1.
En berest engelsk fotograf på besök formulerade frågan jag själv ställt mig:
- Och vad är Dhaka berömt för?
Ingenting antar jag.
Calcutta, en betydligt yngre stad men ändå på många sätt Dhakas storasyster, är i alla fall känt för sin fattigdom. Men någon City of Joy har Dhaka ännu inte förärats.

...stadens historia sträcker sig tillbaka till 1300-talet. Under mogulkejsaren Jahangir blev Dhaka 1608 huvudstad i provinsen Bengalen, Bihar och Orissa. Som administrativt, militärt och ekonomiskt centrum växte Dhaka snabbt. Portugisiska, armeniska, holländska, engelska och franska köpmän etablerade sig i staden. Dhaka lär under denna blomstringstid ha haft omkring 900 000 invånare, och alltså varit en av världens största städer.
Men redan 1717 flyttades huvudstaden till Murshidabad, i nuvarande Västbengalen, och Dhakas ställning försvagades snabbt. Under andra halvan av 1700-talet upplöstes mogulväldet, engelsmännen tog kontroll över Bengalen och gjorde Calcutta till sin huvudstad.
Utländska besökare på 1800-talet beskrev Dhaka som en förfallen provinsstad med färre än 100 000 invånare. 1905 delade engelsmännen Bengalen, och Dhaka blev huvudstad för östra Bengalen och Assam, men denna position varade bara till 1911 då Bengalen åter enades.
När det brittiska kolonialväldet i Indien upphörde 1947, fick Dhaka dock återigen rangen av huvudstad i den östra halvan av den nybildade nationen Pakistan. Denna konstruerade statsbildning föll samman 1971 och efter ett blodigt krig blev Bangladesh ett självständigt land, med Dhaka som huvudstad.

...en historia där blomstring och nedgång ständigt växlat. Kanske är det därför som dagens Dhaka ibland framstår som en stad som inte riktigt funnit sin identitet. En storstad som söker sin själ.

2.
...det är svårt att hitta några hållpunkter i det utspridda stadslandskap som utgör större delen av Dhaka. Längs genomfartsgatorna reser sig hus av svårbestämbar ålder, slitna av monsunklimatet och brist på underhåll, ofta halvt dolda bakom reklam- och butiksskyltar.
Genom bostadskvarteren mellan de större gatorna vindlar sig labyrintiska gränder där man som främling lätt irrar bort sig.
Runtomkring i staden reser sig nybyggen över den äldre bebyggelsen; moderna bostadshus för den växande medelklassens drömmar om ett liv i bekväm avskildhet; höga affärshus som får en att undra hur landets bräckliga ekonomi ska kunna fylla all denna kontorsyta.
Påfallande många nybyggen tycks ha stannat av halvvägs. Medan de nedre våningarna är fyllda av hyresgäster eller affärsverksamhet står de övre som tomma betongskal - på sina håll kan Dhaka se ut som en krigshärjad stad.

...men längs gatorna lever staden. Överallt ligger rader av små butiker, verkstäder och matställen. De flesta är öppna ut mot gatan; varorna till försäljning är överdådigt exponerade, hammarslag ekar, svetslågor gnistrar, doften av frityrolja blandas med avgaserna från strömmen av bilar, bussar och trehjuliga babytaxis.
På trottoarerna trängs fotgängarna med cigarrettförsäljarnas små lådor, frukthandlarnas korgar och ställningar med kläder. Dhakas gatuliv är ett intensivt myller som är så överväldigande att det paradoxalt nog kan framstå som enahanda.

3.
...alla siffror om Dhaka är naturligtvis djupt oroande. Åtta, kanske nio miljoner invånare på 1 528 kvadratkilometer och en ständig inflyttning från landsbygden. Ett föråldrat vattenledningsnät, otillräckligt för stadens växande behov. Ett avloppssystem som bara når en tredjedel av invånarna.
Dagstidningen Daily Star noterade i en artikel att Dhaka numera har cybercaféer men knappast några offentliga toaletter. Jämfört med stadsbor i i-länderna lever fortfarande de flesta i Dhaka mycket resurssnålt, och återvinning är en välutvecklad informell sektor. Men sophanteringen med 3 000 anställda och färre än 200 lastbilar är otillräckligför de 1 500 - 2 000 ton sopor som produceras varje dag.
Elnätet är ansträngt till det yttersta;för att fördela underskottet är det vanligt att strömmen stängs av några timmar, vilket naturligtvis är vanligare i fattiga förorter än i mera välsituerade områden.

...ser man till siffror och statistik finns all anledning till misströstan, men vistas man en tid i Dhaka slås man av hur invånarna med energi, uppfinningsrikedom och ofta en god portion drastisk humor ändå får sin stad att, på något sätt, fungera.

4.
...de allra flesta i Dhaka har fortfarande starka rötter på landsbygden och besöker regelbundet släkt och vänner i hembyn eller landsortsstaden. Även om mycket har förändrats under de senaste tio åren ger Dhaka fortfarande ett intryck av att i mycket snarare vara en samling småstäder än en mångmiljonstad. Turister är en sällsynthet. Utanför stadsdelarna Gulshan, Banani och Baridara, väcker man som utlänning uppmärksamhet. Men det är en uppmärksamhet som så gott som alltid är nyfiket vänlig - inte ens sena kvällar har jag någonsin känt mig otrygg i Dhaka.

...men läser man tidningarna får man en annan bild. Under 1998 rapporterades om flera skrämmande råa våldtäkter. Det finns ett utbrett våld i staden, främst riktad mot de fattiga och maktlösa. Det finns en organiserad brottslighet - i skydd av en korrumperad poliskår tycks stadens mastans, smågangstrar, härja närmast fritt.

5.
...på många håll är Dhaka fortfarande en ganska grön stad och det finns ett djurliv. Moyna-starar och sparvar hoppar i parker och trädgårdar. Glador kretsar på stela vingar högt över trafiken. Har man tur kan man få se både gröna parakiter och metalliskt skimrande kungsfiskare. Men Dhakas fågel framför andra är de allerstädes närvarande kråkorna. Orädda, listiga överlevare, vars nytta för renhållningen inte riktigt är erkänd.

...för tio år sedan kunde man ofta i skymningen se flygande hundar - imponerande stora släktingar till fladdermössen - som svarta silhuetter mot kvällshimlen på väg att slå sig ned i något fruktträd. Men nu har de blivit sällsynta. Och de underbara saktmodiga Gangesdelfinerna, som orädda vältrade sig bland båtarna på floden utanför Gamla Dhaka, tycks sorgligt nog ha försvunnit från stadens vatten.

6.
...Dhaka är en stad som kan ge stoff till mardrömmar. Den motbjudande kontrasten mellan en djup fattigdom och maktlöshet, och ett fåtals arroganta exponering av sitt välstånd. Maktens byggnader, som skulle passa i Orwells 1984, och som utgör en kongenial miljö för en oöverskådlig byråkrati. Kvällar när den sjunkande röda solen knappt förmår tränga igenom luftföroreningarna som ligger som en grå dimma över staden.

...på Mirpur Road såg jag från jeepen en ung pojke som gick långsamt mellan bilarna som stannat i en korsning. Över bröstet hade han en slang, jag förstod inte först vad det var. När han kom närmare såg jag att han hade en droppflaska i handen, och gick och tiggde med en kanyl i buken.

...och ändå. När man står på ett hustak och ser ut över staden ser man att det överallt på andra tak finns små prydliga trädgårdar, blommor i krukor, rentvättade kläder på tork. I skymningen, när trafiken stillnar, kan man gå på gatorna, uppsnappa fragment av samtal från andra flanörer och se det varma ljuset i fönstren i alla lägenheter där familjer samlas efter dagens arbete. På själva julaftonskvällen kom jag förbi en liten teservering på en trottoar. På bänkarna satt några män med tekoppar i händerna. En långhårig kringvandrande trubadur stod bredvid och spelade flöjt, långa vemodiga toner över den folktomma gatan. Sådana stunder framstår Dhaka som en mycket mänsklig stad.

...trots att jag har bott över fyra år i Dhaka har jag svårt att säga något entydigt om staden.

P O Henricson

---

Tillbaka till SYDASIEN