Sigrid Kahle

Så grundades den pakistanska nationalteatern på 1950-talet

En trött ensemble efter premiären på Serai ke bahar (Utanför seraljen) i Karachi 1954. Sigrid Kahle, som regisserade, i mitten av bilden.

Sigrid Kahle, författare och Pakistankännare kom, 23 år gammal till Pakistan i början av 1950-talet. Hennes teaterintresse och nyfikenhet på urdu ledde till att en pakistansk nationalscen byggdes upp. Här kan du läsa hennes hyllning till urdudiktningen och lyckönskning till den Urdu-akademi som bildats i Sverige.

När jag anlände till Karachi, Pakistans huvudstad, i juli 1952, var min första fråga: ”Var kan jag hitta en person som kan lära mig urdu?” Redan nästa morgon kom en lärare, en munshi och undervisade mig med hjälp av en bok avsedd för brittiska armén. Det var inte exakt det ordförråd jag behövde!
Jag visste att urdu var den brittiska kolonialismens officiella språk och samtidigt ett medium för motstånd mot den kolonialismen. Jag visste att det var modersmålet för åtta procent av subkontinentens befolkning men att det kunde förstås av miljoner, att det under första hälften av 1900-talet upplevde en renässans, särskilt i skriftspråket, att det hade en stor poesi. Jag såg det som Pakistans nationalspråk, då vid sidan av bengali. Men varför fanns det ingen teater på urdu i landets nya huvudstad?
I ungdomlig entusiasm och kärlek till teater, som jag hade studerat i Sverige, satte jag efter endast tre veckor i Pakistan in en annons i Karachitidningen Dawn: ”Vem vill hjälpa mig att grunda en pakistansk nationalteater?” Jag var 23 år och hade aldrig varit utanför Europa! Och ändå var min entusiasm för en teater på urdu så stor. När jag äntligen fick ihop en teatergrupp ville ungdomarna i den dock bara spela på engelska, ty det fanns en inhemsk teater nere i bazaren som hade mycket dåligt rykte. Dit gick bara en viss sorts män för att se en viss sorts kvinnor.
Då måste vi höja urduteaterns anseende! Och faktum är att när jag lämnade Pakistan efter fem år fanns det i Karachi någonting som liknade en pakistansk nationalteater. Och där uppförde mina pakistanska vänner och jag pjäser både på urdu och engelska. Men det var inte lätt att hitta bra texter på urdu.

Stor framgång

Så vi spelade på engelska och med stor framgång Moliere, Sofokles, Shakespeare, Thornton, Wilder, Cristopher Fry, Schiller, Strindberg och andra. Vår första framgång var med kriminalpjäsen Gasljus. Flera av våra skådespelare, till exempel Mohsin Sherazee blev mycket kända när pakistansk television senare kom igång. Efter några år kom Zia Mohyeddin tillbaka från teaterskola i London och regisserade Romeo och Julia och andra pjäser av Shakespeare i Karachi.
Han spelade Aziz i E M Forsters En färd till Indien på en teater i London och på film. Han blev den förste pakistanske skådespelaren som blev berömd i England. Långt efter att jag lämnat Pakistan blev han chef för Pakistans televisionsteater och ägnade sig särskilt åt att utveckla en modern urduteater.

Men först var jag ganska ensam om min entusiasm för att spela teater på urdu. Det var svårt att få flickor till de kvinnliga rollerna. Men det gick när föräldrarna begrep att teater hade en uppfostrande betydelse för deras döttrar. Vi hade helt enkelt ett gott rykte. Vi blev nästan lite berömda.

Regisserade åtminstone en pjäs

Jag skrev artiklar i Dawn där jag pläderade för en teater på urdu och regionalspråken. Visserligen lärde jag mig själv aldrig urdu grundligt, eftersom våra pakistanska vänner talade alldeles för bra engelska, men jag regisserade tillsammans med en pakistansk vän åtminstone en pjäs, Serai ke bahar (Utanför seraljen) och den pjäsen kunde jag utantill på urdu. Eftersom den handlade om tiggare gick jag sen omkring på cocktailparties i Karachi och talade urdu på det språk som tiggarna i pjäsen använde!
Förutom Serai ke bahar av Krishen Chandra satte vi upp pjäser som Talkhian av Rafi Pir, Tjechovs Bröllop på urdu, och Lal Qile se Lalukhet av Khwaja Moinuddin, i regi av Zia Mohyeddin, som blev en enorm succé. Det var en mycket bra pjäs om muhajirer som flytt från Lucknow och Delhi i tron att Pakistan var paradiset där alla drömmar skulle uppfyllas, men blev besvikna när de fann att livet för miljontals muslimska flyktingar i en ny huvudstad var mycket, mycket svårt, särskilt i början.
En av karaktärerna i pjäsen är en Lucknowpoet som föraktar folket i Pakistan för deras i hans tycke dåliga eller slarviga sätt att tala urdu jämfört med det förfinade sättet att handha urdu i Uttar Pradesh och särskilt Lucknow. Hans egen urdu är naturligtvis otroligt förfinad och pjäsens författare driver lite grand med hans snobbism. Jag lärde mig att urdupoesi var minst lika högstående som den persiska poesi som pakistanska poeter också länge har använt för sin diktning. Jag lärde mig älska att lyssna till poesi på urdu.

”Wau-wau!”

Vi ordnade diktsammankomster, urdu mushairas, på verandan till vårt hus, där urdupoeterna ofta råkade i extas. Alla i publiken ropade ”wau-wau!” när någon hade improviserat en särskilt träffande eller vacker metafor, liknelse eller diktrad. En lång tid höll vår teatergrupp på att förebreda en moghul mushaira, där de stora klassiska diktarna skulle uppträda i moghulkostymer, men jag tror aldrig att den blev uppförd, det skulle vara så förfärligt många deltagare.
Däremot uppförde vi Mirza Ghalib Bundar Road Par, en pjäs av Khwaja Mohiuddin där den store poeten Ghalib plötsligt uppträder mitt i dagens samhälle och samtalar med moderna urdupoeter på Bunder Road i Karachi. Det tänkte jag på flera år senare, år 1970, då vi firade 100-årsminnet minnet av Ghalibs död vid hans grav på Lodi-dynastins begravningsplats i Nizamuddin i New Delhi. Min man, mina barn och jag var närvarande.

Vid den tiden hade jag vid universitetet studerat arabiska och lite persiska. Så när jag kom tillbaka till Pakistan efter många år på 1980-talet kunde jag plötsligt läsa urduskriften överallt på alla skyltar i Lahore och Islamabad och kunde läsa tidningsrubriker på urdu, men stannade inte tillräckligt länge för att verkligen lära mig detta vackra språk som jag beundrade så mycket.

Ghalibs kärleksdikter

En av mina vänners döttrar satt och läste kärleksdikter av Ghalib för mig en hel kväll och jag njöt av orden. ”Ghalib, love is a fire/Raging unrestrained/ Neither by wish begun / Nor by will contained!” (Läs det på urdu, kära åhörare!)
Nu kunde jag bättre förstå nationalpoeten Muhammed Iqbal som jag tidigare bara läst i engelsk översättning. Iqbals filosofiska dikter och hans uppmaning till muslimerna att ändra sitt liv och med kraft bygga världen på nytt, ”kasta dig i havet och kämpa med dig själv, ty evigt liv är att alltid kämpa!” imponerade på mig. Mina pakistanska vänner citerade för mig dikter ur Bang-i-Dara, Karavanklockans klang, och jag njöt.

Urdupoesin, det vet jag nu, har bevarat den klassiska persiska poesins versformer och stående figurer: den olycklige älskaren, den listige rivalen, den kallsinniga kvinnan med drag av kurtisan, munskänken med sitt vin och sin glänsande pokal. Jag lärde mig att ghazalen har 5-20 tvåradiga strofer med ett enda rim, där första strofens versrader rimmar parvis och återkommer i slutet av varje strof, och både älskaren och den älskade skrivs i maskulin form, ett säreget drag som gjort det möjligt att tolka en dikt symboliskt.
Älskaren är ofta själen som vill förenas med Gud, vinet är en symbol för det andliga. Ghazalen kan skildra ensamhet och lidande men också kärlek och frihet. Ghazalen odlades vid de gamla furstehoven och även i vår tid har musharias spelat en stor roll. När Faiz Ahmad Faiz framträdde kunde man räkna till femtiotusen åhörare.

Lärde känna Faiz Ahmad Faiz

Ingen urdupoet beundrar jag mera än Faiz Ahmad Faiz. Han satt i fängelse på 1950-talet medan jag bodde i Pakistan, så jag aldrig lärde känna honom personligen; däremot lärde jag känna hans hustru och döttrar när vår teatergrupp spelade det klassiska dramat Antigone i Lahore 1956. Faiz var från Punjab och punjabi var hans modersmål, men han använde det konstnärliga urdu för att skriva poesi.
Jag greps mycket av den poesi han skrev i fängelset, där han var befriad från brödskriveri och journalism och kunde ägna sig helt åt diktandet: Dast-e Saba (Vindens hand, 1952) och Zindan namala (Berättelse från fängelset, 1956). Där talar han om kärlek till sitt land, om ensamhet, smärta och längtan. Förutom ghazalen finns en modern, mindre krävande och friare diktform, nazm, som nuvarande pakistanska poeter föredrar.
Läs Faizs ”Detta träd är mörkret självt / dess grenar sliter sönder mitt hjärta / som vässade pennor drar jag dem ur såren / Detta är mitt vapen”. Eller dessa rader: ”Tala, för sanningen lever ännu / tala, vad som än måste sägas!” I diktsamlingen Sar-e vadi-ye Sina (1971) uttrycker Faiz sin förtvivlan över kriget mellan Pakistan och Indien 1965. Han skriver ironiskt om blodet som aldrig syns på de verkligt skyldigas händer.

Slutligen släpptes Faiz ut ur fängelset och blev kulturell rådgivare åt Zulfiqar Ali Bhutto. När Zia ul-Haq kom till makten lämnade Faiz Pakistan och blev en utvandrare, en exilant, en hemlös, en invandrare, en som fann ett nytt hem och ny trygghet i ett annat land, inte Sverige, men Iran. 1984 återvände han dock åldrad till Lahore för att dö.

Gripande dikt

Anders Sjöbohm har ur diktsamlingen Sham-e shahri-yaran (1980) översatt en gripande dikt där Faiz föreställer sig sin egen död – ”som en kyss, som en skimrande morgon, som smärtan i ådern när den möter mördarens kniv”. Döden må uppträda i den älskandes skepnad eller med kyla och förakt.
I avskedets stund kommer hjärtats ord ändå att vara ord av tacksamhet,för att ”det brustna hjärtats natt är förbi” men också för den kärlek skalden fått erfara.
Vad jag önskar att unga pakistanska svenskar fick läsa Faiz Ahmad Faiz och alla de andra utomordentliga klassiska och moderna poeter som har gjort urdu till ett diktens språk, ett instrument för att uttrycka sina allra innersta känslor, ett språk att ta till i glädje och sorg, i kärlek och smärta, som en lisa för själen i vårt behov av tröst.

Ingen kan således mera hjärtligt än jag gratulera till instiftandet av en Urdu Academy i universitetsstaden Lund och grundandet av den litterära tidskriften Zavia. Jag vänder mig särskilt till den unga generationen, till er som kanske är födda i Sverige och inte har haft så mycket kontakt med Pakistan.
Glöm inte era förfäders modersmål, detta vackra och konstnärliga språk urdu, glöm inte ert kulturella ursprung, utan berika oss svenskar med det! Lär ni er urdu ordentligt så att ni kan läsa och skriva det skulle ni kunna översätta urdulitteratur till svenska så att er kultur blir införlivad med vår, liksom den svenska kulturen införlivas med er kultur. Låt oss berika oss själva och varandra! Länge leve urdu! Wau, wau! Hurra, hurra, hurra, hurra!

SIGRID KAHLE