Leif Bjellin

Chockbud för nepaleser när gudomliga kungen mördades

Inte sedan ryska tsarfamiljen i början av förra seklet avrättades av de framrusande ryska bolsjevikerna, har en kungaätt så fullständigt utraderats som skedde i Nepal natten mellan 1 och 2 juni i år.
Åtminstone nio personer ur kungafamiljen, däribland kung Birendra Bir Bikram Shah, och ytterligare fyra personer sköts då till döds under en sedvanlig middagstillställning i kungliga palatset.

I de första kommunikeerna angavs kungens son, kronprins Dipendra, som den skyldige till massmordet, vilket skulle ha utlösts av en dispyt om kronprinsens val av blivande hustru.
Efter massmordet sökte kronprinsen ta sitt eget liv, överlevde dock men dog på sjukhus ett par dagar senare utan att ha vaknat upp ur den koma han befann sig i. Under tiden blev han konstitutionsenligt utropad till kung, men ställföreträdande regent blev hans farbror prins Gyanendra, vilken i sin tur deklarerades som kung omedelbart efter Dipendras död.

Populär kung

Som det kungatrogna folk nepaleserna är, kom nyheten om kung Birendras död chockartat. I världens medier kunde man dagarna efter dådet se gråtande människor och höra de mest uppgivna kommentarer. Män rakade sina huvuden, vilket är tradition vid en faders, moders eller kungs död. Under 13 dagar beslutades om nöjesförbud i TV och i huvudstaden Kathmandu.
Skolor och statliga inrättningar stängdes för kortare eller längre tid. Det är definitivt ingen liten rojalistisk minoritet som deltar i sorgeaktiviteterna, utan en majoritet av befolkningen. Kungen och monarkin är odiskutabelt mycket populära.
En viktig förklaring till detta är att kungen ses som inkarnation av guden Vishnu. Han är alltså inte som den svenske kungen ”av Guds nåde” utan han är Gud. Men även bland sekulariserade hinduer och övriga nepaleser har kungen sina anhängare, då han bidrog till att införa flerpartisystem och demokrati i landet 1990.

Konstitutionell monark

Visserligen skedde detta efter en omfattande folkliga protester, men Birendra hade förmågan att inse att det var dags att upphöra med enväldet men samtidigt sitta kvar vid makten. Taktik eller välvilja – revolutionen gick hyfsat smidigt, kungen blev konstitutionell monark och de drivande i demokratiseringsrörelsen behövde inte handskas med problemet att kasta en gud över bord.
Även om den mördade kungens statsmannakonst inte når upp till den nivå som kungatrogna nepalesiska kretsar eller konservativa brittiska medier nu söker upphöja honom till, har han på sitt sätt bidragit till en lugn övergång till demokrati genom att hålla en låg profil i det politiska livet. Till hans större statsmannagärningar får anses vara hans förmåga att balansera relationen inte bara med stormakterna Indien och Kina, utan också med världens övriga stormakter. Samtliga är eller har varit större eller mindre biståndsgivare till Nepal.

Kungatrogna maoister

Kungens makt är alltså principiellt obefintlig, men finns där på politisk nivå i kraft av hans ekonomiska inflytande och i övrigt i kraft av hans popularitet. Monarkens speciella position i Nepal innebar också att landet är världens enda land som styrts av kommunister med bevarad monarki (för några år sedan då kommunisterna en tid innehade regeringsmakten).
Till och med den maoistiska gerillarörelsen, som för närvarande har omfattande kontroll över stora delar av landet, har givit uttryck för sin bestörtning över det inträffade och tog tidigt kraftfullt avstånd från massakern. Det märkliga är att en säkerligen överväldigande majoritet av maoisternas stödgrupper bland fattigbönder och jordlösa dessutom tillhör de mest kungatrogna i landet – vilket gör att maoistteoretikerna inte är så uttalat emot monarkin som man kunde förväntat sig – även om monarkins avskaffande finns med i deras program.
Nu skall man i och för sig veta att maoister i Nepal kallas så för att de har sitt rekryteringsunderlag framför allt bland lantarbetare. I övrigt har de inte så mycket med maoism att göra, utan står egentligen för en politik som i stora stycken närmast är att likna vid vad vi skulle kalla eurokommunism.

Protester och oroligheter

Omfattande oroligheter och protester utbröt nästan omedelbart efter att nyheten om massmordet kablats ut. Nepaleser ifrågasatte starkt den story man delgavs, i början främst via utländska medier. Man protesterade också mot regeringens och överlevande konungasläktingars mörkläggning och fördröjning av rapportering om händelsen. Och man protesterade mot det faktum att den döde kungens bror – fastän helt konstitutionsenligt – blev ny kung och därmed hans son kronprins och ny tronarvinge.
Det är då inte monarkin i sig man protesterar mot, utan dels osäkerheten om vad som hänt och dels att just Gyanendra och hans son Paras blir de som för monarkin vidare. Ingen av dem är speciellt omtyckta i Nepal för att uttrycka saken lindrigt. Snarare tvärtom.
En del märkliga omständigheter kring händelsen satte också i gång spekulationer och konspirationsteorier om vad som verkligen hänt och vem som verkligen var den eller de skyldiga. Som av en händelse befann sig exempelvis kungens bror utanför huvudstaden och broderns son var egentligen den enda av dignitet inom familjen som överlevde massakern…

Bråk om kronprinsens brud

Ingen kunde tro att ett familjegräl skulle kunna urarta till det urskillningslösa dödande som uppenbarligen skett. Det är förvisso känt i Kathmandu att kronprins Dipendra, som efter sina studier i Europa kanske blivit lite mindre traditionsbunden, inte var så benägen att följa de äktenskapsplaner föräldrarna tänkt sig för honom. Prinsen dejtade mer eller mindre öppet Devyani Rana, dotter till en prominent oppositionspolitiker, vilket inte passade med föräldrarnas planer.
Under upphetsade diskussioner vid familjeträffen den ödesdigra kvällen, då prinsen dessutom sägs ha varit mer eller mindre berusad, skall hans moder, den stränga och traditionsbundna drottning Aishwarya, ha kört ut honom. Kort därpå skall han – enligt flera samstämmiga uppgifter (närvarande, överlevande medlemmar av kungafamiljen) – ha kommit tillbaka med två skarpladdade automatkarbiner och genomfört massakern.
Den döde kungens bror Gyanendra har alltid ansetts suspekt, även om man inte kunnat framföra detta i medierna. Tryckfriheten i Nepal begränsas nämligen på papperet av att kungafamiljen inte får kritiseras. I praktiken får man inte heller skriva något positivt om maoisterna.

Centralfigur i knarkhandeln

Det är emellertid en offentlig hemlighet i Nepal att kungens bror, eller honom närstående kretsar, länge utgjort centralfigurer i landets narkotikahandel. En annan broder var central i svartväxlingen, men beordrades utomlands av kung Birendra. Gyanendra påstås på tvivelaktiga vägar ha skapat sig en omfattande förmögenhet inkluderandes ett stort handelshus, en teplantage, lyxhotellverksamhet och landets största cigarettfabrik. Han har enligt många alltid varit emot den konstitutionella monarki som hans nu mördade bror i hans ögon alltför lättvindigt accepterade efter det folkliga upproret 1989.
En del seriösa konspirationsteoretiker har till och med sett Gyanendra som en möjlig aktör i en högerinriktad kupp mot demokratin. Den nyutnämnde kungen lovade emellertid i sitt första uttalande efter trontillträdet att han avser följa i sin brors fotspår och arbeta för demokrati och konstitutionell monarki.
De större politiska partierna, Nepali Congress, Communist Party of Nepal – United Marxist Leninist (CPN-UML), Rastriya Prajatanta Party, Nepal Sadbhavana Party och Nepal Communist Party (Marxist-Leninist), uttryckte också samtliga under tisdagen den 5 juni sitt stöd för den nye kungen och uttalade en övertygelse om att denne ska fortsätta sin brors arbete och att han delar broderns positiva inställning till det demokratiska flerpartisystemet.

Arrogant överklassyngling

Gyanendras son Paras är det verkliga hatobjektet i Kathmandu. Han har fått rykte om sig att vara en arrogant, bortskämd överklassyngling, som var han än drar fram på klubbar och discon i staden ställer till med bråk och otrevligheter. En del ställen sägs stänga då ryktet går att han är på väg ut i svängen. Många är de som fått bevittna hans ovana att med skarpladdad pistol på barer skjuta sönder flaskor.
Mest graverande är ändå att han anses ha åtminstone tre eller fyra personers liv på sitt samvete; personer han skjutit till döds och i något fall onykter ha kört ihjäl. Mutor och hotelser parat med hans kungliga immunitet har gjort att samtliga fall runnit ut i sanden. Detta hör till en av de större inrikespolitiska skandalerna i landet.
Efter just en dödskörning av en uppskattad artist förra hösten, då undersökningar som bäst pågick och då kraven på att han skulle fråntas sin kungliga immunitet var som intensivast, tilläts han för säkerhets skull lämna landet. Nu ett halvår senare då upprördheten lagt sig, är han åter tillbaka i Kathmandu och deltog i och överlevde alltså den middag som var en stor del av hans övriga släkts sista.

Undersökningskommission

Krav på en oberoende undersökningskommission som ska ta reda på vad som verkligen hände i palatset då kungafamiljen mördades restes så snart uppgifter om massakern läckt ut.
Detta kom att leda till politiskt bråk, då kommissionen tillsattes av den nye monarken som tillträtt tronen som ett direkt resultat av händelserna. Utredarna borde, menar bedömare, i stället ha utsetts på parlamentarisk väg av regeringen. Gruppen består av chefsdomaren Keshab Prasad Upadhaya, parlamentets talman Tarnath Ranabhatt och oppositionsledaren Madhav Kumar Nepal.
Efter ett möte med det ledande oppositionspartiet CPN-UML:s centralkommitté avgick emellertid Madhav Nepal från kommissionen. Detta lär bädda för problem, då vad än kommittén kommer fram till, deras åsikt alltid kan ifrågasättas.

Kritik mot regeringen

Om detta avhopp från kommittén är politisk taktik eller genuint ifrågasättande av kommitténs förutsättningar eller opartiskhet lär inte kunna bringas klarhet kring. Den sedan tidigare instabila situationen i landet förstärks naturligtvis av den dramatiska händelsen med kungamordet, och det ligger nära till hands för politiska opportunister att på olika vis utnyttja situationen.
Kraven har inte låtit vänta på sig att det nu, när det egentligen inte finns någon kung med folklig förankring, vore lägligt att införa republik. Den sittande Nepali Congress-regeringen har fått utstå mycken kritik för passivitet i frågan och sin undfallenhet gentemot den nye kungen.
Detta som salt i såren efter en längre tids krav på att premiärminister Koirala ska avgå efter anklagelser om att ha tagit emot mutor och för sin oförmåga att hantera maoisternas uppror i landet. Dagligen förekommer i Kathmandu allehanda protestaktioner, bland annat hängda dockor med premiärministerns skepnad. Koirala försvarar sig dock och hävdar att vissa element medvetet försöker skapa anarki och sprida desinformation och han manar till lugn, behärskning och omdöme.

Framtidsutsikterna

Frågan vad som nu kommer att hända är speciellt motiverad i fallet Nepal. Som framgått ovan rör kungamordet om rejält i den nepalesiska folksjälen. Det är definitivt inte självklart att konstitutionen ”rullar på” som vanligt.
Under de ca tio år man haft demokrati, har nepalesiskt samhällsliv präglats av hätska politiska konflikter med ideliga regeringsbyten. Missnöjet mot demokratin är utbrett. Som det så ofta heter i sådana här situationer ”var det bättre förr”. Korruptionen är omfattande, de rika blir rikare och stora grupper har fått det ekonomiskt sämre de senaste åren.
Maoisternas relativa framgång är en direkt reaktion på det folkliga missnöjet. Som min gode vän så klart och riktigt uttryckte det: ”poor people like maoists, rich people don´t like maoists”. Å andra sidan har maoisternas Robin Hood-politik, där man tar från de rika och ger till de fattiga, lett till krav på hårdare tag för att återställa ordningen. Undantagstillstånd och insättande av armén har diskuterats.
Ett utbrett proklamerande av generalstrejker på politiska grunder, men där det egentligen bara handlar om privata fördelar för initiativtagarna, ställer också till det för folk. En del menar att demokratin missbrukas. Med andra ord en typisk situation för politiska opportunister.

Återgång till kungastyre inte möjlig

Med tanke på den nye kungens tidigare ideal, ambitioner och vandel, är en monarkistisk kupp med återgång till ett fördemokratiskt system inte omöjlig. Vad som talar emot en sådan utveckling är dock främst att folk trots allt numera vant sig vid demokratin, och dess institutioner blivit hyfsat stabila.
En variant av utveckling skulle kunna vara någon slags högerkupp iscensatt av diverse extremkonservativa partier och grupper, uppbackade av armén. För den lille småbrukaren med eller utan eget land skulle det antagligen inte göra någon större skillnad, men de som har för vana att uttrycka sig i tal och skrift skulle nog få sina möjligheter kringskurna och industrins lönearbetare skulle nog gå bistrare tider till mötes.
En utveckling som med stor sannolikhet skulle leda till inbördeskrig. Maoisterna är starka nog att sätta emot och läget skulle antagligen driva flera andra grupper över på maoisternas sida.

Nyval med maoistiskt deltagande?

Ett annat scenario skulle kunna vara att kungen, så att säga ”håller sig på mattan” och accepterar de demokratiska spelreglerna, men att trycket mot sittande regering driver fram ett nyval med eller utan deltagande av maoister. En gissning är att i det fall maoisterna skulle bege sig till valurnorna (de bojkottade senaste valet), den samlade vänstern antagligen skulle få en betryggande majoritet i parlamentet, med möjlighet att genomdriva diverse behövliga sociala reformer. I dag domineras partierna tyvärr i alltför hög grad av egensinniga och självcentrerade politiker, utan förmåga hålla sams nån längre tid.
Så har vi naturligtvis möjligheten att nuvarande system fortsätter, det vill säga en konstitutionell monarki med en svag men intrigerande kung och ett parlament präglat av handlingsförlamning. Reformerna folket så väl behöver uteblir och förändringar och utveckling ”segar” sig igenom – som det alltid gjort i Nepal.

LEIF BJELLIN