SYDASIEN nummer 3/1999

Bo Gunnarsson

Kargil-krigets konsekvenser
förödande för Islamabad

I veckor jublade hela Pakistan över kuppen i Kargil, och rapporterna från fronten i Himalaya dominerade alla massmedia. Mer än 700 mujahediner hade under vintermånaderna obemärkt tagit sig över kontrollinjen som delar Kashmir och ockuperat övergivna fiendeposteringar på 4.000 - 5.000 meters höjd.
Indien hade inte bara tagits på sängen utan också tillfogats en blodig näsa. Nedskjutna stridsflygplan, sprängda ammunitionsdepåer, riksvägen till Leh stängd och stora förluster i manskap... Pakistans premiärminister Nawaz Sharif, hårt pressad av en hotande ekonomisk kollaps, jäsande missnöje och religiösa stridigheter, kunde verkligen sola sig i glansen från de snötäckta topparna.
- Vi ger aldrig upp den mark som vi vunnit, sa arméchefen Pervez Musharraf i TV-intervjuer och en av hans företrädare, general Aslam Beg, vågade t o m förutsäga en indisk kapitulation i sektorn och att mujahedin skulle flytta fram positionerna ytterligare.

Exalterade informationsministern Mushahid Hussein ansåg att Kargil-operationen var det bästa och viktigaste som hänt Pakistan under den 52 år långa, heliga kampen för rättvisa. Segervinden blåste fortfarande den 4 juli då Nawaz Sharif gav sig iväg till Washington där han efter tre timmars samtal med president Clinton skrev under en gemensam kommuniké i vilken han lovade att mana mujahedin att dra sig tillbaka till pakistanska sidan om kontrollinjen och till fullo respektera denna.

Propagandan havererade
Trots tappra försök att beskriva som en ”moralisk seger” så havererade propagandamaskineriet totalt och på gatorna demonstrerade 10.000-tals islamska fundamentalister mot ”förrädaren” och krävde hans avgång.
Det tog bara några dagar innan hela Kargil-operationen omvärderats i de flesta massmedia.
Sen spikades sanningen fast: Det var inte bara fiasko utan också ett högt spel helt utan vinstchanser.
- Totalt omdömeslöst och idiotiskt, skrev ”The News” i en ledare.
Rader av begravningar av militär personal avslöjade den kardinallögn som burit propagandan utomlands. Infiltrationen var alls inte verket av ”frihetskämpar” från Indien-kontrollerade delen av Kashmir utan en operation av pakistanska elittrupper som banat väg för islamska extremister från Lashkar-e-Tayyaba, Harkat Islam och flera andra grupper av talibansk schattering.
De politiska konsekvenserna var förödande för Islamabad.
Indien, lett av en expeditionsministär dominerad av hinduhögern, kom i världens ögon att framstå som ett återhållsamt offer för en aggression medan Pakistan placerades i skurkrollen, en image-mässig katastrof.
Eftersom infiltrationen genomfördes samtidigt som indiske premiärministern Atal Behari Vajpayee tog den berömda första bussen till Lahore för toppmöte med sin pakistanske kollega så förintades allt det förtroendekapital som skapats där.
Nawaz Sharif spelade också hinduhögern i famnen till den grad att Vajpayee nu väntas kunna föra sin brokiga koalition på 18 partier till en klar seger i de pågående underhusvalen och ett mandat som kan vara fram till år 2004.
Förvisso en gudasänd välsignelse för en bigott samling!

Gudasänd välsignelse
Men också Indien - som redan före mötet i Vita Huset var på god väg att driva ut alla inkräktarna - får betala ett högt pris. Enbart kriget kostade 10 miljoner kronor om dagen och försvaret av de återerövrade bergstopparna kommer framöver att kräva nästan lika mycket som det nu 15 år långa ställningskriget på angränsande Siachen-glaciären.
Båda länderna tvingas in i kapprustning både när det gäller konventionella och nukleära vapen.
Det är en enorm börda som Indien i kraft av sin mycket större ekonomi kanske klarar av men som kommer att förtära ett Pakistan som redan dragits ned i skuldträsket.
I båda huvudstäderna jagar pressen fortfarande syndabockar.
Varför gick Pakistan in i en operation som bara kunde sluta på ett sätt och varför gav Indien dem chansen? Med en belägrad Nawaz Sharif och hinduhögern hotad av Sonia Gandhis pånyttfödda kongressparti i ett nyval så är det är ingen brist på konspirationsteorier.

Indien avvisar förstås alla insinuationer om att man ens ofrivilligt ”inbjöd” till inkräktandet och hänvisar till att vinterbemanningen av de många utsiktsposter som armén etablerat på bergstopparna i Kargil-sektorn upphörde redan i slutet av 1980-talet då man själv flyttat fram sina positioner på Siachen-glaciären. Det faktum att de oinbjudna gästerna först upptäcktes av en fåraherde antyder också ett överraskningsmoment.
- Klimatet är omänskligt hårt och vi litade på att Pakistan därför skulle respektera den demarkerade kontrollinjen, säger en talesman som avslöjar att omkring 10.000 indiska soldater under årens lopp avlidit eller drabbats av svåra köldskador på Siachen-glaciären.
Så kan det ligga till.
Pakistans agerande är desto märkligare och beror på en rad faktorer. Diplomater i Islamabad beskriver operationen som mer politisk än militär. Nawaz Sharif hoppades att ”möjlig användning” av kärnvapen äntligen skulle få västvärlden att internationalisera Kashmir-frågan och tvinga FN att ingripa för att desarmera krutdurken. Genom att skapa ett allvarligt militärt problem för Indien utan ”egen direkt inblandning” så ansåg man sig ha vinnande kort på handen.

Välplanerad aktion
Operationen i Kargil var mycket väl planerad. Initierade i Islamabad hävdar att förre arméchefen Jehangir Karamat avskedades i oktober i fjol bl a för att han var ovillig att ge order om en liknande aktion. Efterträdaren Musharraf, från början en lojalist till Sharif, hyser inga sådana betänkligheter och vill gå längre än så. In i det längsta motsatte han sig den reträtt från bergstopparna som Clinton framtvingade och kollisionen med det politiska etablissemanget var så hård att många ansåg att premiärministerns dagar var räknade.
Musharraf är hök och den mest anti-indiske arméchef som Pakistan haft sedan Mirza Aslam Begs era i början av 1990-talet. Båda är mohajirer, d v s flyktingar från Indien, och det kan ha sin betydelse eftersom de under karriären ganska ofta fått sin lojalitet ifrågasatt. Likt alla högre officerare i sin generation deltog de i kriget 1971 som ledde till självständighet för Bangladesh, vilket satte djupa spår i deras psyke. Ingen har glömt smäleken efter nederlaget där anklagelser om folkmord och feghet fläckade styrkorna.
Pakistans militär har i flera år insett att man inte kan vinna ett konventionellt krig mot Indien på slättlandsnivå. Möjligheterna att få fienden att blöda är bäst utmed LoC och i Himalaya och infiltrationen via ombud - mujahedin - har tvingat New Delhi att basera drygt 400.000 man i den oländiga terrängen.

En annan orsak är att de nya militära ledarna inte längre är påverkade av Väst. När USA avbröt sitt militära bistånd 1990 så stoppades också utbildningsmöjligheterna. Istället har de färgats och stöpts av kriget i Afghanistan som många av dem varit engagerade i på distans. Armén har gradvis kommit att domineras av en icke-sekulariserad klass som ofta fått sin första utbildning i koranskolor. Alltfler generaler ser omvärlden med ett religiöst prisma vilket lett till att konflikten i Kashmir övergått i ett slags jihad.
Islamiseringen av armén tog fart under Zia ul Haq som var en mullah i khaki och har gradvis stärkts som en reaktion på hinduhögerns uppgång och maktövertagande i Indien. Radikaliseringen speglas av underrättelsetjänsten ISI:s medverkan i talibaniseringen av Afghanistan, det tysta stödet för Osama bin Laden och banden till egna islamistiska rörelser vars terrorism inte längre begränsas till indiska delen av Kashmir.

Blåsa liv i gerillakampen
Kargil-operationen syftade också till att blåsa nytt liv i den falnande revolutionära glöden i Kashmir. Gerillan har alltmer isolerats med påföljd att turisterna återvänt till Srinagar och Kashmir-dalen. Drygt 100.000 hade besökt den forna idyllen under årets fyra första månader och ekonomin spirade för första gången sedan 1989. Gerillans seloter fann det allt svårare att verka och var oförmögna att hindra att samhället alltmer återgick till en ytlig ”normalitet”.
Efter inledande framgångar och feberaktig patriotism så vände den pakistanska stridslyckan i mitten av juni. Redan innan Nawaz Sharif misslyckades med att få stöd av Kina för sin aktion i Kargil så var utgången given. USA:s hot om att stoppa utbetalningar av IMF:s räddningspaket gav inga alternativ.

Indien prisades för sin ”återhållsamhet” och BJP kunde skickligt skapa och utnyttja en våg av nationalism och vrede inför nyvalet. Glömt var hinduextremisternas övergrepp mot minoriteterna, allt bigotteri, inbördes stridigheter och ekonomiska misstag. Kargil var en lika bra story som World Cup i cricket.
I kongresspartiet menar många att BJP:s exploatering av krisen var Nawaz Sharifs enda ”tröst”: Med hinduchauvinisterna kvar vid makten i New Delhi så tryggas också hans egen position.

Risk för nya incidenter
Det är inte omöjligt att samtalen mellan de två rivalerna kommer igång igen när BJP-koalitionen fått en stabil majoritet i underhusvalen. Men förutsättningarna för framsteg är begränsade och risken för nya och farliga incidenter förblir stor. Nedskjutningen av ett obeväpnat pakistanskt spaningsplan i Rann of Kutch-området i augusti kan signalera en ny indisk politik av nolltolerans, som hotar provocera fram nya vedergällningsaktioner. Arméns stora svårigheter att stoppa infiltrationen i Kashmir hotar på samma sätt att utlösa en bombattack mot Lashkar-gerillans bas i Muridke nära Lahore, en tanke som förts fram inte bara av RSS och andra hinduextremister.

- Om USA kan sända 70 missiler mot Osama bin Laden så har vi också rätt att försvara oss mot terrorister, säger Shiv Senas generalissimo, Bal Thackeray. Så här långt har ingendera sidan lärt sig någon läxa av Kargil-operationen.
- I båda länderna finns det alltför många krafter som har intresse av att hålla grytan kokande i Kashmir, konstaterar kritikern Farrukh Saleem i ”The News”.
När kanonerna tystnade i Himalaya så dröjde det bara en vecka innan de olika gerillagrupperna i Kashmir intensifierade sin kampanj och hittills har kampanjen krävt ett hundratal dödsoffer. Infiltrationen från andra sidan har ökat.
Men Pakistan har inte råd att irritera USA alltför mycket och tvingas till en fin balansgång i sin lågintensiva krigföring med ombud. Omkring 3.500 eller en tredjedel av de militanta anses nu vara utlänningar, främst heliga krigare från koranskolorna i Punjab och Nordvästgränsprovinsen.

Överskuggar övergreppen
Pakistans misslyckande med att internationalisera konflikten - som trots kärnvapenhotet inte ens kom upp i FN:s säkerhetsråd - tycks ha fått landet att koncentrera sig på att göra Indiens ”ägande” av Kashmir så smärtsam som möjligt. Därför överskuggar terroristaktionerna de många övergrepp mot mänskliga rättigheter som den indiska armén tveklöst begår mot civilbefolkningen.
- Indien och Pakistan mäter sina krafter till den siste kashmiriern, säger en anhängare av självständighetsrörelsen i Srinagar.
Enligt indiska källor är de nyanlända gerillasoldaterna bättre beväpnade och tränade än tidigare. Påståendena om att Osama bin Laden engagerat sig med manskap i Kashmir är dock mest propaganda avsedd för västvärlden.

Vad som mest oroar New Delhi, som absolut motsätter sig medling av tredje part, är ovissheten om vem som nu bestämmer i Islamabad. Ingen tror längre att armén gick bakom ryggen på Nawaz Sharif men uppenbart har denne allt mindre att säga till om ifråga om relationerna till den övermäktige grannen.
Kargil-operationen har gett militären en ny chans att stärka sin makt i pakistansk politik. Mycket av det krypskytte som förekommer mot Nawaz Sharif i pressen anses komma från dem. Tidvis har det lett till hårda tag som i fallet med Najmal Sethi, redaktör för ”Friday Times” som fängslades av regimen men frigavs på order av armén.
Frispråkiga journalister och det lilla som är kvar av ”demokratin” utnyttjas av militären och det hela kan sluta mycket illa för Pakistan där ledarna tagit för vana att fokusera Kashmir så fort de börjar förlora kontrollen över inrikesproblem och skandaler.
Kashmir-frågan kan i förlängningen förgöra den indiska subkontinenten.

Bo Gunnarsson

Tillbaka till SYDASIEN