Pär Jansson

Hysteri efter förskott bland förhoppningsfulla debutanter

Piratkopia av De Små Tingens Gud säljs på en gata i Mumbai.

Ett rekommenderat brev kom från södra Indien till den indiske bokförläggaren Tarun Tejpal, som var först med att publicera författaren Arundhati Roys världssuccé ”De små tingens gud”.
Brevskrivaren var en lärarinna från Kerala, samma delstat som Arundhati Roy och förklarade att hon hade skrivit en roman och undrade hur mycket Tarun Tejpals förlag var villigt att betala henne i förskott. Hon förklarade att hon vill att hennes roman skulle nomineras till Booker-priset och alla andra litterära pris som fanns tillgängliga. Hon vill ha allt detta nedskrivet i ett kontrakt. Endast då skulle hon skicka över manuset.

Tarun Tejpal svarade aldrig brevskrivaren. Hon var ännu en av dessa indier som fallit offer för den hysteri som verkar ha drabbat Indien efter Arundhati Roys enorma framgång med över fyra miljoner böcker sålda över hela världen. Varje vecka får Tarun Tejpals bokförlag en flod av manus från indier vars litterära ambitioner väckts till liv av rykten om miljonbelopp i förskott.
Alla tycks vilja skriva en jordnära roman om hur det är att växa upp i Indien. Det är lärare, banktjänstemän, byråkrater, officerare och ingenjörer som drömmer om att deras manus ska göra dem rika. Arundhati Roys ekonomiska framgång och att hon skriver på engelska har gett dem blodad tand. Engelska är ett språk de behärskar efter att ha studerat på missionsskolor och engelskspråkiga universitet. De hoppas att engelskan ska ge dem en biljett till rikedom och berömmelse.
– Kvalitén på manusen är dock mycket blandad. Det vore farsartat om det inte på samma gång var så tragiskt. För en tid sedan fick vi in ett handskrivet manus nedpräntat i en övningsbok för grundskolan. Det var troligtvis författarens enda exemplar och vi skickade tillbaka det, säger Tarun Tejpal.

Vän med Arundhati Roy

Tarun Tejpal och hans förlagskollega, fotografen Sanjeev Saith, jobbar heltid på nyhetsmagasinet Outlook i New Delhi. De var oförberedda på den anstormning som väntade dem då de för tre år sedan startade sitt bokförlag IndiaInk. Arundhati Roy är deras vän och hon hade ingen förläggare i Indien. Därför beslutade de sig för att starta ett förlag så att de kunde ge ut hennes bok. De har även publicerat böcker av Allan Sealy och Pankaj Mishra, mannen som ”upptäckte” Arundhati Roy.
– Det är inte så att vi bara publicerar böcker av vänner. Vi ger bara ut vad vi tycker om, förklarar Tarun Tejpal.

Första gången jag träffade Tarun Tejpal var 1997, några veckor efter att Arundhati Roys förskott för romanen ”De små tingens gud” hade blivit känt. Romanen var ännu inte utgiven men Tejpal, som läst romanen i manusform, var redan övertygad om att den skulle vinna Bookerpriset.
När jag träffade honom på tidningsredaktionen två år senare hade hans förlag just publicerat Pankaj Mishras första roman The Romancer. Tejpal trodde även att denna roman skulle få Bookerpriset.
Pankaj Mishra bär till viss del ansvar för den indiska litterära våg som nu sveper över världen. Men han fick betala dyrt för sin entusiasm att låta världen få läsa ”De små tingens Gud”. Endast 26 år gammal blev Mishra 1996 anställd på bokförlaget HarperCollins (India) som förlagsredaktör. Det första manus som hamnade på hans skrivbord var från en då helt okänd författare, utbildad arkitekt och filmskapare utan arbete.

Abrupt slut för karriären

Han blev förtrollad av manuskriptet, läste det över en natt, ringde till Arundhati Roy och förklarade för henne att han ansåg boken vara ett mästerverk. Han blev besatt av att marknadsföra boken och på eget initiativ sände han manuset till en brittisk bokagent som även han blev förälskad i manuset. Denne flög till Indien och skrev kontrakt med författaren. Resten är, som det brukar heta, historia. Arundhati Roy fick en halv miljon pund i förskott, erövrade världen – och vann Bookerpriset.
Men Pankaj Mishras karriär fick ett abrupt slut. De flesta indiska bokförlag som skriver kontrakt med nya okända författare brukar kräva världsrättigheter för manuskripten (för mera kända författare kräver de bara indiska rättigheter).
Ytterst sällan försöker förlagen sälja boken utanför Indien, men hindrar effektivt författare att försöka hitta utländska förläggare eftersom de redan har världsrättigheterna.

HarperCollins var inte glada över att Mishra i stället för att tillskansa förlaget världsrättigheterna – som effektivt hade dödat boken– hjälpte Arundhati Roy att hitta en utländsk agent. De gav honom sparken.

Krav på världsrättigheter ödesdigra

I förordet tackar Arundhati Roy Mishra för att han ”vinkade av den på dess färd ut i världen”. IndiaInk kräver bara indiska rättigheter för de författare de skriver kontrakt med.
Den indiska förlagsbranschens krav på världsrättigheter, och de stora förskott som indiska författare fått på senare tid, har gjort att allt fler indiska författare söker sig direkt till brittiska förlag. Enligt rykten ska det för tillfället finnas omkring 30 manus liggande hos olika förlag i England.
Men detta sug efter indiska författare kunde ha fått ett abrupt slut. Tarun Tejpal spårar den indiska vågen till ett visst datum år 1992 då Anthony Cheeham bildade ett nytt förlag, Orion, och köpte Vikram Seths opus En passande ung man för 250 000 pund. Hade romanen aldrig blivit en världssuccé hade kanske dörrarna till brittiska förlagshus fortfarande varit stängda för indiska författare. Och hade inte Pankaj Mishra vinkat av ”De små tingens gud” på dess färd ut i världen hade vågen bara blivit ett lätt skvalpande mot stranden.
Arundhati Roy fick som sagt en halv miljon i förskott och Pankaj Mishra fick lika mycket själv för sin bildningsroman The Romancer. Att författare först söker sig västerut med sina alster har fått till följd att många indiska förlag måste gå till utländska bokagenter och förlag för att köpa rätten att publicera indiska författare i hemlandet.

Hysteri kring förskotten

De stora förskotten har skapat hysteri i Indien. Få talar om de litterära kvalitéerna. Författaren Ashok Banker ville visa det absurda i att pengar – gärna i utländsk hårdvaluta – och hyllningar från kritiker med lite ljusare hy, är det som gör en bok stor i Indien.
I en krönika i den indiska tidningen Mid-Day skapade han därför författaren Sudhir Salwi som för sin 1 700 sidor tjocka roman ”The Aspect of Patience” påstods ha fått 9, 3 miljoner dollar. The New York Times Book Review och The Times Literary Supplement, skrev han, hade lyft boken till skyarna.
Ashok Banker blev nedringd av journalister och redaktörer som ville komma i kontakt med den nya litterära stjärnan. I en uppföljande krönika skrev Ashok Banker att de flesta journalister som ringde till honom verkade mer besvikna på att det inte fanns något förskott på 9,3 miljoner dollar än att romanen, och för den delen författaren, inte existerade. Han erkänner att hans lilla lögn var oetisk, men han ville bevisa att indier är fixerade vid pengar och att deras dåliga självförtroende gör att de inte kan uppskatta en roman om den inte har fått klartecken från väst.
Han menar även att de internationella framgångarna har korrumperat de indiska romanförfattarna och gjort att de inte längre beskriver den indiska verkligheten, utan ger en romantiserad bild av landet som uppskattas i väst. Han menar att detta sug efter indiska författare är ett brittiskt fenomen som resten av världen följt efter.
– Denna vurm för indiska författare är missvisande. Orsaken till intresset är att engelsmännen har tröttnat på det engelska och blivit nostalgiska. Jag skulle vilja kalla britternas kärlek till romaner som handlar om Indien för post-raj-syndromet, säger Ashok Banker då jag träffade honom i hans lägenhet i Mumbai.
Tarun Tejpal tror dock inte att de indiska författarna skräddarsyr sina romaner för att passa den västerländska marknaden. De är ärliga i sitt författarskap. Han menar att de indiska författarna har blivit uppmärksammade därför att de skriver bra och betydelsefulla romaner.

Måste vara kreativa

– De indiska författarna har flyttat fram gränserna för det engelska språket. Indiskt vardagsliv är komplext och för att förklara denna verklighet, som är okänd i det engelska språket, måste författarna vara kreativa. Det är vad Salman Rushdie varit, säger Tejpal.
Men Ashok Banker har rätt i att ytterst få indier köper romaner. Enligt förläggaren David Davidar på indiska Penguin Books behöver en bok sälja i endast 5 000 exemplar för att kallas en bästsäljare. Vanligtvis trycks den första upplagan av en roman i högst 1 000-
2 000 exemplar, i ett land med en befolkning på en miljard och där medelklassen består av ungefär 200 miljoner människor.

Men kanske Arundhati Roys bok har öppnat upp en helt ny marknad. IndiaInk har sålt 150 000 exemplar av ”De små tingens gud”, trots att det cirkulerat 6-7 piratupplagor.
– De stora förskotten och uppmärksamheten har gjort att dagstidningar i Indien har börjat skriva om författare som aldrig förr. Arundhati Roy är i dag lika känd som filmstjärnor i Mumbais filmindustri. Medierna har lyckats att hitta en ny läsekrets: medelklassen, säger Tarun Tejpal.

PÄR JANSSON