Jan Henningsson

Ayodhya, våldet och den
nya militanta hinduismen

Medlemmar ur muslimsk familj som utsatts för våldet i Gujarat den 17 mars. Foto: Frontline

Alltsedan hinduiska extremister raserade Babar-moskén i nordindiska tempelstaden Ayodhya den 6 december 1992, vilket ledde till omfattande oroligheter över hela Indien, har planer smitts för att uppföra ett tempel till Ram på den omstridda mark där moskén legat.
Den 15 mars i år var dagen då bygget skulle inledas och spänningen var stor. Jan Henningsson rapporterar – från Hyderabad i södra Indien – om hur dagen avlöpte.

Fredagen den 15 mars 2002 blev inte den tragiska märkesdag i Indiens historia, som många hade befarat. Både media och myndigheter stod på helspänn under fredagen, beväpnade med kameror respektive tårgaskanoner. Beredskapen gällde inte bara Ayodhya utan snart sagt varje indisk tätort, där muslimer och hinduer bor grannar.
Själv stod jag på taket till ett litet fredscenter i Sultan Shahi, en av Hyderabads äldsta och fattigaste stadsdelar, tillsammans med kolleger från trakten, och spanade efter kravallungar. ”Upprorsmakarna brukar ta den här vägen” sade Madhavi, hinduisk mellanstadielärarinna, och pekade på den trånga gränden, som skiljer vårt center från ett numera övergivet Durga-tempel. Samma gränd är också den enda förbindelsen mellan gamla muslimska kvarter och ett nyare, hinduiskt område.

Hela staden höll andan

Shabana, muslimsk klinikföreståndare, nickade instämmande: ”Om dom kommer, är det säkrast att göra sig så osynlig som möjligt”. Lågstadiebarnen hade inte kommit på morgonen och ännu vid tolvtiden syntes inga sömnadselever till. ”Alla är rädda, de föredrar att hålla sig inomhus i dag” förklarade Sushmita som har hand om textilförrådet.
Det var som om hela staden – med dess fem miljoner invånare – höll andan, medan vi väntade på middagens böneutrop från de många stora och små moskéerna runtomkring. En obegriplig, nästan kuslig tystnad rådde. Det brukar ta en dryg timme att snirkla sig fram genom de överfulla gatorna i Gamla stan; i dag var vi framme på en kvart, och de enda medtrafikanterna var tomma bussar och militärens speciella insatsstyrka i nya, blåskimrande uniformer med fredsduvan som emblem. (Den vanliga, underbetalda polisen i slitna, mossgröna byxor är det ingen i Hyderabad som räknar med på allvar, varken i vardagens trafikolyckor eller när det verkligen smäller.)
Men i Sultan Shahi hände ingenting förrän en timme efter mörkrets inbrott, då grupper av stenkastande män drabbade samman alldeles utanför centret. Vid det laget hade både lärarinnorna, barnen och sömnadseleverna gått hem för länge sedan, och det var bara familjerna i grannhusen som blev vittnen till bråket.

Spreds inte utanför Gujarat

Men det uppflammande religiösa våldet i Gujarat fick inte det landsomfattande genomslag som demagogerna förutspått, eller rättare sagt hotat med. I brännpunkten för konflikten står ”den omstridda marken” i Ayodhya, en liten men religiöst betydelsefull tempelstad i delstaten Uttar Pradesh, som under 1990-talet kommit att bli en nationell symbol för motsättningarna mellan hinduer och muslimer.
Efter tågbranden i Godhra den 27 februari verkar det religiösa känslosvallet hos uppretade folkgrupper ha hamnat utanför det demokratiska samhällets kontroll, åtminstone tillfälligtvis. Samtidigt drar mindre nogräknade politiker – som exempelvis Shiv Senas ledare Bal Thackeray i Mumbai – fördel av krisen och surfar på vågen av antimuslimsk opinion.
I flera veckor pågick intensiva förhandlingar mellan ministrar och justitieråd, imamer och shankaracharyas, hinduiska överstepräster, i syfte att nå en kompromiss mellan de stridande parterna, det vill säga i praktiken mellan hinduer och muslimer. Den 13 mars avgav Högsta domstolen sitt länge emotsedda utslag, i vilket man avstyrkte alla propåer om en symbolisk hinduisk kulthandling, ett brännoffer (puja) eller överlämnande av en pelare (shila-dana), på eller intill ”det omtvistade området”.
Ramchandra Paramhans, ledare för Ayodhya-rörelsen Mahant Ramjanmabhumi Nyas, hade in i det sista hotat med att begå offentligt självmord, om han inte fick förrätta en offerritual (puja) på eller invid moské/tempel-området. Men när den stora dagen var inne, nöjde sig Paramhans med ett ”högtidligt överlämnande av pelare” (shila-dana) på en plats nästan två kilometer från den omtvistade marken.

Svekdebatt mot VHP

Besvikelsen var stor hos de många hinduiska aktivister, så kallade Ram sevaks som laddat upp för ett regelrätt religionskrig, och genast utbröt en bitter svekdebatt riktad mot VHP och Ayodhya-rörelsen. Det hjälpte inte att tempelpelaren togs emot av premiärminister Vajpayees speciella emissarie i Ayodhya, eller att en av VHP:s ledare främsta ledare Giriraj Kishore lät sig arresteras i Lucknow, delstatshuvudstad i Uttar Pradesh.
Även om Indien tillfälligtvis kunde dra en lättnadens suck tror få att faran är över helt och hållet. Efter de senaste månadernas massakrer i Gujarat fruktar myndigheterna, med fog, att omfattande oroligheter kan komma att bryta ut såväl i storstäder som på landsbygden. Ansatser till ökat våld mellan muslimer och hinduer har redan kunnat skönjas på flera håll med många arresteringar som följd, bland annat i Hyderabad och Mumbai. Under de dagsaktuella händelserna ligger den utbredda, djupt rotade misstro, som bland annat ledde till Indiens delning i samband med självständigheten 1947.

Hindunationalister dominerar

Mitt i detta religionspolitiska tumult kan man iakttaga att den offentliga scenen nästan helt domineras av den hindunationalitiska rörelsen (Sangh Parivar): Regeringspartiet Bharatiya Janata Party, BJP, det Hinduiska världsrådet (Vishwa Hindu Parishad, VHP) och Nationella frivilligkåren (Rashtriya Swayamsevak Sangh, RSS).
Den parlamentariska oppositionen – anförd av Sonia Gandhis kongressparti – får i likhet med de muslimska organisationerna nöja sig med biroller. Situationen blev nästan komisk, då rörelsens ”sociala gren” RSS i början av mars erbjöd sig att medla mellan den ”politiska” och den ”kulturella” grenen, dvs BJP respektive VHP...
Det är bara BJPs mäktigaste koalitionspartners i den Nationella Demokratiska Alliansen (NDA) , såsom de styrande partierna i Andhra Pradesh (Telugu Desam) och Tamil Nadu (AIADMK), som då och då får massmedialt genomslag med sina – försiktigt – kritiska inlägg.
Alltsedan den stora hinduiska pilgrimsfestivalen Maha Kumbh Mela i februari förra året har Hinduiska världsrådet (VHP) förvarnat om att man senast i mitten av mars 2002 skulle resa hörnpelarna till ett tempel vigt åt guden Ram på den omstridda plats i staden Ayodhya där militanta hinduer den 6 december 1992 rev den gamla Babur-moskén, Babri Masjid.
Provokationen 1992 föregicks av en intensiv kampanj, ledd av bland andra L K Advani, då BJP:s partiordförande, i dag inrikesminister i regeringen. Rivningen av Baburmoskén blev signalen till våldsamma upplopp över hela Indien; hundratals dödsoffer skördades i till exempel Mumbais fattigkvarter. Förvirrade och revanschsugna unga muslimer drevs i armarna på jihad-militanta grupper och anslöt sig till den väpnade kampen i Kashmir.

Kulmen på lång process

Händelserna 1992/1993 utgjorde kulmen på en religionspolitisk process, som inletts redan 1949, då hinduaktivister för första gången bröt sig in i Babur-moskén och placerade en Ram-staty därinne. Egentligen är konflikten dock av ännu äldre datum; historiker konstaterar att den religiösa striden om Ayodhya krävt dödsoffer ända sedan 1850-talet
1986 öppnade dåvarande premiärministern Rajiv Gandhi moskéområdet för hinduiska pilgrimer, i ett fåfängt försök att blidka de hindunationalister, som anklagade honom för omotiverad eftergivenhet mot muslimerna i samband med den så kallade Shah Bano-affären.
Tågbranden i Gujarat den 27 februari i år, och dess blodiga efterspel, är den logiska – om än djupt smärtsamma – fortsättningen på samma söndringsprocess, där man ständigt river upp gamla sår i relationen mellan hinduer och muslimer i Indien.
Klockan halv åtta på morgonen stannar Sabarmati Express omotiverat vid en bensinstation, bara några minuter efter ordinarie uppehåll vid staden Godhra. I tredjeklassvagnarna sitter hinduiska pilgrimer, vanliga barnfamiljer, på väg hem från Ayodhya och sjunger lovsånger till Ram, Sita och Hanuman.

Plötsligt anfalls tågsetet av en – av allt att döma väl förberedd – folkhop på drygt tusen personer. Dessa ropar islamiska slagord och sticker en vagn i brand. Tjugosex kvinnor, trettio män och tolv barn dör en kvalfull död bakom glödheta fönstergaller och blockerade dörrar.
Inom loppet av några timmar har nyheten spritts över hela Gujarat. Militanta hinduiska grupper (såsom VHP:s ungdomsbrigad Bajrang Dal) utkräver en skoningslös hämnd. Under två hela dygn står polisen i Ahmedabad och andra städer som passiva åskådare, medan muslimska hem brandskattas och människor slaktas. Det är de blodigaste upploppen på mer än tio år: ”Klockan har vridits tillbaka till augusti 1947”, skriver förtvivlade anhöriga i sina insändare till dagstidningarna.

Gujarat en eldfängd delstat

Det är ingen tillfällighet att oroligheterna denna gång började just i Gujarat. Med sina många minoritetsgrupper är denna delstat som ett helt Indien i miniatyr – ett formligt eldorado för religionsforskare liksom för skrupelfria uppviglare, vilka begagnar religionen som politiskt vapen. Genom sin etniskt och religiöst brokiga befolkning, sin strategiska närhet till Pakistan och – fram tills jordbävningen 2001 – ledande position inom indisk utrikeshandel är Gujarat Indiens kanske mest utsatta delstat – och den mest eldfängda...

Det var i Gujarat som delstatsregeringen för några år sedan upphävde bannlysningen av RSS och tillät statsanställda (till exempel poliser) ta aktiv del i kårens program. (RSS har varit klassat som en samhällsfarlig organisation alltsedan 1948, då en f d RSS-anhängare mördade Mahatma Gandhi) Det är ännu i dag oklart huruvida påtryckningarna från partikamraterna i New Delhi förmådde BJP-regimen i Gujarat att rätta in sig i ledet.
De återkommande rapporterna om övergrepp på kristna bergsfolk och blodiga sammanstötningar mellan hinduer och muslimer – oftast utan rättslig påföljd – tyder på att myndigheterna i Gujarat i varje fall inte prioriterat fredlig samexistens mellan de olika folkgrupperna.
Kopplingen mellan tågbranden i Godhra och kampanjen för ett nytt tempel i Ayodhya kan synas långsökt. Men långt innan Sabarmati Express hade börjat närma sig Gujarat, hade ett rykte spritts ut, att de återvändande pilgrimerna i själva verket var så kallade kar sevaks, det vill säga militanta hinduiska aktivister. (Det är sådana aktivister som byggt upp en särskild ”volontärstad” – Karsevakpuram – utanför Ayodhya, där material för det nya templet samlas.) Hinduiska fripassagerare sades ha vägrat betala muslimska teförsäljare och dessutom ha trakasserat muslimska kvinnor på tåget.

Orosmoment i luften

Det låg också andra orosmoment i luften; under Ramadan (i december) hade muslimska extremister från Kashmir kommit till Godhra och Dahod och predikat ett aggressivt, islamistiskt budskap för stora skaror. Det går heller inte att utesluta inblandning utifrån, exempelvis av den pakistanska underrättelsetjänsten ISI.
Ty två aspekter på attacken är förbryllande: Dels tidpunkten och dels att den syntes vara så väl förberedd.

Den 27 februari var delstatsvalet i Uttar Pradesh över, och det stod redan klart att BJP hade gjort en brakförlust. Ayodhya-rörelsen hade visserligen givit god skjuts åt BJP:s valrörelser under 1990-talet, men nu hade den uppenbarligen förbrukat sin politiska good-will. Dessutom hade BJP förlorat stort även i de andra två delstatsvalen (i Punjab och Uttaranchal). Vem kunde tänkas tjäna på att i detta läge först göra hinduiska pilgrimer till martyrer och därmed skapa ett socialt kaos, där sedan hinduaktivister framstår som de värsta förövarna?

Ayodhya – hinduiskt Betlehem

Staden Ayodhya spelar en central roll i hinduismens kanske äldsta bevarade epos, Ramayana, vars stoff går tillbaka åtminstone till 500-talet f Kr. Enligt Ramayana var det i Ayodhya (”den oövervinnerliga”), som högguden Vishnu i en fjärran tidsålder lät sig födas i jordisk gestalt som prins Ram, son till kung Dasserah. (Ram är således en av Vishnus många inkarnationer; mest känd i Västerlandet är väl annars Krishna, herdepojken som blåser flöjt.)
Den lilla tempelstad i Uttar Pradesh som i dag bär namnet Ayodhya, förknippas av många naturligt nog med Rams mytiska födelsestad och kallas därför Ram-janma-bhumi av dem som vill framhäva platsens religiösa betydelse. Tillsammans med andra antika, delvis förstörda tempelstäder som Kashi, Mathura och Somnath utgör Ayodhya en ständig påminnelse om den muslimska erövringen av norra Indien och dess gamla kultplatser.

I sina försök att ena Indiens folkgrupper förslog Mahatma Gandhi landsomfattande insamlingar för att med frivilliga medel återuppbygga dessa tempelstäder och därmed göra dem till symboler för religionsfred. Men historien ville annorlunda; i dag är Ayodhya i stället en symbol för söndring och religionskrig.
Tyvärr finns det nästan inga skriftliga källor till Indiens historia före den muslimska tiden, inte ens de gamla tempelkrönikorna ger tillförlitliga hållpunkter i kronologin. När man väl började dokumentera viktiga händelser, var det de främmande härskarna, som skrev annalerna – inte indier. (Persiska var det officiella förvaltningsspråket i Indien fram till 1838, då det ersattes av engelska).

På grund av denna källbrist råder delade meningar till exempel om hur mycket våld de muslimska erövrarna utövade mot lokalbefolkningen, hur många tempel och stupor som förstördes och så vidare. Just sådana kontroversiella frågor ligger till grund för dagens infekterade debatt om historieundervisningen i Indien. Denna starkt politiserade vetenskapliga kontrovers föranledde nyligen (februari 2002) Högsta domstolen att utfärda direktiv om vilka läromedel, som tills vidare får användas vid skolor och universitet.

Urban medelklassreligion

Men enligt en seglivad tradition stod ett tempel vigt åt Ram och hans gemål Sita just på den plats i Ayodhya, där Akbar 1564 lät uppföra en moské till minne av sin farfar, den förste stormogulen Babur; (moskén kallas därför Babri Masjid). Att riva en hinduisk helgedom för att bereda plats för en moské rimmar illa med den bild av Akbar som nått eftervärlden: Toleransens och dialogens förespråkare, som försökte sammanfoga islam, kristendom och hinduism i ett enda system, din-i-Ilahi, ”Guds religion”. Men Akbars religiösa omvändelse ägde rum först på 1570-talet... Moskén står kvar som ett minne av stormogulens brutalare dagar.

Utmärkande för hinduismen är dess mångfald – den brokiga skaran av gudar och gudinnor, var och en med sina speciella tempel och heliga orter; somliga gudomar är lokala, andra dyrkas över hela Indien. Till hinduismens väsen hör också att den i djupaste mening är tidlös, oberoende av historien. De tidsrymder som omtalas i hinduismens heliga skrifter (exempelvis kalpa och yuga) omfattar miljontals år eller ännu mer. Det har hittills inte varit teologiskt relevant att tala om guden Rams födelsedag som en dokumenterbar historisk händelse. Härigenom har hinduismen skiljt sig från de semitiska religionerna – judendom, kristendom och islam.

Men den nya hinduismen är den urbana medelklassens religion: I mötet med andra religiösa traditioner och sanningsanspråk – inte minst de moderna vetenskaperna – blir den historiska förankringen i tid och rum plötsligt viktig. Som politisk kraft har hindunationalismen (i gestalt av BJP) alltsedan 1980-talet byggt på två ideologiska pelare: den starka staten och den hinduiska identiteten. En stark centralmakt med sådana ambitioner kan inte nöja sig med New Delhi som ”huvudstad”. Förutom denna gamla politiska härskarstad med sina minnen av muslimsk och brittisk överhöghet behöver man ett synligt religiöst-kulturellt centrum för att effektivt kunna vädja till hinduiska nationalkänslor.
Det är mot denna bakgrund man kan förstå den nya roll som Ayodhya kommit att spela. Eftersom Ramayana dessutom gör den mytiska staden till huvudscen för tronskifte och regeringsbekymmer, får sambandet mellan religion och politik en pedagogisk belysning.

Svårsmälta myter...

Som samlande epos för den nya hindunationalismen (kallad hindutva) har Ramayana dock tre problem. Det första gäller den mångtusenåriga konflikten mellan nord och syd i Indien. Demonen Ravana, vars palats återfinns på Sri Lanka, framställs i nordliga versioner av Ramayana som den störste av alla skurkar. Man har i striden mellan Ram och Ravana sett en återspegling av ariernas upplevelse av segern över dravidafolken, eller – med den nutida kulturkampens språkbruk – de hinditalandes förtryck av de tamil-talande... (I sydindiska versioner av Ramayana har Ravana inte alls samma frånstötande framtoning, och hans tio huvuden tolkas inte hydrelikt utan som symbol för tio tamil-stammar.)

Hindutva-rörelsen har i dag inte råd med en sådan nord-syd-polarisering, om man verkligen vill samla hela nationen kring sitt program. För att söka blidka sydindiska hinduer, som inte gillar Ramayana, har man därför lanserat en omtolkning av Ravana och hans demoner till muslimer; ”Mörkrets Palats” är inte längre en kungaborg på Sri Lanka utan en moské...
Ett annat sätt att införliva den sydliga hinduismen med Ram-väckelsen är att medvetet använda symboler som ursprungligen förknippas med Shiva, den kanske viktigaste högguden i bland annat Tamil Nadu. Sålunda kan man se kar sevaks bära treudd, den vassa eldgaffel som är Shivas traditionella vapen. Detta väcker i dag föga uppseende, trots de många konflikter som förevarit mellan anhängare av Vishnu respektive Shiva genom historien, inte minst i den sydindiska hov- och folkfromheten.

I handböcker om hinduismen brukar Shiva beskrivas som förgöraren, den mörke, medan Vishnu är upprätthållaren, den ljuse. Men Vishnu kom också att förknippas med de nordindiska, ”ariska”, erövrarna på ett helt annat sätt än Shiva. I dag dyrkas Vishnu sällan under sitt eget namn i Sydindien, medan det kryllar av Shiva-tempel. (En av Sydindiens viktigaste tempelstäder, Tirupati, är dock vigd åt Venkateshwara, som sägs vara en speciell inkarnation av Vishnu.)
Den andra svårigheten i Ramayana gäller dess hyllning till prästerskapet (brahminerna) och deras triumf över krigarkasten (kshatriyas). Detta är ett mer subtilt problem, som delvis löser sig självt. Hindunationalismens stora stödtrupper finns i dag hos den snabbt växande lägre medelklassen i städerna. Dessa är sällan brahminer utan kommer mestadels från någon av de två lägsta varna-grupperna (vaishyas och sudras).

Ståndscirkulation

Men deras sociala ambitioner – som liknar ståndscirkulationen i Sverige för 100 år sedan – uttrycks i Indien ofta med ord som ”sanskritisering” eller ”brahmanisering”. Ty de socialt uppåtsträvande försöker i sin livsstil efterlikna den högsta varnagruppen, brahminerna, även i sådana seder och bruk de egentligen inte har råd med.
Det mest kända exemplet är hemgiften, som blivit ett regelrätt gissel för familjer med många döttrar och låga inkomster. Eftersom Ayodhya-kampanjen leds av brahminer, kan lågkasthinduer också höja sin status genom att deltaga och därmed frottera sig med – rentav identifiera sig med –den socioreligiösa överklassen.
Det tredje problemet gäller (bristen på) jämställdhet mellan könen. Ramayanas manliga huvudperson, guden Ram själv, uppträder i eposets dramatiska klimax djupt kränkande mot sin gemål, den kyska Sita. Rams anklagelser mot Sita visar med all önskvärd tydlighet att om en kvinna blott är misstänkt (i detta fall för äktenskapsbrott) så är hon skyldig även om hon kan bevisa sin oskuld.

Detta ålderdomliga förhållningssätt synes emellertid inte ha vållat några bekymmer för den mansdominerade Ayodhya-rörelsen. Tyvärr är kvinnors rättigheter ännu inte en så brännande fråga i Indien att man måste vara könsrolls-medveten för att få brett politiskt genomslag. Men det har inte saknats protester mot Ramayanas kvinnosyn, vilket nyligen uppmärksammats i en studie av traditionella kvinnosånger på telugu, (ett dravidiskt språk, som talas av cirka 75 miljoner sydindier).

Skör demokrati i fara

Den största utmaningen för regeringen Vajpayee är hur man ska kunna återställa lag och ordning i Gujarat och förebygga våldsamheter i andra delstater, som exempelvis Uttar Pradesh. Det är ingen lätt uppgift, ty i Gujarat har den BJP-ledda delstatsregeringen förverkat flertalet indiska medborgares förtroende genom sitt släpphänta sätt att hantera oroligheterna i Ahmedabad och andra områden.
Det mesta talar för att regeringschefen Narendra Modi till sist kommer att tvingas avgå, precis som hans förträdare och partikamrat Keshubhai Patel tvingades lämna sin post; Patel och hans regering misskötte gravt räddningsarbetet i samband med jordbävningskatastrofen i Gujarat i januari 2001.
I Uttar Pradesh förlorade BJP i februari det strategiskt viktiga delstatsvalet och tappade därmed mycket av sin auktoritet – även om man lyckades klamra sig fast vid makten genom att ingå i en koalition med BSP (se Ajit Roys artikel i SYDASIEN 2/02).

På lång sikt handlar det emellertid om att värna den allmänna rättssäkerheten och att återerövra det politiska initiativet från utomparlamentariska krafter såsom VHP och de hinduiska ”helgon och skådare”, vilka ger Ayodhya-rörelsen dess legitimitet.
Även om en majoritet av Indiens väljarkår i dag ställer upp på ”sekulär demokrati” som konstitutionell värdegemenskap, är detta än så länge en ganska skör opinion, som kan rubbas om det religionspolitiska klimatet blir alltför polariserat. Det gäller nu för BJP-regeringen och dess allierade i NDA liksom för den just nu framgångsrika oppositionen att inte spela ut det religiösa kortet varken i valkampanjer eller eljest.

Premiärminister Vajpayees omskrivna inhopp i valkampanjen i Uttar Pradesh visar hur känslig situationen är. I ett tal sade han att BJP skulle kunna vinna delstatsvalet även om inte en enda muslim röstade på partiet. Detta tolkades naturligtvis som ett kategoriskt avståndstagande, och upprördheten blev särskilt stark, eftersom det var landsfadern själv som talade, inte någon underhuggare.

Utrikespolitiska konsekvenser

Till bilden hör att muslimerna i Indien till dags dato inte har organiserat sig politiskt utom på ett enda ställe: i Hyderabad i Andhra Pradesh, som ju har sin egen speciella historia av muslimskt styre fram till 1947 och politisk isolationism. Muslimer utgör alltså inte en sammanhållen valmanskår, som skulle kunna utöva religionspolitisk makt i Indien, vare sig på delstats- eller unionsnivå.
Medan muslimska familjer i genomsnitt har fler barn än sina hinduiska grannar och deras andel av befolkningen ökar något, har den muslimska närvaron i det offentliga livet stadigt krympt sedan mitten av 1970-talet; detta gäller såväl inom statsförvaltningen som i näringslivet.

Många spekulerar över de utrikespolitiska konsekvenserna av den uppflammande, religiöst färgade krisen. För mitt i den krigssituation som Indien och Pakistan hamnat i under våren till följd av raden av terrordåd över gränsen är det helt nödvändigt att regeringen Vajpayee måste koncentrera sig på att reda upp problemen på hemmaplan, där det bokstavligen brinner i knutarna. Annars kan Indien knappast räkna med att på lång sikt tas på allvar som en bundsförvant i den internationella kampen mot terrorism...

JAN HENNINGSSON

Jan Henningsson har under ett par års tid forskat och undervisat vid Henry Martyn Institute i Hyderabad, Indien, men har nyligen återvänt till Sverige