Kamp för självständighet och
lätt teatraliska kuppförsök
Storviziren Ibrahim Nasir Didi inspekterar Maldivernas säkerhetsstyrka. Nasir utnämnde sig själv till president 1968, och styrde lanmdet med järnhand tills han 1979 tvingades fly under förnedrande omständigheter.
År 1958 frigjorde sig de sydligaste atollerna - Addu, Fua Mulaku och Huvadu - från resten av Maldiverna och grundade ”Förenade Suvadiva-republiken”.
Språkligt sett skiljer sig de södra atollerna från de nordliga Maldiverna som svenska från danska. Suvadiva är ett gammalt namn på Huvadu-atollen. Öarna har i forna tider utgjort viktiga centra. Här återfinns ruiner av stora buddhistiska stupor, först utgrävda och grundligt beskrivna av den brittiske arkeologen H C P Bell 1922 - därefter ”återupptäckta” mer än 50 år senare av norrmannen Thor Heyerdahl - och fram tills det att Ibrahim Nasir Didi blev sultanens storvizir, hade öarna tillåtits bedriva handel direkt med Sri Lanka och den indiska Malabarkusten.
I Suvadiva hade man hoppats få brittiskt stöd, men från sin flygbas på ön Gan i den sydligaste atollen Addu, förhöll sig Royal Air Force neutralt.
Självständigheten kom därför att bli kortlivad.
Skandinaviskt inslag
Här får historien ett märkligt skandinaviskt inslag. Den 18 mars 1959 anlöpte fartyget Elizabet Boye, från rederiet Erik B Kroman i danska Marstal till ön Fua Mulaku. Fartyget hade chartrats av den maldiviska centralregeringen, och medförde förutom besättningen en och en halv division ur den nationella säkerhetsstyrkan under storvizirens ledning.
Man öppnade eld mot invånarna som samlats på stranden - Ibrahim Nasir avfyrade själv sin kpist. En människa dödades och tre sårades. Addu-atollen vågade man dock inte angripa på grund av britternas närvaro där.
Några månader senare, den 10 juli skedde så angreppet på den större nordligare belägna Huvadu-atollen, åtskilliga människor dödades och ön plundrades. Hela befolkningen på huvudön Havaru Thinaduu tvångsförflyttades senare, och många spärrades in på ön Villingeli nära huvudstaden Male. Ett par hundra tros ha dött av svält.
Gjorde sig till diktator
Ibrahim Nasir hade nu gjort sig till Maldivernas faktiske diktator, och sultan Mohamed Farid hade drabbats av sockersjuka. Men det dröjde ända tills Mohamed Farids död 1968 innan Ibrahim Nasir utropade Maldiverna till republik, och utnämnde sig själv till president. Under mellantiden hade Maldiverna 26 juli 1965 uppnått full självständighet från Storbritannien.
Ibrahim Nasir gick nu i gång med att avlägsna många fysiska rester efter sultanatet. Det gamla sultanpalatset jämnades med marken, och landets flagga ändrades. Samtidigt fördes allt som britterna 1976 lämnat efter sig på flygbasen i Addu-atollen till Male, och det som inte kunde föras bort förstördes. Republiken förvandlades till ett enmansvälde, där endast Ibrahim Nasirs ord bar giltighet, det rådde utegångsförbud om kvällarna, och det var förbundet med stor risk att nämna presidentens namn.
Turismen förändrade allt
Ibrahim Nasirs största problem när det gällde handel och utrikespolitik var att han bara kunde tala divähi (maldiviska). Han kom därför att alliera sig med skeppsredaren Ali Maniku, med stora intressen i Singapore, och Maldivernas fokus flyttades då också snabbt från de tidigare politiskt dominerande grannländerna Indien och Sri Lanka till Singapore. Relationen med Singapore kom att förstärka Maldivernas neutralitetspolitik, samtidigt som man liksom tidigare - bortsett från handel - isolerade sig från omvärlden.
Men allt förändrades 1970 då en italienare vid namn Georgio Corbin anlände till öarna och föreslog att uppföra ett turisthotell. Det blev det första hotellet på Maldiverna, Kurumba Village, som öppnade i januari 1971 på den obebodda ön Vähamanafushi nära Male. Därefter växte turismen stadigt, och Corbin tvångsutköptes av presidenten. Följande år uppfördes hotell på öarna Bandos och Baros.
Turistströmmen från Europa och Sydafrika steg; som korallö-destination var Maldiverna ett mera närbeläget alternativ till Indonesien, Filippinerna och Söderhavet.
Restriktioner för utlänningar
Förändringarna skedde dock långsamt. Japanska och koreanska fiskebolag gavs koncession på att fiska i maldiviska farvatten, men fiskarna fick inte lov att gå i land, och på samma sätt förvarades turisterna på obebodda öar. Så sent som 1974 fanns det exempelvis endast tre bofasta europeer i hela öriket Maldiverna.
Den brittiska flygbasen på ön Gan stängdes 1976, och ett ytterst obekräftat men seglivat rykte hävdar att Sovjetunionen då erbjöd president Ibrahim Nasir att ta över basen. Men det har nog snarare varit tal om lite politisk utpressning gentemot britter och amerikaner från maldivisk (och indisk) sida. Övervakningsuppgiften över den Indiska Oceanen hade nämligen redan innan basens stängning övertagits av USA, som utnyttjade den stora nyuppförda militärflygplatsen på ön Diego Garcia i brittiskt kontrollerade Chagosöarna, söder om Maldiverna.
Turismen fortsatte att växa och maldivierna, som alltid haft en läskunnighet långt högre än i Indien och Sri Lanka, lärde sig snabbt engelska. Från att urdu och sinhalesiska tidigare varit handelsspråk blev nu engelska handels- och turismspråk, och i synnerhet ungdomar lärde sig snabbt. Diktatorn Ibrahim Nasir, med sin enkla bakgrund kunde inte längre styra utvecklingen.
Gayoom tog över efter Nasirs snöpliga flykt
Diktaturens avslutning blev en nästan absurd tillställning. Ibrahim Nasir pekade 1978 ut den dåvarande transportministern Maumoon Abdul Gayoom till sin efterträdare. Därefter flydde han landet i juni 1979 och tog sig till Singapore, där hans vän och affärskompanjon Ali Maniku hade förberett hans ankomst. Utmed vägen till hamnen (Males flygplats ligger på den närliggande ön Hulule) stod stadens kvinnor och visade öppet sina rumpor, ett ytterst traditionellt - men sällan använt - sätt varpå man i Maldiverna visar sitt förakt. Ingen oskön syn för en man om man nu inte råkat vara en president på flykt....
Bidragande till Ibrahim Nasirs flykt var kanske också att Maldiverna i början av 1978 upplevde en koleraepidemi. De första fallen diagnosticerades i januari, och en koleradiagnos är, i motsats till diagnoser för många andra sjukdomar, alltid obestridlig och säker.
WHO hemlighöll koleraepidemin
Världshälsoorganisationen WHO fanns på plats i Male, representerad av en amerikansk chefsläkare och åtskilliga sinhalesiska läkare. Emellertid förbjöd president Ibrahim Nasir allt omtalande av epidemin. Det var ju mitt i turistsäsongen, och WHO valde at skicka ut ett kryptiskt meddelande om ett utbrott av ”gastroentritis”. Mellan januari och mars dog omkring 300 maldivier i kolera, alltmedan WHO fortsatte att tiga, och turismen fortsatte oförtrutet på de obebodda öarna.
Efter turistsäsongens slut förklarade presidenten slutligen att koleraepidemin skulle tillkännagöras. Då hade koleran redan ebbat ut - koleraepidemier är korta och drastiska - men WHO mobiliserade nu efter katastroflarm experter från hele världen, som flögs in med kort varsel. Fastän epidemin var över, försattes Male under karantän, brunnar och grundvatten fylldes med klor, marknadsbodarna försågs med flugnät och en armé av vitklädda läkare gav upphov till en virtuell teaterföreställning - utan patienter.
Kolera är numera lätt att behandla. Hade WHO levt upp till sitt ansvar och inte blott underkastat sig presidentens dekret hade dödssiffran näppeligen överstigit 10. Många av de dåvarande maldiviska ministrarna kände till epidemins verkliga omfattning, och självfallet också den dåvarande transportministern.
Omvald vart femte år
Maumoon Abdul Gayoom har varit president alltsedan dess, och han har valts om regelbundet vart femte år. Och turismen bara växer. 1983 fick Maldiverna sin första turismplan, betald af Kuwait-fonden, och utarbetad av den danska firman Hoff & Overgaard. I planen föreslogs med hänsyn till huvudstaden Male - en brittisk firma hade varnat för huvudstadens begränsade grundvattentillgångar - och landets demografi, att utbyggnaden av hotell runt om huvudstaden skulle begränsas till 3 000 sängplatser, och att en fortsatt utbyggnad istället skulle ske i Huvadu- och Maalhosmadulu-atollerna, där det finns ett överflöd av obebodda öar.
Maldiverna valde dock att inte följa denna plan, och redan i mitten av 90-talet hade antalet sängplatser på turistöarna runtom Male vuxit till mer än 10 000. Under samma tid fördubblades invånarantalet i Male, som har en landyta på 1,6 kvadratkilometer, från 35 000 till 70 000.
Två kuppförsök
Efter Ibrahim Nasirs flykt har det skett två kuppförsök i republiken, båda lätt teatraliska. 1980 anlände åtta engelska legosoldater, hyrda genom tidskriften Soldier of Fortune med skottsäkra västar och tyska pistoler. Men maldivierna hade fått förhandsinformation av den brittiska underrättelseorganisationen och legosoldaterna gav snabbt upp. Det tros allmänt att det var Ibrahim Nasir som tröttnat på livet i det icke-maldiviskspråkiga Singapore och nu hoppades återvända hem som låg bakom försöket.
Åtta år senare, den 3 november 1988 anlöpte från Sri Lanka ett fartyg med tamilska ”frihetskämpar” - tillhöriga organisationen PLOTE, som inte ska förväxlas med de tamilska tigrarna, LTTE, till synes i ett obegripligt hopp om att på Maldiverna finna en bas varifrån man kunde fortsätta sitt krig på Sri Lanka. Deras ankomst upptäcktes och president Gayoom försvann ut genom bakdörren till sitt kontor, och skyndade iväg till Cable & Wireless telekommunikationscenter, varifrån han fick direktkontakt med indiske premiärministern Rajiv Gandhi.
Indiska elitsoldater återställde ordningen
Indien skickade mer än 1 000 elitsoldater i stora transportflygplan, som flög över Male på låg höjd, runt runt innan de landade på flygplatsön Hulule. Under tiden strömmade båtar till från turistöarna för att föra de indiska trupperna till Male.
De tamilska gerillakämparna från Sri Lanka flydde med sitt fartyg innan de indiska trupperna hann fram, medförande ett par gisslan - däribland den maldiviske turismministern. Men färden blev kort, ett indiskt krigsfartyg hittade dem snart med flygassistens.
Dessvärre ledde den exemplariskt utförda indiska aktionen inte till att förbättra relationerna mellan Indien och Maldiverna. Indiska soldater stannade i landet i ett år och det uppstod en stor fruktan i Maldiverna att de skulle komma att stanna för alltid. Dessutom uppträdde indiska soldater med en arrogans som maldivierna upplevde stötande - en nära parallell tilldagens situation i Östtimor, där förhållandet till de australiensiska befriarna stadigt försämras.
Grundvattnet sinar
Och vad händer då på Maldiverna i dag? Det kommer knappast ske fler kuppförsök, i varje fall inte utifrån. Landet dräller av utländska biståndsarbetare och experter förutom turister som dock fortfarande bor på obebodda öar. Ekonomin är god och den maldiviska rupeen (rufiyaa) står starkare än någonsin. I huvudstaden har grundvattnet sinat och träden dör.
Det har helt enkelt blivit för många människor där på grund av turismen. Men även tyskar (GTZ) och Danmark genom Danida har bidragit till problemet genom att anlägga fina avloppssystem som för regnvattnet rakt ut i havet och istället skapat anläggningar som avsaltar havsvatten.
Detta vatten blir för dyrt att vattna träd och trädgårdar med, för det måste betalas!, men ger möjligheter för ingenjörsfirmor att tjäna pengar och för ännu fler maldivier att flytta från sina öar till turistinkomsterna i huvudstaden.
Nils Finn Munch-Petersen
Översättning: Lars Eklund