Indiska maharajor
förr och nu
Madhvar Rao Scindia, maharaja av Gwalior (med pinnen), beundrar en stor tiger skjuten av prinsen av Wales under dennes besök i prinsstaten 1905. Prinsen av Wales kröntes sedermera till brittisk kung under namnet George V.
Varje morgon tar prinsen av Dhar, Devandra Pawar, den gamla Ferguson-traktorn och åker ut på fälten för att plöja åkerlapparna intill ett av familjens gamla palats. Den röda borgen är numera omgjord till ett barnhem. Men prinsen har inte tid att tänka på svunna tider. Jorden måste plöjas inför årets andra skörd.
Att det pulserar kungligt blod i hans ådror märks först då lantarbetarna hälsar på honom. De för samman handflatorna och bugar sig framåt, som om de skulle vilja kyssa hans fötter.
- Folk här har större respekt för mig än för regeringens tjänstemän som sköter det gamla furstendömet Dhar, säger Devandra Pawar.
Hans familj försöker nu överleva på den jordlott som blev kvar av prinsstaten, belägen i norra delen av nuvarande indiska delstaten Madhya Pradesh, efter det att Indien blev självständigt den 15 augusti 1947.
De forna härskarna över prinsstaten Jodhpur har däremot lyckats behålla en viss makt och rikedom genom att förvandla sina palats till magnifika hotell. Trots att maharajan Swapoor Singh och hans släkt inte har något politiskt inflytande över sina forna domäner lever vördnaden kvar hos den indiska befolkningen.
- Han som sopar åt mig gör det inte för jobbets skull, utan för att han har respekt för min familj, säger Swapoor Singh och pekar på en man som med krökt rygg sopar bort löv från hotellets gräsmatta.
Tyst och bitter man
Men för maharajan av Dhar, Shivaji Rad Pawar, och sonen, prins Devandra Pawar, innebar Indiens självständighet att glansen, rikedomen och makten försvann. Familjen bor i en nybyggd villa, Happy Villa, medan borgarna och slotten sakta mals ner av vinden och regnet. Oljemålningar av förfäderna och reliker från familjens palats trängs i den lilla villan.
Maharajan av Dhar berättar med inlevelse om familjens anor som sägs gå längre tillbaka än Kristi födelse. Men när samtalen kommer in på tiden efter självständigheten blir han en tyst och bitter man. Kungadömet Dhar var en liten stat utan politisk makt och utan magnifika palats som kunde förvandlas till lyxhotell.
Efter självständigheten tilldelades flera maharajor stora summor pengar som kompensation för att de övergav sin suveränitet över landområden som de tidigare ägt som sina personliga stater, och vars folk betraktades som deras personliga undersåtar.
Nizamen, den muslimske härskaren över Hyderabad i södra Indien fick av den självständiga indiska staten ett årligt apanage på 5,2 miljoner rupees, maharajan av Gwalior 3,2 miljoner och Varanasis härskare 1,2.
Men hos småstaterna, som Dhar, hamnade inte en rupie. Maharajan av Dhar och hans son sliter för att överleva på de åkerlappar som blev kvar efter det att djungeln, dalarna och byarna över en natt förvandlades till statlig egendom, en markant skillnad i jämförelse med det lyxliv prinsarna levde innan självständigheten.
Maharajornas liv var då som en saga och deras intressen kretsade kring diamanter, bilar, sex och jakt. Indiens 560 maharajor hade i genomsnitt 5,8 fruar, 11 titlar, 9,2 elefanter, 2,8 privata järnvägsvagnar, 3,4 Rolls Royce och sammanlagt dödade de 22,9 tigrar i sitt liv. Maharajorna var fullkomligt förälskade i diamanter och allt som glänste.
En gång varje år framträdde maharajan av Patiala naken - bortsett från ett diamanthalsband - med sitt organ i full givakt. Han gjorde detta som en hyllning till Shiva linga, guden Shivas fallossymbol. Maharajans stiliga erektion applåderades glatt. Hyllningen gällde både det prinsliga organet som vetskapen om att hans erektion ansågs ha magiska krafter att ge rikedom och driva ut onda andar ur riket.
Diamanter som afrodisiaka
Maharajan av Mysore hörde talas om att den effektivaste afrodisiakan i världen var gjord av krossade diamanter. Denna olyckliga upptäckt ledde till att prinsstatens ekonomi kollapsade eftersom tusentals värdefulla ädelstenar krossades till damm i prinsens kvarnar.
Sex var någonting maharajorna hyllade mera än bara ett nummer. Deras palats var specialkonstruerade för att fyllas med konkubiner. Den största vällustingen av dem alla var Bhupinder Singh, maharajan av Patiala. Hans harem hade över 350 damer, flera av dem från Europa. Han hade även en jungfruskola där han lät flickorna stå på tillväxt. När de unga flickorna hade kommit i puberteten var det dags att introducera dem i Kamasutras ädla konst. På marmorgolvet i jungfruskolan lät maharajan offra en fullvuxen buffel. Flickan fördes in naken, och på golvet, i blodet, bröt maharajan hennes jungfrudom.
Maharajans aptit på erotiska upplevelser var omättlig. För att tillfredsställa sina sexuella fantasier lät han skicka efter ett team av franska, engelska och indiska plastikkirurger för att omforma sina konkubiners kroppar efter de senaste modenyckerna dikterade av franska modemagasin.
När bilen introducerades i Indien kom den att bli ännu en leksak för maharajorna.
Maharajan av Gwalior var den första att skaffa en Rolls Royce vilken han kallade ”pärlan från öster”. Den största bilnarren av dem alla var dock nizamen av Hyderabad. Han hade över 200 Rolls Royce och andra nobla bilmärken. Inte alla bilar var köpta, utan några hade han ”kidnappat”.
Nizamen av Hyderabad brukade spatsera runt i sin stad. Såg han en vacker bil parkerad informerade han ägaren om att han skulle uppskatta bilen som en gåva. Men förbindelsen med bilföretaget var inte alltid den bästa. En maharaja blev så förolämpad av en Rolls Royce-försäljare att han köpte åtta Rolls Royce och gjorde om dem till sopbilar.
300 meter räls i silver
Tåg var maharajan av Gwaliors stora passion. Han lade ut en 300 meter lång räls i solitt silver som gick genom palatsets bankettsal. En specialtunnel förband köket med den kungliga matsalen. Maharajan satt vid kortändan av bordet och kunde med en kontrollpanel leverera maten till gästerna. Genom att manipulera med växlarna kunde maharajan transportera potatis, ordna en extra leverans från köket för påfyllning till en hungrig gäst och växla bort en dessert för dem som var på diet.
Hundar var däremot nawaben av Jungagadhs stora förälskelse. Bröllopet mellan hans två favorithundar gjorde han till ett bröllop med flera hundra inbjudna gäster.
Kostnaden för bröllopet gick på 60 000 pund, en summa som kunde ha gett hans undersåtar ett drägligt liv under ett år. Hans palats hade 800 rum. I varje rum hade han en telefon som vaktades av en hund. Maharajornas palats var monument som kunde konkurrera med sagoslottet Taj Mahal i storlek och skönhet. När maharajan av Udaipur besökte England och såg Buckingham Palace tyckte han att slottet liknade en grindstuga.
Jakt den stora passionen
Trots moderna influenser som bilkörning med Rolls Royce förblev maharajornas stora passion tigerjakt. Man jagade från elefantryggen, en hydda i djungeln och naturligtvis från en ombyggd Rolls Royce. För maharajan av Gwalior var medeltalet 22,9 skjutna tigrar ett hån. Fram till 1965 hade han skjutit 1 400 tigrar. Maharajan av djungelstaten Cooch Behar dödade exakt 365 tigrar, 438 antiloper, 220 noshörningar och 311 leoparder. Hans syster, som var en späd och finlemmad kvinna, dödade 27 tigrar innan hon konverterade och blev medlem i Indiens motsvarighet till Djurens vänner.
Jaktutflyktena var ett sätt att bevisa att maharajorna var lika modiga som sina förfäder. Sist, men inte minst, var det en anledning att komma i kontakt med inflytelserika jaktgäster. Ett gott ord från en engelsman och det fanns möjlighet att maharajorna fick en bättre placering på salutlistan.
Salutlistan var indelad i de udda talen 9, 13, 15, 17, 19 och 21 kanonskott. Högre antal salvor fick bara vicekungen av Indien, 31 skott, och kungligheter, 101 salutsalvor. Antal skott i saluten var den definitiva gradbeteckningen på maharajornas rang i den furstliga hierarkin.
Vicekonungen hade makten att belöna en maharaja för lojalitet genom att höja antalet salutsalvor, men hade också möjligheten att bestraffa.
Det var inte enbart storleken på prinsstaten som avgjorde maharajornas placering på rankningslistan. Trofasthet till den engelska överheten och förmågan att ställa upp trupper till kolonialmakten och antalet diamanter på skattkistans botten var lika betydelsefulla. En rang i denna skottlista var viktigare än en säck full med ädelstenar. 21 kanonskott fick bara fem maharajor: de i Mysore, Badora, Kashmir och nizamen av Hyderabad.
Privilegierna försvann
Men för 425 av Indiens 560 stater mullrade aldrig några kanoner - däribland den lilla prinsstaten Dhar. Kanonsalvorna skulle dock tystna även för de mest prestigemedvetna maharajorna. Med Indiens självständighet försvann alla kungliga privilegier och förmåner.
De flesta maharajor insåg att deras liv som varit som en tusenårig saga var förbi. Maharajan av Baroda kollapsade gråtande då han satte sin signatur under det papper som tog ifrån honom det land som hans familj kontrollerat sedan början av 1700-talet.
Men det var inte alla maharajor som frivilligt anslöt sig till de nybildade staterna Indien eller Pakistan. En mobb höll maharajan av Orissa fången och släppte honom inte förrän han signerade det dokument som innebar att han överlämnade sin prinsstat till Indien.
Apanagen avskaffades 1973
När frihetens timme slog vid midnatt den 15 augusti 1947 hade alla furstar, utom tre, efterkommit uppmaningen att ansluta sig till Indien eller Pakistan. Men genom övertalning och militärt hot införlivades samtliga 560 furstendömen från Hyderabad, lika stort som Frankrike, till småstater som inte hade större befolkning än 100 innevånare.
Det apanage som inflytelserika maharajor fick efter självständigheten avskaffades av Indira Gandhi 1973. Hon avskaffade också rätten att kalla sig maharaja.
Maharaj Swapoor Singh erkänner att maharajornas liv har varit som en saga. - Men när landet har blivit socialistiskt, varför inte då vara socialist?
Swapoor Singh menar att när alla har samma möjligheter att avancera i samhället, då är det socialism.
- Jag har offrat mina rättigheter och privilegier, men jag har gjort det utan bitterhet. Jag gjorde det för Indien, säger Swapoor Singh.
”Har offrat Dhar”
Maharajan av Dhar tycker att han har offrat för mycket. För honom sköts det aldrig några kanonsaluter, till honom utdelades det aldrig några apanage och hans lilla prinsstat var för liten för att kunna ha något politiskt inflytande.
Han ser hur regeringens korrumperade män stoppar pengar i egen ficka och hur hans forna rike förfaller. De forna gröna skogarna har huggits ner och förvandlats till en torr stäpp. Maharajan av Dhar är helt övertygad om att Dhar sköttes bättre och befolkningen behandlades med större respekt på den tiden då han hade makten.
- Jag har inte bara offrat mina privilegier. Jag har offrat Dhar, säger Shivaji Rad Pawar, maharajan av Dhar.
Sonen Devandra Pawar är 21 år och har bara upplevt tiden efter självständigheten. För honom finns det bara framtid:
- Man kan inte bara sitta stilla och bara vara maharaja. Man måste vara en arbetande människa, en medlem i samhället.
Pär Jansson