Stig Toft Madsen

Lojalitet eller uppror fråga för 1800-talets islamiska teologer

Är muslimer moraliskt förpliktigade att gripa till vapen när de hamnar under icke-islamiskt styre? Kommer den stränga arabiska wahabitiska uttolkningen av islam att sprida sig från baser nära Afghanistan till andra delar av den indiska subkontinenten? Vilken politik ska en stat föra för att förvissa sig om moderata muslimers fortsatta lojalitet?
Dessa var frågor som W W Hunter sökte ge svar på när han 1871 gav ut boken ”The Indian Musalmans: Are They Bound in Conscience to Rebel Against the Queen?”

WW Hunter var en inflytelsefrik ämbetsman i den brittiska kronkolonin Indien. Hans bok från 1871 riktar in sig på Wahabi-rörelsen, som uppstod på den Arabiska halvön på 1700-talet. Dess främste företrädare på den indiska halvkontinenten under 1800-talet var Sayyid Ahmed Barelwi.
Ahmed var en enkel soldat tills han under en vistelse i Mekka 1821–1824 blev andligt väckt. Tillbaka i Indien lyckades han inom loppet av några få år etablera ett religiöst-politiskt nätverk som sträckte sig från Bengalen i öster till Afghanistan i väster och ganska långt ner i Sydindien.
Mitt framför näsan på engelsmännen inrättade han en bas i staden Patna i Bihar, en medarbetarstab bestående av lärda muslimer, liksom ett nätverk av sympatisörer i de byar hans predikanter uppsökte. Nätverket var svårt att upptäcka, eftersom man använde sig av ett kodspråk i villket Gud omtalades som ”domare”, uppror som ”rättsfall”, pengar som ”rubiner” och pengabelopp angavs som antalet pärlor i en rosenkrans. Hans edsvurna män dolde sig bakom en mängd täcknamn.

Upphöjde sig till kalif

Trots att han ursprungligen kom från Rae Bareilly i det dåvarande nordindiska kungariket Oudh etablerade han sin viktigaste bas bland pashtunerna i gränslandet mot Afghanistan. 1826 lyckades det honom att rycka staden Peshawar ur sikhernas kontroll. Här upphöjde han sig till kalif och präglade mynt i sitt namn. Lyckan vände dock 1831, då han mördades, sedan han tvingat pashtuner att gifta bort sina döttrar med hans eget folk från Nordindien. Dessförinnan hade han emellertid framsynt sett till att etablera ett system av apostolisk tronföljd.
Från baser i gränsområdet fortsatte hans efterföljare att angripa folk på slättlandet, som nu stod under direkt brittiskt styre. Angreppen ägde ofta rum på fredagar. Folk som togs till fånga frigavs därefter ofta i utbyte mot lösensummor.
Britterna svarade med att genomföra straffexpeditioner. Mellan 1850 och 1863 skickade britterna inte mindre än 20 expeditioner mot wahabiterna i och omkring Sittana och Mulka. Britternas förluster blev stora. 1863 lyckades wahabiterna döda 847 man av en styrka på 9 000. Och 1868 bröt ännu ett uppror ut.
Wahabiterna såg sin kamp som ett rättfärdigt krig under halvmånebaneret mot de vantrogna (britterna) och hedningarna (hinduer och sikher). Frågan som den texttrogne Hunter ställde sig var om de hade belägg för detta i den islamiska traditionen, i vilken det skiljs mellan förhållanden i länder med islamiskt styre (Dar-ul-Islam) och i stridens länder (Dar-ul-Harb).

Plikt att göra uppror?

Frågan var om muslimer ska anses vara förpliktigade att föra krig i de länder där islam inte är statsbärande, eller om muslimer kan leva fredligt under ett icke-islamiskt styre försåvitt deras rättigheter respekteras. För att få svar på detta analyserade Hunter en rad fatwas som utfärdats av muslimska lärda, dels i Indien och dels i själva Mekka, där rättslärda ur såväl Hanafi-, Shafi- som Maliki-lagskolorna tagit upp frågan.
De lärda i Mekka kom i sina konklusioner fram till att Indien varit ett Dar-ul-Islam när muslimerna hade överhöghet över landet, och därför lät man det vara upp till de enskilda muslimerna att komma fram till att Indien på nytt måste hamna under islamiskt styre.
Indiska muslimska lärda var däremot mycket försiktigare. De var överens om att Indien tidigare varit Dar-ul-Islam. Men enligt en utläggning av Maulvi Karamat Ali, som publicerades av Muhammadan Literary Society i Calcutta var Indien fortfarande ett Dar-ul-Islam, och därför var muslimerna inte moraliskt förpliktigade att göra uppror. Denna konklusion byggde på en text från 1700-talet.
Enligt Hunter valde Karamat Ali denna text just för att den gav honom de bästa korten på hand för att förklara Indien såsom varande Dar-ul-Islam.
En strikt tolkning av islamisk lag på området skulle leda till slutsatsen att om icke-muslimer tar över makten i ett islamiskt land så blir det per definition ett Dar-ul-Harb. Men Maulvi Karamat Ali ansåg att så länge som muslimernas religiösa rättigheter respekterades av britterna så förblev Indien Dar-ul-Islam trots att landet hamnat under brittiskt styre.
Han hävdade på samma sätt att ett land som Afghanistan inte var förpliktigat att skänka hjälp åt de indiska muslimerna, eftersom Afghanistan inte var beläget längs den rutt som britterna använt sig av för att kolonisera Indien. Britterna hade kommit till Indien sjövägen, varför Afghanistan inte hade någon rätt att ingripa!

Islamiska styret upprätthölls

Andra indiska rättslärda argumenterade att britterna under lång tid upprätthållit ett islamiskt styre i Indien. Ända fram till 1857 regerade man i stormogulernas namn, och man präglade mynt likaså i dessas namn. Muslimernas särställning eroderades endast långsamt, och just för att det gick så långsamt måste muslimerna acceptera att leva under brittiskt beskydd i Indien.
Indien hade förvisso blivit ett Dar-ul-Harb, men så länge som muslimernas religiösa rättigheter (att arbeta, uppföra moskéer, besöka helgongravar, fara på pilgrimsfärd etc) och den islamiska familjerätten upprätthölls fanns det inga moraliska förpliktelser att göra uppror, hette det.
Slutligen slog auktoriteter bland indiska shia-muslimer fast att för deras vidkommande var tiden inte den rätta att göra uppror, eftersom den rätte ledaren ännu inte med säkerhet uppenbarat sig. Shias utgjorde en minoritet och önskade inte göra gemensak sak med sunni-muslimerna.

Undanpressade av hinduer

Efter att ha avgjort frågan om huruvida muslimer kan leva fredligt under brittiskt styre frågar sig Hunter självkritiskt om britterna i Indien faktiskt behandlat muslimerna på ett korrekt sätt. Hans svar blev ett kvalificerat ”nej”. Före britternas ankomst var muslimerna ett herrefolk i Sydasien.
Med britternas maktövertagande förlorade muslimerna successivt denna ställning, även om man under flera decennier behöll en privilegierad roll. Deras religiösa institutioner slapp betala skatt, språket de föredrog (persiska) förblev det officiella språket i Indien, och deras unga män uppnådde höga poster inom byråkratin och armén. Muslimska domare satt med när rättsfall med anknytning till islamisk lag avgjordes i de statliga domstolarna.
Men under 1800-talet, och i synnerhet efter 1850, blev muslimerna enligt Hunter gradvis undanpressade av bättre utbildade hinduer.
Den sympati som det officiella Indien uppvisat gentemot deras föregångare, såsom varande Sydasiens härskare, försvann. Deras religiösa institutioner tvingades betala skatt, och muslimska lärda hade inte längre någon självskriven plats vid domstolarna.
De muslimska massorna hade alltid varit fattiga. Nu falnade glansen även på den muslimska eliten. Och detta, varnade Hunter, gav grogrund för wahabitisk propaganda. Utveckling måste ske långsamt, menade han. Elitens privilegier och känslor måste respekteras.

Seglivade argument

Man kan inte påstå att den brittiska koloniadministrationen till fullo följde Hunters rekommendationer. Den andra hälften av 1800-talets politik både bekräftade och undergrävde de existerande privilegierna och principerna.
Hunter levererade dock ett seglivat och bärkraftigt argument för att man skulle ta speciella hänsyn till muslimerna, och då framför allt den muslimska eliten. Denna argumentation kom senare flitigt att utnyttjas av ledarskapet i Muslim League, som anspelade på att det brittiska styret hade haft negativa konsekvenser.
Så såg Hunter på saken den gången, för 130 år sedan. Frågan är hurpass mycket situationen har förändrat sig fram tills i dag.

STIG TOFT MADSEN

Översättning: Lars Eklund