Lars Eklund

Därför misslyckades Saur-revolutionen i Afghanistan

Det görs också många goda analyser till hur Afghanistan slitits sönder under mer än 20 års blodig konflikt, men det är anmärkningsvärt att nästan inget intresse riktas mot den kommunistiska regim som styrde landet 1978–1992. Det talas enbart i termer om att mujahedin under de åren kämpade mot en sovjetisk ockupation av landet.
Men att reducera skeendet under dessa år till att uteslutande ha gällt en heroisk frihetskamp mot utländska ockupanter – en historiesyn som för övrigt odlades av solidaritetsrörelsen med Afghanistan under 1980-talet samtidigt som denna medvetet teg om CIA:s ödesdigra stöd åt de mest extrema islamistiska grupperna inom mujahedin – är ren historieförfalskning.
För oavsett vad man anser om legitimiteten hos den vänsterregim som kom till makten efter den så kallade Saur-revolutionen i Afghanistan i april 1978 (se SYDASIEN 3/78) och som slutgiltigt undanröjdes när den siste kommunistiske presidenten Najibullah störtades 1992, så är det omöjligt att förstå dagens komplicerade etnisk-politiska situation om man bortser från vad denna regim stod för.

Bygger på ryskt och afghanskt material

Den italienske historikern Antonio Giustozzo försöker råda bot på den okunskap som rått därom. I sin bok ”War, Politics and Society in Afghanistan, 1978–1992”, utgiven förra året på Hursts förlag i England, bjuder han på mängder av värdefull information om den interna politiska utvecklingen i Afghanistan. Boken bygger på intervjuer med regimens företrädare, liksom på offentligt och hemligt material ur sovjetiska/numera ryska arkiv, på doktorsavhandlingar som gjorts i Ryssland samt afghanska och sovjetiska radioutsändningar från den tid det gäller.
Giustozzo, som är nära medarbetare till professorn och författaren Fred Halliday, beskriver i boken hur Saur-revolutionen snabbt urartade med fraktionstrider inom det styrande PDPA-partiet, och blodiga utrensningar. Hafizullah Amins skräckregim hösten 1979 ledde fram till den sovjetiska inmarschen vid jultid, vars främsta syfte var att störta Amin och ersätta denne med Babrak Karmal.
Ingen landsbygdsförankring.

Han redogör för hur revolutionen misslyckades med sina tre främsta föresatser, nämligen att genomföra kvinnoemancipation, läskunnighet och jordreformer. Orsaken var att partiet nästan helt och hållet hade sin bas i städerna, framför allt bland lärare, tjänstemän och intelligentia i Kabul, men var utan stöd från stamledare och prästerskap, och saknade över huvud taget förankring bland bönderna på landsbygden.
Det innebar att de reformer som beslutades om aldrig kunde genomföras mer än i städerna. Där innebar vänsterregimen å andra sidan betydande framsteg, exempelvis beträffande kvinnornas deltagande i arbetslivet, och man satsade stort på utbildningssystemet.

Omsvängning i politiken 1986

Men ute på landsbygden saboterades effektivt alla ansträngningar att genomföra såväl kvinnoemancipation som jordreformer, och unga idealistiska tjänstemän som skickades ut för att verkställa regeringens politik mördades systematiskt av mujahedin. Mullor och feodala jordägare manade till kamp mot regeringen, och uppror bröt ut på flera håll, med början i Herat 1979.
Detta motstånd trodde sig regimen till en början kunna eliminera med vapenmakt. En stor armé byggdes upp av Karmal, men dess effektivitet blev svag till följd av fraktionsstridigheter, deserteringar och allmänt bristande professionalism, och i stället tvingades man förlita sig på den sovjetiska militären – som givetvis kom att uppfattas som främmande inkräktare i landet.
Giustozzo visar dock hur en omsvängning skedde i den så kallade ”pacificerings”-politiken från och med 1986, när Najibullah tog över makten. Visserligen hade Babrak Karmal redan några år tidigare insett att ett fortsatt styre hängde på att man lyckades vinna tillbaka stödet från landsbygdens prästerskap och stamledare. Men det blev Najibullah som, med sovjetiskt gillande, på allvar inledde den nya strategin.

Feodal lösning på gång

Marxismen skrotades som officiell ideologi och folkrepubliken avskaffades 1987. En Nationell Fosterländsk Front ersatte PDPA-partiet, och Najibullah satsade på förhandlingar med lokala stamledare som erbjöds autonomi i utbyte mot politisk lojalitet. Han genomförde också ett val 1988 till en lagstiftande församling, varvid 50 platser avsattes för ”den väpnade oppositionen” som inte deltog i valet (se SYDASIEN 3/88).
Vad Najibullah gjorde var att försöka återskapa en styresform av den feodala typ som tidigare förekommit i Afghanistan, med sig själv som ”kung” och med vasaller som mot riklig kontantersättning och med rätt att styra sina territorier efter eget gottfinnande ändå upprätthöll lojaliteten mot den formella statsmakten.
Dessa lokala vasaller upprättade milisförband, ofta bestående av före detta mujahedinsoldater, och i många fall blev det just dessa miliser – däribland den som ökände uzbekiske krigsherren Rashid Dostum bildade – som runt om i landet kom att svara för regimens vakthållning och strid mot mujahedin.

Regimen föll när vasallerna bytte sida

Att Najibullahs regim överlevde det sovjetiska uttåget 1989 berodde, enligt Giustozzo, på att han faktiskt vid den tiden byggt upp en så pass stark ställning att han klarade att stå emot mujahedin. Men det byggde på att han hade pengar att betala sina vasaller med, och när Sovjetunionen upplöstes och pengaflödet därifrån upphörde innebar det dödsstöten för Najibullahs regim. Vasallernas lojalitet upphörde, Dostum med flera bytte sida och mujahedin kunde tåga in i Kabul 1992.
Avslutningsvis redogör Giustozzo för att de segrande mujahedinledarna, som tog över 1992, till sin sociala bakgrund påminde om de kommunister man bekämpat. De nya herrarna var lika mycket ett urbant ledarskap, och deras förståelse av hur de skulle klara av att kontrollera landsbygden var lika bristfällig som kommunisternas hade varit 1978.
Något som fick till följd att landet inte fick den efterlängtade fred man längtat efter, utan ett fortsatt förödande inbördeskrig och efter 1994 talibanernas skräckvälde.

LARS EKLUND