Jan Henningsson

Bakom fanatismens slöja:
USA, Sydasien och terrorismen

Hyderabad den 14 sept 2001
Efter de fruktansvärda våldsdåden i USA den 11 september har talibanerna och deras saudiarabiske gäst Usama bin Ladin åter hamnat i de internationella mediernas fokus. Indiska tidningar skriver med tydlig oro: ”står Israel och Indien näst i tur?” Här kopplar man terrorattacken till Palestinafrågan och befarar nu negativa återverkningar efter att Shimon Peres lovordat Indien för dess ”konstruktiva roll” vid FN:s rasism-konferens i Durban.

Terrorism är ett välkänt fenomen i Indien, alltsedan en hindufanatiker 1948 dödade Mahatma Gandhi. Medvetenheten om det öppna samhällets ofrånkomliga sårbarhet har på senare år blivit alltmer plågsam. De ständigt återkommande attentaten mot polis och andra lokala myndighetspersoner – i synnerhet i de nordöstra och nordvästra delstaterna – har föranlett inrikesminister L K Advani att göra kontroversiella uttalanden om nolltolerans. Som de kollektivt mest traumatiska händelserna under senare tid framstår alltjämt morden på premiärministrarna Indira (1984) och Rajiv Gandhi (1991); gärningsmännen var militanta sikher respektive tamilseparatister.

Beväpnade av Pakistan

Men den form av terrorism som i dag dominerar indisk nyhetsbevakning gäller islamiska grupper, beväpnade av Pakistan och/eller Afghanistan. I färskt minne lever kapningen i december 1999 av det indiska passagerarplanet IC814, som tvingades ned i Kandahar. Kapningen var sannolikt iscensatt av Usama bin Ladin, vars krav var att Indien skulle frige några militanta islamiska ledare. (Masood Azhar, som fängslades i februari 1994, hade kommit till Kashmir utsänd från Pakistan för att söka förena två separatistgrupper (Harkat-ul-Jihad Islami och Tahrik-ul-Mujahidin) och integrera dem i Harkat-ul-Ansar, den grupp som Azhar själv startat och ledde. Eftersom Azhar aldrig hann slutföra sitt uppdrag, övergick större delen av de utländska legionärerna – främst afghaner - till Lashkar-e-Taiba (”Truppen från Medina”), som än i dag är en väpnad maktfaktor i Kashmir.

Det förblir oklart i vad mån bin Ladin bakom kulisserna samverkade med talibanerna respektive regeringen i Islamabad; kapningen ägde rum bara två månader efter general Musharrafs militärkupp. I varje fall fick Masood Azhar fri lejd i Pakistan omedelbart efter sin triumfartade frigivning. Han har sedermera fortsatt att verka för talibanisering och ”heligt krig” i Kashmir.

Talibanisering

Talibanisering är en ganska nymyntad term, som förknippas med aggressiv islamisk politik och förtryck av icke-muslimska folkgrupper. Till de i media mest uppmärksammade exemplen det senaste året hör dels förstörelsen av de månghundraåriga Buddha-statyerna i Bamiyan (mäktiga symboler för Afghanistans rika och unika religiösa kulturarv), dels arresteringen av utländska hjälparbetare, som anklagas för att ha bedrivit olaga missionsverksamhet.
Den nyss avlidne Ahmad Shah Massoud, ledare för den inhemska oppositionen mot talibanerna, sade i augusti i en TV-intervju (kort innan han blev dödligt sårad av attentatsmän) att sådana övergrepp kunnat undvikas. Masood menade att ett stort ansvar åvilar Pakistan, som systematiskt hindrat talibanerna – vilka ju har sitt ursprung i en studentrörelse – att ge sin styrande elit högre utbildning.

En tidig ansats var ”flyktinguniversitetet” i Peshawar, som Pakistans regering emellertid stängde. (Under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan på 1980-talet tog Pakistan emot miljontals afghanska asylsökande; centrum för flyktingmottagningen var just gränsstaden Peshawar). Denna antiintellektuella policy gentemot ett krigshärjat muslimskt grannland kan verka förvånande. Pakistan är ju inte bara en kärnvapenmakt utan har också ett förkrossande övertag ifråga om universitet, högskolor och internationellt verksamma akademiker, inte minst islamistiska ideologer.
Men det ligger uppenbarligen inte i Islamabads intresse att få en mer omvärldsmedveten och nutidsorienterad regim i Kabul. I stället uppmuntras (bland annat genom ekonomiskt stöd) den traditionella islamiska skolformen, madrasa, där tonårsgrabbar ägnar sina mest receptiva år åt att lära sig Koranen utantill - på arabiska, ett språk de varken talar eller förstår - och att skriva uppsatser om jihad, det heliga kriget. (Precis samma typ av internatskolor drivs för övrigt av muslimska stiftelser i Indien.)

Uteblivet kunskapslyft

Följden av det uteblivna kunskapslyftet har blivit fortsatt låg bildningsnivå i talibanernas land och därmed grogrund för religiös fanatism. Redan vid maktövertagandet 1996 införde man långtgående inskränkningar av kvinnors rörelsefrihet utanför hemmet. I september 1999 utfärdade talibanerna ”tio bud” för Afghanistans hinduer, sikher och kristna: de får inte polisanmäla muslimer, de får inte bygga tempel eller kyrkor, de skall bära synliga tecken på sin religionstillhörighet och dessutom sätta upp lakan eller gula flaggor på sina hus för att lätt kunna identifieras.

Icke-muslimska kvinnor får inte bära smycken i andra metaller än järn, och så vidare. Nu försöker unga militanter med våld införa liknande ”lagar” inne i den indiska delen av Kashmir. En hittills okänd islamisk grupp – Lashkar-e-Jabbar (”Den Väldiges Armé”) – kungjorde i början av augusti ett diktat gällande muslimska kvinnor: bär slöja eller förlora ansiktet! För att statuera exempel kastade gruppens medlemmar saltsyra i ansiktet på några obeslöjade tonårsflickor i Srinagar.

Den omedelbara reaktionen var typisk och symptomatisk för det religionspolitiska klimatet i Nordindien: moderata muslimska ledare tog i vaga ordalag avstånd från de unga hetsporrarnas påfund, medan inflytelsrika Jamiat-ul-Mujahideen och den konservativa islamiska kvinnoorganisationen Dukhtaran-e-Millat lovordade Den Väldiges Armé för att man vågade stå upp för islams sanna värderingar. Alltfler kashmiriska kvinnor började ta på sig slöja (purdah, burqah eller abhaya, beroende på typ), vilket av liberala muslimska skribenter dock avfärdades som ett utslag av fruktan snarare än hängivenhet mot islam.

Hot mot felklädda kvinnor

I början av september var det dags för nästa fas: icke-muslimska kvinnor skulle klä sig på ett särskilt angivet sätt för att inte förväxlas med sina muslimska systrar. Den Väldiges Armé (vars existens som genuin, lokal folkrörelse nu ifrågasätts) hade satt upp 10 september som deadline – de kvinnor som påträffades obeslöjade därefter skulle skjutas i benet, om de inte genom sin klädsel tydligt visade att de är hinduer, sikher eller kristna...

Men vid det laget hade de mer etablerade islamiska organisationerna i Jammu/Kashmir-området (Jamiat-ul-Mujahideen, Harkat-ul-Mujahi-deen, Hizb-ul-Mjuahideen) synbarligen dragit öronen åt sig och backade ur kampanjen. Det var i grevens tid; dagen efter deras taktiska reträtt kom angreppet på den globala marknadsekonomins mäktigaste symboler, en attack som på några timmar troligen krävde långt fler dödsoffer än årtiondens skärmytslingar i Jammu och Kashmir. En viss uppgivenhet kan förmärkas i de indiska reaktionerna på terrordåden i USA. Under många år har Indien varnat USA och Europa för den islamiska fundamentalismens tidsinställda bomb.

Orubbligt USA-stöd för Pakistan

Man har på alla upptänkliga sätt sökt bevisa att Pakistan i samma grad som Irak, Iran och Libyen är inblandat som både understödjare och direkt anstiftare av religiöst laddade våldsdåd. Naturligtvis handlar Indien i detta sammanhang utifrån ett geopolitiskt egenintresse.
Icke desto mindre upplever man att de europeiska staterna i stor utsträckning både förstår och delar Indiens analys, medan USA till dags dato har varit orubbligt i sitt stöd till Pakistan och därmed kvävt alla ansatser till internationella sanktioner mot regimen i Islamabad.
Till syvende og sidst handlar terrorbekämpning om bildning: utbildning, folkbildning, opinionsbildning, demokratisk samhällsbildning. Till Indiens viktigaste resurser härvidlag hör spelfilmen: den speciella curryblandning av romantik, dokumentär och musikal, som utmärker Bollywoods största publikframgångar. Eftersom skådespelarna talar en lättfattlig kombination av hindi och urdu, kan TV- och videotittare i Pakistan hänga med utan problem; detta latenta inflytande från indisk populärkultur ses inte med blida ögon av det muslimska etablissemanget men torde på sikt kunna utvecklas till en löftesrik brygga mellan de båda ländernas ungdomar.

Hindu spelar muslim

För ett år sedan kom ”Fiza”, den tragiska berättelsen om en ensamstående muslimsk tvåbarnsmamma i Mumbais fattigkvarter. Hennes sjuttonårige son blir vittne till hur hans bäste vän mördas i de våldsamma upploppen 1992, då hinduer och muslimer dödade och lemlästade varandra i hundratal. Med stor inlevelse skildras sonens förvandling från hemkär skolgrabb i en vanlig basti till fullfjädrad muslimsk terrorist bland bergen i Kashmir. (Denna svåra nyckelroll spelas strategiskt nog av hinduen Hritik Roshan, som är Bollywoods nya manliga megastjärna efter ett decenniums dominans av muslimska filmhjältar...)

Filmen ger ett trovärdigt svar på frågan ”varför?” Alla begriper varför den unge muslimen i sin förtvivlan griper till vapen, varför han är uppfylld av tanken på hämnd. Men berättelsen slutar inte där; den utmynnar i stället i en tragisk kadens, då det heliga kriget å Guds vägnar visar sig handla om simpel brottslighet och våld mot oskyldiga civilpersoner.
Bittert får Mumbai-grabben lära sig att inte ens med religiösa förtecken är terrorismen en framtidsväg- vare sig för honom eller hans hinduiska jämnåriga. Men den person som driver handlingen framåt och i flera bemärkelser får sista ordet i filmen är systern (också hon spelad av en hindu, Kirishma Kapoor), en viljestark muslimsk flicka, som fattar egna beslut och konsekvent uppträder obeslöjad...

JAN HENNINGSSON

Artikelförfattaren är forskare vid Henry Martyn Institute for Research and Interfaith Relations, Hyderabad, Indien.