig. Han berättar att han jobbar med ett projekt där man försöker hjälpa kvinnor i byarna i trakten att bli ekonomiskt självständiga.
Han frågar om jag vill följa med ut till en av byarna nu i eftermiddag.
Jag känner mig sjuk av den brännande solen, men kan bara inte säga nej.
Några timmar senare sitter jag bakom Salilesh Shukla på hans motorcykel. På små vägar, där bara tvåhjuliga fordon kan ta sig fram, är vi på väg mot byn Bhelooatikera Den ligger i östra delen av den nybildade delstaten Chattisgarh.
Salilesh manövrerar rutinerat sin lätta motorcykel genom flera små byar innan vi svänger upp framför en av kvinnornas hus i Bhelooatikera.
På ett ögonblick är vi omgivna av en stor grupp glada kvinnor. Indiska kvinnor är oftast tysta och reserverade i mötet med främmande män. Men dessa är öppna, spontana och pratsamma.

Berättar entusiastiskt om sitt projekt

Vi bjuds in i det enkla men vackra huset av soltorkad lera. Inne på gården är det luftigt och svalt. En liten brasa tänds under spisen och snart har Salilesh och jag varsin mugg rykande hett te i handen.
Kvinnorna berättar entusiastiskt om sitt projekt. Tidigare kunde folket i byn lätt hamna i klorna på en penningutlånare om de plötsligt behövde en summa pengar de inte själva ägde.
Höga räntor gjorde att de ofta inte hade möjlighet att betala tillbaka skulden. De blev som slavar under penningutlånaren.
Salileshs projekt går ut på att kvinnorna bildar en förening där alla har som mål att spara regelbundet. Vanligen sparar de fem till tio rupier (en till två kronor) per vecka. Det låter lite, men även små slantar blir stora på lång sikt om man sparar ofta och under lång tid. På ett år kan det bli 500 rupier (100 kronor) och det är mycket i en fattig indisk by. Kvinnorna lyser av stolthet och självkänsla. Nu är de mycket mera oberoende.
Hemmet jag besöker har elektricitet och svartvit TV. Men man har inte parabol som i många andra byar, utan får bara in den statliga TV-kanalen.
TV:n har gjort byborna mycket mera allmänbildade. För femton år sedan var det många som inte visste att de bodde i ett land som hette Indien. Numera märker jag att de både känner till en del om och är nyfikna på länderna i Europa.
Kvinnorna och deras familjer tycker att jag ska bo hos dem några dagar. Men jag måste tyvärr tacka nej. Innan Salilesh och jag är tillbaks vid mitt hotell i staden Raighar är det redan mörkt.

Trafiken tätnar

Fem dagar senare rullar jag in i delstaten Västbengalen. Jag har två dagars cykling kvar till slutmålet i Kolkata.
I Västbengalen tätnar befolkningen märkbart. Fler människor på vägarna och alltfler bussar och lastbilar. Kolkatas 10–15 miljoner invånare behöver stora mängder varor, trots att konsumtionen per person är långt under den i Sverige.
Senast på eftermiddagen den sjunde februari vill jag komma fram. Kvällen innan når jag staden Kharagpur 145 kilometer väster om Kolkata. Om det inte blåser motvind…om jag inte blir påkörd…om jag inte kör fel…om inte cykeln går sönder…., och om det inte blir över 30 grader varmt,
ska jag kunna nå Kolkata nästa dag.
Alla dessa önskningar uppfylls!

Men jag har inte mycket krafter kvar efter kampen mot vägarnas vansinnesförare, när jag rullar in genom Kolkatas förorter.
Allt tätare folkmassor ju närmare centrum jag kommer. Larmet från de ilsket tutande bussarna gör att jag vill släppa styret och hålla för öronen. Smutsen och stanken blir allt värre.
Just när det känns som jag håller på att passera gränsen för det uthärdliga stiger en man fram ur folkvimlet och ropar:
Välkommen till Kolkata!

Himmel och helvete

Nästan varje dag på resan har jag kastats mellan himmel och helvete. Men så här snabbt har jag aldrig tidigare förpassats till himlen. Den okände mannens glada tillrop ger mig nya krafter. De återstående tio kilometrarna går lättare. Efter 35 dagar och 2 326 kilometer – något längre än mellan Göteborg och Rom – rullar jag nöjd och lättad upp på slutmålet för min färd, Howrahbron över floden Ganges.

LEIF LARSSON,
text och foto