MONSUN nummer 1 (Bilaga till SYDASIEN nr 3/1999)
Kristina Myrvold
Möte med Namdhari-sikhernas andliga
överhuvud SatGuru Jagjit Singh Ji
Assistenterna Harpal Singh och Rashnal Singh omger mig vid mitt möte med SatGuru Jagjit Singh Ji i Varanasi
De flesta människor har bara hört talas dem - Indiens gurus, de spirituella vägledarna som enbart med sin karisma och närvaro kan påverka andra människors liv. Folk vallfärdar till dem för att höra deras enkla sanningar, mottaga deras välsignelser eller blott få en skymt av deras gestalt.
Det var en varm morgon i Varanasi jag skulle få träffa en levande guru. På en bakgata i stadens centrala delar har Namdhari-sekten sin mötesplats och det var deras 89-årige guru SatGuru Jagjit Singh Ji som skulle ha några timmars mottagning för sina anhängare.
Namdhari betyder i fri översättning ”den som har Guds namn i sitt hjärta”. Precis som majoriteten av alla sikher följer namdhari-sekten den lära som traderades av tio mänskliga gurus, där Guru Nanak i slutet av 1400-talet var den första. Men medan sikhismens tradition säger att den tionde gurun innan sin död 1708 bestämde att den religiösa ledningen skulle överföras till sikhernas heliga skrift och den sikhiska gemenskapen, så säger Namdhari-traditionen någonting helt annat.
Man hävdar att den sista mänskliga gurun inte alls dog det året, utan att han under pseudonym levde ytterligare 104 år i Punjab och att successionen av mänskliga gurus fördes vidare. Hans efterträdare var Baba Balak Singh och han betraktas som sektens grundare. Under 1800-talet blev Namdhari-sikherna beryktade genom sin enkla och fromma livsstil, samt deras motstånd mot brittiska kolonisatörer. Deras dåvarande överhuvud, Guru Ram Singh är mytomspunnen och traditionen berättar om såväl hjältedåd som martyrskap bland hans anhängare.
Förutom att totalt bojkotta brittiska varor och institutioner bidrog Namdhari-sikherna till att stärka självkänslan inom den sikhiska gemenskapen, vilket kom att få sitt tydliga uttryck i det sena 1800-talets reformrörelser. Sektens medlemmar kännetecknas av att alltid gå klädda i vita kläder som bekräftelse på deras fromhet. Deras huvudcentra i Bhaini, Punjab, är en enkelhetens borg. Man fjärmar sig från ritualism och har bland annat infört bruk av massbröllop för att motverka hemgift och kastskillnader. Den nuvarande Gurun Jagjit Singh, betraktas som den 15:e inkarnationen av Guru Nanak och har innehaft sin position sedan 1959.
Två av guruns livvakter, var och en med gevär vilande på axeln, möter mig vid entrén. Som överhuvud för en av de många sekter som skiljt sig från sikhismens huvudfåra behöver numera livvakter. Det finns nämligen många fraktioner inom sikhismen som betraktar Namdhari-sekten med olust. 1980-talets oroligheter i Punjab - som förhoppningsvis inte återkommer - är ett välkänt faktum. En länk i den politiska konflikt vilken så småningom utvecklades till rent terrorvälde var mordet på Nirankari-sektens guru 1979.
Orsaken till ogillandet är framför allt sekternas tro på levande gurus än i dag, men också att dess ledare haft en frimodig förmåga att dissekera sikhismens heliga skrift. SatGuru Jagjit Singh är dock en strateg och understryker sin egen underkastelse inför skriften, som han anser är Namdhari-sikhers enda sanna guru. Sektens tidigaste pionjärer har även vunnit en specifik erkänsla i sikhismens historiska tradition genom sin radikala och heroiska kamp mot britterna. I Varanasi uppfattas inte heller sektens medlemmar som något hot. De betraktas istället som en egen kastgrupp, och har etablerat sig väl i organisationen av stadens sikhtempel och dess aktiviteter.
- SatGurun har vilat och har lite bråttom eftersom han ska hinna med ett flyg vid tolvtiden till Delhi, poängterar en av guruns assistenter, som visar mig in till mottagningsrummet och serverar te.
Trots sin ålder håller sig SatGuru Jagjit Singh i god form. Förutom att vara en mycket god simmare är han en skicklig badmintonspelare. En gurus rutiner kräver också vila med jämna mellanrum. Varje dag går han upp 1.30 i den tidiga morgontimman för att meditera ensam i två timmar. Därefter samlar han sina lärjungar för ytterligare två timmars meditation och meditativ sång. Samma procedur utspelar sig på kvällen.
I mottagningsrummets mitt har ett vitt tygstycke lagts ut vilket endast får beröras av SatGurun. Hans anhängare sitter i en dödlig tystnad runt tygstycket och inväntar deras andliga mästare. Det är en med åldern tagen man som träder in i rummet med ett leende över läpparna, radband i handen och en blick som skimrar trots uppenbar grönstarr.
Det har alltid funnits en nyfikenhet inför vad som gör andliga mästare lyckliga i det världsliga livet och efter att SatGurun kortfattat berättat om sektens läror ges det lysande tillfället.
- Det var när jag träffade min guru, svarar han förbehållslöst. Men, infogar han, lycka och sorg, båda beror på vad människan tror på. När vi sitter tillsammans med människor som tror, i ett sådant sällskap, vem kan där tala om sorg?
Det är inte heller sorg den åldrade gurun utstrålar när han betonar den i sikhismen så väsentliga andliga gemenskapen, där människan ska utveckla sitt inre själv till befrielse. Men guruns egen gemenskap har tillsammans med hans dagordning förändrats i en globaliserad värld. Med anhängare världen över går största delen av SatGuru Jagjit Singh tid åt till resor som sträcker sig långt utanför Indiens gränser. Som regel tillbringar har en månad varje år i det enkla högsätet i Bhaini enbart för att meditera i stillhet, men största delen därutöver går åt till resor. Med ett fullbokat schema har tillgänglighet i form av mobiltelefon blivit ett nödvändigt ont även för en guru under sina mottagningar.
I sitt sällskap, förutom livvakter, har han alltid sina två assistenter Harpal Singh och Rashnal Singh som båda följt honom kontinuerligt i snart 10 år.
- Vi är kallade att tjäna vår guru, säger Harpal Singh. Från tid till tid finns det alltid en guru på jorden som ska vägleda människorna rätt. Gurun kan ses som en lärare i gudomlig kontakt och därför rådfrågar vi alltid honom om allt. Vad han säger, följer vi.
Förutom att sköta om SatGuru Jagjit Singh och ordna alla praktiska bestyr så har Harpal och Rashnal som främsta uppgift att dokumentera varje dag av guruns liv. Med modern kamerautrustning för både stillbilds- och videofotografering förevigar de mottagningar och resor jorden runt, samtidigt som sektens anhängare håller på att etablera sig på Internet. Modern teknik och andliga sanningar är inte två oförenliga ting i den moderna guruns värld, utan tvärtom en utmärkt kombination.
Namdhari-sekten kan knappast betraktas som missionerande och den förespråkar inte konvertering. På punjabiskt vis följer SatGuruns utsagor den så bekanta retoriken av andliga mästare i Indien:
- Gud är en, men har olika färger. Det finns många olika vägar till Punjab, håll dig till och tro på din väg till fullo, för vi har alla samma mål att nå, säger han och samtidigt tackar han för att någon ville tala om Gud.
Men även en guru har sina dagar i jordelivet räknade och vem som ska bli hans efterföljare är ovisst. Endast SatGurun har svaret, men en sak är säker - gurun kommer att stå människor till handa även i framtiden. Innan vi skiljs åt och Varanasis myller tar över ges en demonstration av guruns andliga handledning. Med en sjungande ordlek slungar han ut och lockar tillbaka fraser, medan lärjungarna försöker följa och assistenterna dokumentera hans lek. Det är kanske så den gudomliga vägvisarens jordeliv är - en sjungande lek.
Kristina Myrvold