Rana Rizvi

Skulle Karachi överlevt en så kraftig jordbävning?

En muslim i Bhuj ber i ruinerna av det som en gång var hans hem. Även trosbröderna- och systrarna i Pakistan drabbades av skalvet i januari. Foto Vivek Bendre/Frontline

– Det var så fruktansvärt, säger Aneela, hemmafru i Karachi. Jag låg och sov när sängen plötsligt började skaka. Först förstod jag inte vad som hänt men efter några sekunder insåg jag att det var ett jordskalv. Människor rusade ut ur sina hus och det uppstod panik överallt.

Inte bara för Aneela utan för hela det pakistanska folket var det en skräckfylld upplevelse när jordbävningen, med en styrka av 6,2 på Richter-skalan, den 26 januari skakade Pakistan klockan 8.15 på morgonen. Det var den värsta jordbävningen på 156 år i Karachi och angränsande områden, och den var betydligt kraftigare än den i december 1986 vars skalv uppmätte 5,6 på Richter-skalan.

Skalvets epicentrum var staden Bhuj i indiska Gujarat men skälvningarna som varade i 40-50 sekunder spred skräck också över hela Pakistan. 30 människor dog och många skadades i Sindh-provinsen. Mäng-der av hus kollapsade och sprickor uppstod på många byggnader i Karachi, fönsterrutor krossades och ett stort antal människor flydde skrikande ut ur sina hus. Det uppstod akut brist på medicin och livsmedel i det inre av Sindh.
Tre nya skalv av något lägre styrka skakade Karachi den 28 januari, tidigt på morgonen samt på kvällen, och ytterligare åtta efterskalv med en styrka mellan 4 och 4,5 på Richter-skalan noterades under de följande 24 timmarna.

I en klass för sig

Seismologiska experter säger att det normalt alltid följer en lång rad efterskalv upp till 20 dagar efter en stor jordbävning.
Karachi är den enda staden i Pakistan med stor andel höghus. Andra städer består mestadels av låga byggnader och därför blev skadorna där mera begränsade.
Som Jan Henningsson berättar i sin artikel blev förödelsen och det mänskliga lidandet i Gujarat betydligt värre, där uppmättes också skalvet till uppemot 8,0 på Richter-skalan. Men hade jordbävningen varit lika kraftig också i Karachi med sin befolkning på mer än 10 miljoner skulle det ha inneburit död och förstörelse i ofantlig skala.

För även om ingen stad kan undgå allvarliga följder om den drabbas av en så kraftig jordbävning så skulle Karachi stå i en klass för sig själv, och det på grund av vad som kan betecknas som total anarki inom byggandet. Mer än en miljon människor skulle därför dö om skalv i nivå med dem i Gujarat skulle drabba Karachi.
Enligt Karachi Building Control Authority har Karachi 20 000 byggnader som är mer än fyra våningar höga, och 10–15 000 är mer än fem våningar.

Byggnadsnormerna åsidosätts

En stor andel dåliga hus finns inom stadens gamla kvarter. Miljontals människor bor i dessa, och en kraftig jordbävning skulle få de mest fruktansvärda konsekvenser. Och inte nog med det – det saknas dessutom beredskap för räddningsinsatser och medicinsk katastrofhjälp att snabbt sätta in för att möta en sådan möjlig situation.

Till att börja med saknar flertalet hyreshus jordbävningssäkra grunder. Eftersom staden ligger på en geologisk sprickzon borde Karachis byggnadsmyndigheter sett till att de regler som finns om att alla flervåningshus måste ha jordbävningssäker grund verkligen efterlevts. Men tvärtom är det så att de flesta höga byggnader inte bara är känsliga för jordskalv, de uppfyller överhuvudtaget inte normal byggnadsstandard. De allra flesta av dem har uppförts utan minsta hänsyn till regelverk för säkerhet och miljö. Ofta är de byggda på bara några meters avstånd från varandra, helt i avsaknad av såväl brandskydd som utrymningsmöjligheter.

Håller tyst om saken

Cheferna för de olika kommunala myndigheterna i staden håller tyst om saken och upprepar ständigt: ”Vi har förberett oss att möta alla olyckssituationer utifrån de resurser som står oss till buds”.
Det finns ingen katastrofledningsenhet någonstans i landet att gripa in vid en jordbävning. Däremot finns det en sådan för andra krissituationer såsom flygplanskapningar.
Brandkåren är den organisation som först skulle komma att aktiveras i händelse av en katastrof. Enligt Atta ur Rehman, förste brandbefäl, finns det i dag 13 räddningscentraler upprättade i staden. Men Karachi, som består av fem distrikt, skulle behöva åtminstone en centralt belägen brandstation och därutöver minst 50 brandstationer för att uppnå internationell standard.

– Vi har i dag bara 1 100 anställda och en enda stegbil för en stad med tio miljoner människor, säger Atta. Brandkåren saknar till och med radiokommunikationssystem sedan det dragits in i juni 1992.
– För Karachis del krävs 12 stegbilar och 18 mobila stegutrustningar, med tanke på den svampartade tillväxten av höga hus. Brandkåren är i dag inte fullt utrustad eller förberedd för att klara av den nödsituation som en naturkatastrof skulle leda till.

Ambulansverksamhet i privat regi

Karachi har i dag cirka 200 ambulanser, av vilka flertalet tillhör olika icke-statliga organisationer (NGO:er), samt en ambulanshelikopter. Regeringen har fullständigt fritagit sig från ansvar att erbjuda skattebetalarna sådana grundläggande tjänster. Edhi Foundation, med 110 fordon och en helikopter, driver den största ambulanstjänsten inom den privata sektorn.
Men sådan verksamhet drivs också av Alvi Welfare Trust med 15 bilar, av Azam Memorial Trust med fyra och Haidery Trust som underhåller och kör några ambulanser.
Äldst i branschen är S:t John Ambulance, som kör sju bilar. Deras fordon är luftkonditionerade och har automatiska bår-hissar.
Edhis ambulansservice å sin sida är den mest välorganiserade, med fungerande radiokommunikation och snabb att svara på nödanrop. Men bortsett från två fullt utrustade specialfordon knutna till Aga Khan-sjukhuset, med kompetent vårdpersonal – läkare och sjuksköterska – som kan behandla akutfall redan under transporten, finns i nästan samtliga ambulanser ingenting annat än en sjukbår.

Civilförsvaret brister

Fordonsparken består mestadels av ombyggda Suzuki-vans eller pickuper, vilket betraktas som det optimala. Försedda med ingenting annat än en sjukbår lämpar de sig endast till att transportera en eller två personer från en olycksplats till närmaste sjukhus.
– En stad som Karachi behöver minst 500 ambulanser, säger Faisal Edhi från Edhi Foundation, som driver 30 stycken olycksfallscentra i staden – varav tio träder i funktion vid akuta nödsituationer.
– Men det tragiska är emellertid att nästan inga utryckningsfordon i dag är försedda med den livräddningsutrustning som skulle krävts. De används bara som transportmedel. Följaktligen hinner de svårast skadade dö redan innan de kommer fram till sjukhus.

Civilförsvaret är en annan myndighet som lider brist på både materiel och personal. Effektiva varningssystem, inkvarteringsmöjligheter i en katastrofsituation, lagring av livsmedel och medicin, brandbekämpning, genomförande av nödvändiga räddningsoperationer (inklusive röjningsarbete efter ödeläggelse) samt rehabilitering är alla uppgifter som vilar på civilförsvaret. Men för närvarande mobiliseras civilförsvarsorganisationen endast i händelse av krig. Då har den dock visat sig vara ytterst effektiv under krigen mot Indien.

Mycket få frivilliga

Det finns 76 larmsirener utplacerade i Karachi, men med tanke på hur saker och ting fungerar i Pakistan kan man inte räkna med att alla dessa är i bruk. Bombröj-ningstjänsten har en personal på 42 personer i Sindh-provinsen, varav 20 är stationerade i Karachi vilket är fullt tillräckligt. Poliskåren i Sindh har ingen utbildad personal för katastrofinsatser.
– Och vi har bara mellan 1 000 och 1 500 utbildade frivilliga volontärer registrerade hos oss, säger Akhtar Khatri, biträdande chef för civilförsvaret i Karachi. För en stad av Karachis storlek borde det antalet vara åtskilliga tusen. Civilförsvaret har självt en mycket begränsad personal på 260 personer samt otillräcklig utrustning. Man har en stegbil, men den kan bara hissa brandmän nio våningar upp på något av stadens höghus.

Khatri har en lång lista på vad som skulle behövas för att klara av en eventuell katastrofsituation: Minst 100 brandstationer, 200 brandbilar, 50 räddningsfordon, dussintals bulldozrar och annan utrustning. Och därtill skulle staden behöva en arsenal på 800 ambulanser, varav hälften borde vara försedda med livräddningsutrustning.

Otillräckliga sjukhusresurser

I händelse av en stor katastrof skulle stadens sjukhus bli hårt pressade för att möta floden av offer. I en rapport från Pakistan Doctor´s Forum sägs att det i dag för en befolkning på 13 miljoner endast finns 8 000–10 000 sjukhusbäddar tillgängliga på de sju statliga sjukhusen. Det betyder en plats per 1 600 patienter, samtidigt som världshälsorganisationen WHO rekommenderar en plats per 50. På sjukhusens akutmottagningar blir situationen en plats per 30 000 patienter.
Förutom de statliga sjukhusen finns visserligen också Aga Khan-sjukhuset och Liaquat National hospital som har ordentliga olycksfallsmottagningar men som inte klarar av att ta emot något större antal fall.

Varje dag förs dussintals människor till sjukhus med allvarliga brännskador. Men brist på utbildad personal och dåligt utrustade sjukhus medför att cirka 35 procent av patienterna avlider. Dessutom är driften av särskilda brännskadeavdelningar ytterst kostsam, varför de flesta sjukhus avstår från att ha sådana. I dag finns det i Karachi bara på Civil Hospital, där man har en avdelning med 30 platser – vilket ger ett förhållande på 1 till 433 000 patienter.

Tankeställare för regeringen

Andra allvarliga brister består i att installationen av el-generatorer ännu inte genomförts på alla de statliga sjukhusen trots att beslut fattades om det för många år sedan. Och trots att det finns ett skriande behov av hela 75 000 liter blod för transfusioner i Karachi varje år har regeringen misslyckats med att upprätta en blodbank med tillräcklig kapacitet. Som en följd därav täcks merparten av behovet genom frivilliga blodgivare och organisationer.
Den meteorologiska avdelningen i Karachi, slutligen, har en budget på 35 miljoner rupees (två miljoner kronor) och man arbetar med föråldrad utrustning. Man har visserligen mer än 60 kontrollstationer som registrerar grundläggande data som nederbörd, temperatur, vindförhållanden, luftfuktighet, lufttryck och – på sex platser – utrustning för att mäta seismisk aktivitet. Men denna utrustning är i behov av upprustning och modernisering.
Årets jordbävning ger många tankeställare för den pakistanska regeringen. Främst av allt måste myndigheterna se till att det upprättas en välutrustad katastrofcentral med kompetent personal. Karachi ligger mitt på en sprickzon och man kan aldrig veta när en katastrof drabbar staden.
För det andra måste man, även om det nu egentligen är alltför sent, se till att alla framtida byggnader håller sig till modern byggnadsstandard och att höghus görs jordbävningssäkra.
Och för det tredje måste en katastroforganisation upprättas stadsdelsvis, så att folk kan få omedelbar hjälp redan innan det stora traumamaskineriet sätter in.

RANA RIZVI

Översättning: Lars Eklund